Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

Det muntliga språket står på egna ben! (del I)

by Cecilia Olsson Jers on 6 juli, 2016

Vill du kommentera? Klicka på inläggets rubrik!
Det är med stort intresse jag på avstånd deltar i Almedalens alla muntliga framställningar. Och det är med stor glädje jag konstaterar att det muntliga står på egna ben. Utifrån enkel matematisk kunskap vågar jag påstå att de som talar i Almedalen aldrig skulle fått lika många läsare som de nu får lyssnare. Det skriftliga språket är tyvärr oftast normen för hur man får uttrycka sig idag. Det ställer till det för dem som ska lyssna. Det blir många gånger platta uppläsningar om man som talare inte förstått eller bryr sig om att det finns en skillnad mellan talat och skrivet språk. Skillnaden kommer jag att återkomma till i senare blogginlägg. Det jag egentligen ville lyfta fram här var ett stort grattis till Silvia Galli, doktorand på Odontologiska fakulteten på Malmö högskola, som igår tog hem första pris i Science Slam mellan Malmö högskola och Lunds universitet på årets Almedalen.  Silvia tar det muntliga språket på allvar och vågar använda sig av både språk, kropp och tanke när hon talar. Hon frigör sig från det skrivna ordet och sätter publiken i fokus istället för sig själv. Det är publiken som ska förstå hennes innehåll. Innehållet har hon själv förstått för länge sedan! Så stort grattis Silvia.Silvia Det här gjorde du härligt bra!

När jag 2006 läste de nedtecknade klassiska dialogerna mellan Sokrates och Faidros skrev jag nedanstående referat och reflektion över en dialog som fördes för 2500 år sedan om det muntliga språkets möjligheter, fördelar och styrkor. Mina avslutande meningar här nedan står jag för även nu tio år senare – Varsegod:

För 2500 år sedan sitter Sokrates och Faidros i platanens skugga och samtalar. Faidros läser upp ett nedskrivet tal av Lysias om kärlek och erotik. Sokrates kritiserar Faidros för att han inte har tagit till sig tankarna i talet på ett mer reflekterande och personligt sätt och därmed läser mekaniskt innantill. Sokrates menar att det skrivna ordet både är mäktigt och hjälplöst och därför lockar till okritiskt tänkande. Han illustrerar sin ståndpunkt med att berätta om hur guden Theuth sökte upp farao Thamus, även kallad Ammon, för att berätta om sina uppfinningar. Guden Theuth hade uppfunnit siffrorna, räkningen, geometrin, astronomin, brädspelet, tärningsspelet och bokstäverna. Theuth förklarade sina uppfinningar för Thamus och denne berömde när han tyckte det var bra och klandrade när han tyckte det var dåligt. När Theuth beskriver uppfinningen bokstäverna säger han till Thamus: ”Min konung! Om egyptierna lär sig det här blir de visare och mer minnesgoda, för det här har jag uppfunnit som en drog för minne och vishet”. På detta svarar Thamus att det inte är Theuths uppgift att värdera uppfinningens nyttighet. Thamus menar att någon framföder konsten, andra avgör vilken skada och nytta den medför för dem som ska använda den. Han menar att Theuth uppfunnit en drog som kommer att leda till glömska och att om man använder drogen bokstäver kommer människan att läsa mycket utan att förstå något. Thamus säger: ”Dina lärjungar ger du skenvishet, inte sann vishet. De kommer att läsa mycket utan att bli undervisade de kommer att skenbart inse mycket men för det mesta inte fatta någonting; de kommer att bli odrägliga att umgås med och bli skenvisa, inte visa”.

Efter denna berättelse utspinner sig följande dialog mellan Sokrates och Faidros.

FAIDROS: Sokrates, det är ingen konst för dig att hitta på historier från Egypten eller något annat land som dig lyster!

SOKRATES: Kära vän, Zeusprästerna i templet i Dodona har sagt att de första spådomsorden kom ur en ek. Den tidens människor var inte så klyftiga som ni ungdomar.  I sin enfald nöjde de sig med att lyssna på ek och sten, bara de talade sanning. För dig är det förstås viktigast vem det är som talar och varifrån han kommer. För dig räcker det inte med att se efter om det stämmer eller inte.

FAIDROS: Det är rätt att du kritiserar mig. Om bokstäverna har jag samma åsikt som thebanen.

SOKRATES: Den som tror sig kunna lämna efter sig en konstlära i skrift och den som tar emot den ur en skrift och tror att det är något klart och stabilt – de är båda fullkomligt naiva. De vet ingenting om Ammons profetia om de tror att skrivna ord är något mer än en påminnelse, för den som redan vet, om det som det skrivna handlar om.

FAIDROS: Alldeles riktigt.

SOKRATES: Ja, Faidros, det finns en egendomlighet med skriften som den faktiskt har gemensam med måleriet: också dess gestalter står där som levande, men om man ställer en fråga till dem iakttar de en högtidlig tystad. Det är likadant med skrivna tal: du kan tycka att de talar som tänkande varelser, men om du frågar något för att förstå vad de säger, då meddelar skriften en enda sak, alltid densamma. När ett tal en gång är nedskrivet tumlar det runt överallt, både bland dem som förstår sig på det och bland dem som inte angår; talet vet vem det ska och vem det inte ska vända sig till. Om det misshandlas eller smädas med orätt behöver det alltid hjälp av sin far: på egen hand kan det aldrig försvara eller hjälpa sig.

FAIDROS: Också nu har du alldeles rätt.
(Fritt ur: Platons skrifter, bok 2. Faidros (översättning av Jan Stolpe, 2001)

Redan för 2500 år sedan, och förmodligen ännu tidigare, diskuterades alltså skrift och tal. Sokrates är kritisk mot skriften i dialogen med Faidros och menar att man som läsare måste vara på sin vakt mot villfarelsen som uppstår när man tror sig förstå det skrivna. Han säger att skriften aldrig på egen hand kan försvara eller hjälpa sig. Den behöver hjälp av sin far – underförstått det talade språket. Varje läsare av Platon vet också att det aldrig finns några läsanvisningar till hans nedskrivna dialoger. Det egna tänkandet och den egna förståelsen blir mäktig först efter att man talat om saken. Även om vi idag omger oss av oanade möjligheter att kommunicera via tekniken är det äldsta kommunikationsmedlet, talet, det mest effektiva.

Karaktärsdrag och starka ethos

by Cecilia Olsson Jers on 30 september, 2015

Jag tycker mycket om att möta människor i kurser som handlar om muntlighet och retorik. Kurserna är dynamiska och när vi börjar få ett gemensamt språk genom retorik brukar det också hända mycket med lärandet i grupperna. Vi har börjat använda det som också kallas metaspråk – alltså ett språk och språket.

Ethosbegreppet är enkelt att ta till sig. Ethos är något som vi alla bygger och etablerar i en mängd olika situationer. Uttryckt på ett annat sätt – vi bygger och etablerar vår trovärdighet i en mängd olika situationer. Därmed inte sagt att ethos och trovärdighet är samma sak. Trovärdighet uppstår mellan människor, inte i människan. Låt mig framföra ett argument för det sistnämnda:

I flera undersökningar har man tidigare försökt (många har gett upp som tur är) att se vilka karaktärsdrag som är mest trovärdiga. Det har visat sig att ju fler man frågar desto längre blir listorna på trovärdiga karaktärsdrag: bestämd, försonande, sympatisk, rättrådig, rättvis, integritet, hängiven, nyfiken, praktisk, stolt, stabil, ödmjuk, värdig, intellektuell, personlig, effektiv, neutral, energisk, tålmodig, ödmjuk, blygsam, taktfull, fredlig, vis, kultiverad, kompetent, disciplinerad, dynamisk, erfaren, omdömesfull, klok, briljant, visionär, generös och så vidare och så vidare och så vidare. Kan man kalla det allmänmänskliga karaktärsdrag kanske? Jag menar att det är viktigt att diskutera och kritiskt granska både vad man själv tycker är trovärdigt och vad andra tycker är trovärdigt. Det är det som gör karaktärsdragen trovärdiga och levande. Och väldigt, väldigt situationsbundna. En dag kan vi tycka att en sprallig och glad människa är mest trovärdig, nästa dag föredrar vi en lugn och allvarlig framtoning.

Nåväl, vi kan använda oss av de här långa listorna av vad som uppfattas som trovärdiga karaktärsdrag för att jobba på vår egen trovärdighet när vi bygger upp ethos. Använda dem som en lista på analysverktyg och ställa frågan Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur vill jag uppfattas?

Men de trovärdiga karaktärsdragen kan också användas för att analysera andras ethos. Två exempel ger jag här direkt. Vad är det som gör att Lill Lindfors behåller sitt starka ethos trots att hon tappar kjolen i direktsändning? Och vad är det i Hans Roslings starka ethos som gör att vi förstår vad han menar så himla bra?

Att göra en björntjänst

by Cecilia Olsson Jers on 22 september, 2015

Läser i dagens Aftonbladet om en språklig fadäs i Jönköping. Det handlar om att kommunen vill slå ett slag för elbilar och därmed öka miljötänket. De har publicerat slogans där det står: ”Gör både dig och miljön en björntjänst”. Det är en missuppfattning av ett språkligt innehåll som jag upplever är mer och mer vanligt, men inte mindre och mindre pinsamt för det. Det är ju inte ovanligt att betydelser i språket glider, men risken man tar genom att glida med är att man blir fullständigt missförstådd. Jag hör ofta att björntjänst används som något positivt. Något varmt och gott. Något att eftersträva. Och så är det precis tvärtom.

I artikeln finns också en test med fjorton  uttryck där djur är inblandade. Jag gjorde testet och gick bet på en – att ha en elefant i rummet:  Aftonbladets test

I Aftonbladets artikel verkar det som om man inom kommunen ändå har humor (kan man påstå att det är retorisk humor?) och sjunger Djungeboksmelodin för varandra – ”… en björntjänst gör ju ingen glad”.

Hur jag blev en vandringssägen…

by Cecilia Olsson Jers on 29 augusti, 2015

Jag har, av olika anledningar, inte varit aktiv skribent i bloggen under lång tid. Det har jag saknat och jag vill med detta inlägg ge mig själv en gaffel i ryggen och vara en mer flitig bloggare. Främsta orsaken är ju att jag tycker det är kul när jag märker att människor gillar det jag skriver och ibland lär sig något nytt – oavsett om de håller med eller inte. En annan bidragande orsak är att jag gillar skarpt att skriva av mig tankar och reflektioner om hur, när och varför vi använder vårt språk. Det är trots allt språket som vi använder mest i vår vardag oavsett om vi talar, läser, skriver, tänker, lyssnar, gestaltar …. Och för mig är retorik den vetenskap som hjälper mig att förstå kommunikativa situationer. Nåväl – till saken:

På måndag ska jag möta en grupp doktorander och ha en föreläsning och workshop om vetenskapligt skrivande och talande. Mitt främsta hjälpmedel i det här sammanhanget är ju då mitt eget språk. Jag har förberett mig väl under veckan som gått. Gruppen består av 16 personer. Mina manus när jag föreläser och har workshops skriver jag alltid som en mindmap på ett A5-papper för att få överblick över innehållet i förhållande till den tid jag har till förfogande. Jag känner mig taggad och inspirerad att få möta dessa 16 språkanvändare under en eftermiddag

Nu här på morgonen slog det mig att jag ska gå in på hemsidan för den plats jag ska möta doktoranderna. Jag har nämligen aldrig varit där förut och det kan ju vara bra att ha sett på ett ungefär hur konferenslokalerna ser ut. Hur är det möblerat? Skolsalsmöblemang? Är det enkelt att skapa mindre samtalsgrupper?  tillbergs tavla

Jag tittar och läser på hemsidan och fascineras av att få vara på ett nyrenoverat konferenshotell där allt ser otroligt fräscht och färgkoordinerat ut. Sen är det ett stycke text som får mig att bli nervös. Det står – citat: ”…trådlös bredbandsuppkoppling…”, ”….försedda med den senaste tekniken…”, ”…dataprojektorer med dvd och högtalare…”. Ingenstans, inte ens på de vackra bilderna, kan jag förstå att det finns just det hjälpmedel jag behöver.

Jag ska möta 16 personer. Jag menar att en powerpoint under en hel eftermiddag kommer att döda intresset för att utveckla sin språkanvändning. Det är min utgångspunkt. Därför använder jag alltid whiteboard och tuschpenna i mindre grupper. Jag tänker att det mer långsamma tempot som whitheboarden inbjuder till också bjuder in doktoranderna att tänka tillsammans med mig på ett annat sätt än om jag erbjuder en fast och färdig form som windows bestämt.

Sagt och gjort. Jag ringer upp konferenshotellet, förklarar vem jag är och ställer frågan om de har whiteboard och tuschpennor. Personen i receptionen blir tyst en stund och säger: ”jag kollar, ett ögonblick”. Strax återkommer hen och meddelar att föreläsningssalen där jag ska vara är utrustad med både gammal och ny teknik. Sen skrattar hen till och avslutar med ” Din fråga kommer att bli en vandringssägen här på hotellet”. ”Det bjuder jag på”, svarar jag och vi lägger på mobiltelefonerna i fullt samförstånd.

Nu är jag lugn och trygg inför måndagen!

crazy-funny-pictures-1

Det talade ordet eller bilden!

by Cecilia Olsson Jers on 22 november, 2014

Vill du kommentera? Klicka på inläggets rubrik!

Lyssnade precis på radio där radio- och tv-journalister talade om att skriva manus. Tv-journalisterna berättade att när de satt i tv-studios de första gångerna i sin karriär och skulle klippa filmen för att den ska passa till manuset blev det en ögonöppnare när de förstod hur många bilder det skulle behövas för att stötta manuset. När den insikten nåddes fick de börja ta bort bilder och förändra orden i manuset. Orden blev mer innehållsrika och bilderna kunde bli färre och färre.

När jag hör liknande erfarenhet tänker jag alltid på digitala hjälpmedel vid muntliga presentationer. Jag tyckte tv-journalisternas exempel var intressant och väldigt tydligt visade på hur ord och bild stöttar varandra. Lägg märke till att jag använder verbet stötta och inte komplettera. Jag tycker att det är det det handlar om: bilden och orden ska stötta varandra. Vid stöttning samarbetar mina sinnen om vad de upplever när jag lyssnar, vid komplettering misstänker jag att sinnena måste jobba i olika spår…

images

 

Ogenomtänkt eller genomtänkt ethos?

by Cecilia Olsson Jers on 16 november, 2014

Vi omges av människor som vill framhålla och tala fram sitt ethos, sin trovärdighet, och vi framhåller och talar fram vårt eget ethos också alltid, hela tiden på något sätt. Det sker alltså på en mängd olika sätt beroende på vilken situation vi befinner oss i. Vi rör oss fram och tillbaks på skalan från ogenomtänkt och genomtänkt i en rasande fart. Samtidigt som vi kan ha starka åsikter om andras ethos är det svårt att förutse hur ens eget ethos kommer att uppfattas. Det är därför som att bygga och etablera ethos är ständigt intressanta frågor.

Och vill man använda de tre klassiska dimensionerna av ethos – kompetens, karaktär och välvilja – är nedanstående youtube-clip kul och lärorikt att börja med att träna upp sin kritiska blick. Gå sedan snabbt vidare till mer subtila kommunikativa situationer på till exempel ted.com

På vilket sätt bygger de två talarna upp sin kompetens? Vilka argument används?

Vad kan man säga om deras karaktär? Vilket är ditt argument för det?

Hur visar de välvilja i betydelsen att de vill att den andre ska förstå?

Vitsen med ord-för-ord-manus

by Cecilia Olsson Jers on 5 november, 2014

Vill du kommentera? Klicka på inläggets rubrik!

Jag är mitt uppe i en mängd muntliga examinationer för tillfället. De allra flesta gångerna ska examinationerna göras på fem minuter, och ibland något lite längre.  Och ofta handlar det om att studenterna muntligt ska presentera analyser av något slag. Det kan då ses som kort tid att inte ha mer än fem minuter till sitt förfogande. Men det är det inte om man är väl förberedd…, då hinner en säga mycket på fem minuter eftersom en har ungefär 700 ord till sitt förfogande.

Ett sätt att hjälpa studenterna (och mig som examinator) är att begära in ord-för-ord-manus. Min erfarenhet är att när någon ”tvingas” skriva ner en muntlig framställning blir också ens tankegång synlig på ett annat sätt än när endast stödord skrivs ner. Det betyder inte att det är ord-för-ord-manuset som används i skarpt läge vid själva presentationen/examinationen. Då måste det vara upp till var och en att använda den typen av manus som en är mest bekväm med.

Från någonstans (har tappat källan under alla år) så talar vi i ungefär 140 ord i minuten. Det betyder att ett manus kan skrivas utifrån den måttstocken. En presentation som ska vara fem minuter lång ska alltså bygga på ett manus som är ungefär 700 ord långt. Här blir det alltid diskussioner med studenterna om min trovärdighet när jag säger 140 ord i minuten. Kommentarerna handlar oftast om att man talar mycket snabbare och därför får in fler ord i ett manus. Det är möjligt, brukar jag svara, men det kan hända att jag och publiken inte lyssnar lika fort. Det handlar ju till syvende och sist om att få möjlighet att tala fram ett innehåll som publiken ska komma ihåg! Olika undersökningar visar att vi generellt klarar av att ta in max 160 ord i minuten och dessutom kunna återge innehållet. Och varför maxa sitt manus och inte ha utrymme för improvisation eller att göra en definition i stunden när en inser att publiken inte är med på noterna?

Men är jag trovärdig när jag säger 140 ord i minuten? Nja, allt går ju att nyansera, men jag menar att det är en god måttstock. Låt mig utveckla det lite:

Om det handlar om att lyssna på uppläsningar av olika slag, till exempel i radio, är tempot ännu lägre. Det beror på att vi där som lyssnare inte ser talaren framför oss. Och som talare i radio har en inte heller möjlighet att utnyttja stödresurser i sitt tal. Med stödresurser i det här sammanhanget menar jag till exempel gester och mimik eller kanske ”en bild på väggen”.

I den fysiska muntliga framställningen har man dessa stödresurser till sitt förfogande och kan därför öka tempot på sitt tal något. Men det finns ytterligare en skillnad som är värd att beakta här. Det är sällan vi gör en uppläsning när vi gör en muntlig presentation i realtid med publiken några meter från oss. Det är snarare så att vi ska se det som en konversation med en fysiskt närvarande publik som både kan se och höra oss gestalta ett innehåll.

Så beaktar vi, studenterna och jag, att det är en konversation och inte en uppläsning vi ska göra så funkar mina rekommendationer på 140 ord i minuten alldeles utmärkt när manus ska skrivas. OCH naturligtvis måste de 140 orden i minuten ha ett innehåll som passar och är lämpligt i situationen. OCH det finns så mycket att säga om muntliga presentationer som examinationsform så jag tänker komma tillbaks gång på gång till det nu under ett par veckor. Det är en ambition i alla fall.

En av mina Ted-favoriter på ted.com är rättsjuristen Bryan Stevenson. Han är en framgångsrik jurist och har vunnit många komplicerade mål när han försvarat personer där det handlar om mänskliga rättigheter. Lyssna gärna på honom här. Det är ingen uppläsning han gör, det är en konversation. Han är i dialog med sin publik.

 

Bygga ethos i forskningskommunikation

by Cecilia Olsson Jers on 23 september, 2014

Vill du kommentera? Klicka på inläggets rubrik!

Forskningskommunikation handlar om att sprida kunskap till så många som möjligt, både skriftligt och muntligt. På Vetenskapsrådets websida står det att forskningskommunikationens övergripande mål är en utvidgad demokrati som skapas av ”upplysta och kritiskt tänkande medborgare” (VR:s hemsida). Det innebär att det finns ett bildningsuppdrag inbyggt i forskningskommunikation där det livslånga lärandet framträder som vision. Forskningen är beroende av det samhälle som omger den och samhället är beroende av forskningen. Det ena har svårt att utvecklas utan det andra med andra ord. Utbildning, sjukvård och näringsliv är bara några få exempel på områden som är beroende av forskning och forskningsresultat för att kunna utvecklas i takt med tiden.

En snäv betydelse av forskningskommunikation är när forskning och forskningsresultat i första hand enbart kommuniceras till de redan insatta. Det är en relativt enkel uppgift. Forskningskommunikation i en vidare betydelse är när forskning och forskningsresultat även kommuniceras utanför de redan insatta – både vetenskapssamhället och det övriga samhället. Att kommunicera med vetenskapssamhället behöver inte heller betyda att det enbart är det egna fältet som forskaren är i dialog med utan att forskare från olika vetenskapsfält kommunicerar med varandra. För den enskilda forskaren innebär det alltså att kunna variera och mottagaranpassa språk och övriga uttrycksformer på mest lämpliga sätt. Enkelt uttryckt: den enskilde forskaren måste vara beredd att förändra och variera sitt muntliga språk i varje unik situation – om forskaren vill bli förstådd!

På en mängd olika lärosäten i Sverige förbereder sig många forskare just nu för att delta i Forskargrandprix. Det är en nationell tävling som anordnas först som deltävlingar på de olika lärosätena och så möts finalisterna i Stockholm i slutet av november.

malmöforskare

Malmö högskola och Lunds universitet har vi valt att i deltävlingarna ha gymnasieungdomar som mottagare. Det är en mycket kritisk och krävande grupp. De har till exempel minst 9 års erfarenhet av att lyssna på läraren i rollen som både ledare och föreläsare. Ungdomarna vet oftast exakt vad de tycker är värt att lyssna på och vad som är mindre värt att lyssna på. Det betyder att innehållet och strukturen på innehållet verkligen kommer i fokus på de olika föredragen. Men orsaken till att vi valt ungdomar som mottagare är inte bara för att de är kritiska och krävande i sitt lyssnande. Det är också för att visa att forskning kan vara spännande och att det går hur bra som helst att vara nörd!

Skolorna, Petri gymnasieskola i Malmö och Polhemsskolan i Lund, bryter schemat och låter flera hundra elever ta del av det de skånska forskarna väljer att presentera under de fyra minuterna de har till sitt förfogande. lundaforskare

 

Fyra minuter betyder att forskarna har ungefär 500 ord till sitt förfogande. 500 innehållsrika ord som både ska vara klargörande för dem som lyssnar, men också som gör lyssnarna nyfikna på att ta reda på mer – oavsett om det handlar om 3D-tänder, gråa vedklabbar, ludna piloter, snabba elektroner, dans contra vals, sadomaschosism, brutna armbågar, lönnmördade kvinnor, scenimprovisation, spelutveckling för mormor, datorintelligens eller molekyljakt. Bakom dessa något slarviga sammanfattningar (som jag är ensam ansvarig för) finns det alltså mängder av kunskap och klokhet och som ska förmedlas till flera hundra ungdomar.

Forskarna som deltar måste alltså noga välja sina 500 ord. De ska starta tankeprocesser hos ungdomarna, de ska beskriva och samtidigt förklara, de ska inspirera, och de ska… ja, listan kan göras lång på vad de ska göra och jag vet att de klarar det. Vi har ett kanongäng från Skåne.

forskningsfrågor

 

Min roll i det hela? Äsch, jag kollar bara så att alla kommer ut helskinnade efter att de dykt in i sina forskningsresultat för att plocka ut och tala om det de vill att ungdomarna ska minnas. En slags innehållspolis!