Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

En känsla för ord!

by Cecilia Olsson Jers on 17 september, 2012

Igår vrickade jag foten så illa så jag fick vistas på, i tur och ordning, vårdcentral, röntgen och ortopedakuten idag. Jag åkte hemifrån kl 8 och kom hem rätt exakt kl 18. Det blir 10 timmar det. Det kan uppfattas som bortkastad tid då den egentliga vården kanske blev cirka 30 minuter.  Att ta sig mellan vårdcentral, röntgen och ortopedakuten har nog tagit en timma. Det innebär att jag väntat i sjukhuskorridorer i drygt 8 timmar idag. Det blev 8 givande timmar. Jag tog tillfället att wallraffa nämligen. Jag försökte alltså förstå min forskningsfråga om sjuksköterskors professionella språk inifrån deras egen verksamhet. En stor skillnad mellan mig och Günter Wallraff är dock att han var utklädd för att smälta in medan jag avstod från den vita rocken. Jag låg på en brits och läste veckotidningar.

Jag har alltså i åtta timmar lyssnat på en mängd sjuksköterskor som växlar språk hela tiden. De talar med varandra, de talar med läkare, de talar med medelålders män, de talar med äldre kvinnor, de talar med barn, de talar med ledsna ungdomar…  Det är alltså en mängd olika retoriska situationer som sjuksköterskorna har att förhålla sig till varje dag. Människan är ju troligen i de allra flesta situationer både funktionell och pragmatisk. Men är det det som gör hen språkligt professionell?

 Jag har under dagen hört sjuksköterskor använda medicinska termer som utesluter alla utom läkarna och sjuksköterskorna. Jag har hört sjuksköterskor som talar om att man ger någon den vanliga ”cocktailen”, vilket jag tolkar som ett inom-avdelningsspråk. Jag har hört sjuksköterskor som frågar någon efter vilket som är tilltalsnamnet och sjuksköterskor som använder underförståddheter i språket genom att titta på körkortet och säga ”Cecilia eller Mari?”. Jag har hört sjuksköterskor som har frågat efter smärta på ett sätt som jag förstår inte bara innefattar om det gör ont. Ordet smärta tillhör förmodligen det som kan kallas omvårdnadsspråk.

Inom retoriken talar man om begreppet aptum i betydelsen det som passar sig. När någon bryter mot aptum blir det oftast uppmärksammat. Ett utav de tydligaste exemplen är när Birgit Friggebo uppmanade publiken i Rinkeby att sjunga We shall overcome för att som, hon sa, ”få ner stämningen i denna lokal”. På ett youtube-clip syns dåvarande statsminister Carl Bildts förskräckelse över Friggesbos oförmåga att läsa av aptum. Han kan inte göra något åt att förändra situationen och bådas ethos försämras i ett ögonblick.

Med aptum menas alltså att man måste ha en känsla för vilka ord som passar för vilket tillfälle. När jag nu försöker förstå hur blivande sjuksköterskor blir professionella i sitt muntliga språk handlar det alltså till viss del om aptum. Det är inte självklart när man tillägnar sig aptum. Och kanske ännu mer intressant i en utbildningssituation – är det viktigt att kunna tala om aptum för att förstå sitt språkbruk?

Jag har hört att av alla anmälningar som kommer in till Socialstyrelsen varje år handlar 3000 om kommunikation. Det skulle vara intressant att läsa dessa anmälningar gjorde av patienter som menar sig ha blivit missförstådda på något sätt. Handlar kommunikation här om det verkliga språkbruket eller handlar det om något annat.

Jag är i alla fall en nöjd patient. Åtta timmar på en brits gav mig mycket att tänka på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *