Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

Beskriva processer!

by Cecilia Olsson Jers on 24 januari, 2013

Att beskriva en process är svårt. Att beskriva en skriv- eller talprocess är svårare. Förmodligen är det senare svårare på grund av att språket och individen hör så tätt samman. En skriv- eller talprocess beskrivs genom det språk som i sin tur konstruerar ethos. Ja, det är till och med svårt att beskriva vad en skriv – eller talprocess är!

Jag har långt om länge lyckats ta mig igenom boken En dåre fri av Beate Grimsrud. Det beror helt och hållet på att jag tycker att den är så smärtsam att läsa och jag blir berörd på ett sätt jag inte alltid vill bli. Beate Grimsruds huvudperson, Eli, har berättelser som en överlevnadsstrategi i en förvirrad värld. Det som gjort att jag i min läsning gång på gång satt små gula paper index här och var i boken är att jag funnit ett par avsnitt som beskriver skrivprocessen på ett så fantastiskt bra sätt tycker jag. Det är så jag själv hade velat uttrycka mig. Det finns en glädje i skrivandet som tilltalar och inte den ångest som skrivandet oftast brukar illustreras med. Här kommer två utsnitt från boken:

Vi inreder en pytteliten skrivplats åt mig i Lolos och mitt minimala rum. Jag börjar åter jobba som tidningsbud om morgnarna. Jag skriver för fullt. Letar mig fram i språket. Har hittat en form att undra i och ett språk att undra på. Man kan lära sig något av sig själv. Jag skriver inte så som jag tänker att jag ska skriva. Jag skriver så som jag tänker när jag skriver. Jag blir inspirerad av meningen före. Bilderna och rytmen strömmar till. Jag säger meningarna högt. Upprepar och upprepar. Det är som godis i munnen. Jag hittar på ett eget mönster. Tycker jag syr ihop texterna med en tjock röd tråd. Det är en ung människas resa in i världen, drömmen och livet. En ung människa som nyss öppnat ögonen. En som inte vet hur det brukar vara. Hon rör sig genom historia efter historia och försöker efter bästa förmåga förstå sin omgivning. Frågan är inte, vem är jag. Frågan är, vem är dom andra.

Och nästa citat som är minst lika laddat med glädje och som beskriver den viktiga responsen från
andra samtidigt som man skriver:

Att tänka text, att skriva text, att samtala om text. Det är det bästa jag vet. Jag njuter i hela kroppen. Sonja och jag ger våra manuskript till varandra. Vi turas om att bjuda på restaurang. Vi gick tillsammans på skrivarkursen och har fortsatt att ta del av varandras skrivande sedan dess. Varenda rad, varenda bok från början. Vi pratar om form och innehåll. Associationer, möjliga vägar vidare. Jag brukar rita små mönster på papperet bredvid hennes dikter, om hur jag läser dem. Själv visar jag allt på ett väldigt tidigt stadium. Faktum är att jag knapp hunnit skriva alls förrän jag vill visa. Jag vill inte vara ensam på vägen till den färdiga. Tror nästan bara vid tanken på första meningen att romanen är klar, och vill lämna in till förlaget. Sonja hejdar mig. Hon lurar mig längre och längre in i skrivandet. Hon visar mig att jag bara är i början av en lång resa.

Nu väntar jag på att någon kan beskriva talprocessen med samma glädje. Var finns den roman som behandlar en talares väg fram till talet?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *