Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

Blivande lärare och retorik

by Cecilia Olsson Jers on 18 februari, 2013

I förra veckan mötte jag nästan 200 blivande lärare i en så kallad storföreläsning om retorik och muntlighet. Det är nåt speciellt att ha så många blivande lärare framför sig i en föreläsningssal. Det finns en förväntan i rummet. Förväntan på att få gå ut att möta barn och ungdomar i den svenska skolan. Det var just mötet med barn och ungdomar som gjorde att jag själv valde att gå från journalistjobbet till lärarjobbet för rätt så exakt 27 år sedan. Just mötet med en ung generation människor är nog det mest utmanande och utvecklande som finns. Jag ångrade aldrig en dag som lärare varken på grundskolan eller på gymnasieskolan.

Nu blev min tillbakablick på ett yrkesval ett sidospår så här inledningsvis i ett blogginlägg som ska handla om vilket huvudbudskap jag hade i min föresläsning, nämligen: Den retoriska teorin och begreppsapparaten hjälper till att få syn på sig själv som talare i offentliga sammanhang. Det är ingen tillfällighet att Lewins ”ingenting är så praktiskt som en god teori” blir användbart i det här sammanhanget.

Det är många som menar att man lär sig att hantera ett yrkesspråk genom att praktiskt delta i de arbetsuppgifter som finns. Om man då ser muntlighet som en praktisk handling där det handlar om att prata innebär det att man tror att man lär sig att prata genom att prata och genom att prata ännu mer. Jag säger inte emot, men…

… som lärare har man sitt muntliga språk som det absolut viktigaste arbetsredskapet. Låt oss leka med tanken att man tillägnar sig ett yrkesspråk genom att enbart öva på att prata. Själva yrkesspråket är alltså hantverket man ska lära sig. Yrkesspråket är en praktisk kunskap, ett praktiskt hantverk.

För att bli riktigt duktig på ett hantverk krävs det 10 000 timmars övning. Det innebär alltså att för att erövra ett yrkesspråk skulle en blivande lärare behöva tala i 10 000 timmar innan man kan kalla sig för lärare – få sin legitimation. Varje vecka har 40 arbetstimmar, varje vecka har 5 arbetsdagar och varje år har cirka 230 arbetsdagar. För att göra en snabb beräkning kan vi/jag/ni konstatera att det skulle ta närmare tio år av konstant pratande 8 timmar om dagen för att lära sig det hantverk som är lärarens viktigaste redskap – det muntliga språket.

Nu återvänder vi till det lewinska citatet om att ”ingenting är så praktiskt som en god teori”. Vad betyder det här? Jag menar att den goda teorin i det här fallet är den teoretiska retoriken. Genom att använda retoriken som en spegel mot sig själv för att lära känna sig själv i kommunikativa situationer behöver inte all inlärning ske praktiskt. Man behöver inte bara öva sig på att prata.

Ett exempel: Efter en muntlig framställning kan det vara lärorikt att använda begreppen ethos, pathos och logos på sig själv för att förstå den erfarenheten man precis har tillägnat sig. Vad hände med min trovärdighet i den här situationen? Vad var det som gjorde att det blev så himla bra? Den reflektionen skulle jag tro får återverkningar på nästa gång som det är dags att tala fram sin trovärdighet.

Vad blir nu min sammanfattande kommentar till detta något röriga blogginlägg som försöker greppa över en mycket komplex fråga om hur man tillägnar sig ett yrkesspråk?  Mitt svar på den frågan är att om det finns en ambition att i professionsutbildningar ge studenter möjlighet att erövra ett yrkesspråk redan under utbildningen måste ”hantverket muntlighet” problematiseras, teoretiseras och diskuteras i varje kurs under utbildningen och reflektioner måste integreras med kursernas innehåll. Det räcker inte med en tre timmars lång föreläsning under första terminen. Jag återkommer om detta bara jag lugnat ner mig lite!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *