Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

Hur jag blev en vandringssägen…

by Cecilia Olsson Jers on 29 augusti, 2015

Jag har, av olika anledningar, inte varit aktiv skribent i bloggen under lång tid. Det har jag saknat och jag vill med detta inlägg ge mig själv en gaffel i ryggen och vara en mer flitig bloggare. Främsta orsaken är ju att jag tycker det är kul när jag märker att människor gillar det jag skriver och ibland lär sig något nytt – oavsett om de håller med eller inte. En annan bidragande orsak är att jag gillar skarpt att skriva av mig tankar och reflektioner om hur, när och varför vi använder vårt språk. Det är trots allt språket som vi använder mest i vår vardag oavsett om vi talar, läser, skriver, tänker, lyssnar, gestaltar …. Och för mig är retorik den vetenskap som hjälper mig att förstå kommunikativa situationer. Nåväl – till saken:

På måndag ska jag möta en grupp doktorander och ha en föreläsning och workshop om vetenskapligt skrivande och talande. Mitt främsta hjälpmedel i det här sammanhanget är ju då mitt eget språk. Jag har förberett mig väl under veckan som gått. Gruppen består av 16 personer. Mina manus när jag föreläser och har workshops skriver jag alltid som en mindmap på ett A5-papper för att få överblick över innehållet i förhållande till den tid jag har till förfogande. Jag känner mig taggad och inspirerad att få möta dessa 16 språkanvändare under en eftermiddag

Nu här på morgonen slog det mig att jag ska gå in på hemsidan för den plats jag ska möta doktoranderna. Jag har nämligen aldrig varit där förut och det kan ju vara bra att ha sett på ett ungefär hur konferenslokalerna ser ut. Hur är det möblerat? Skolsalsmöblemang? Är det enkelt att skapa mindre samtalsgrupper?  tillbergs tavla

Jag tittar och läser på hemsidan och fascineras av att få vara på ett nyrenoverat konferenshotell där allt ser otroligt fräscht och färgkoordinerat ut. Sen är det ett stycke text som får mig att bli nervös. Det står – citat: ”…trådlös bredbandsuppkoppling…”, ”….försedda med den senaste tekniken…”, ”…dataprojektorer med dvd och högtalare…”. Ingenstans, inte ens på de vackra bilderna, kan jag förstå att det finns just det hjälpmedel jag behöver.

Jag ska möta 16 personer. Jag menar att en powerpoint under en hel eftermiddag kommer att döda intresset för att utveckla sin språkanvändning. Det är min utgångspunkt. Därför använder jag alltid whiteboard och tuschpenna i mindre grupper. Jag tänker att det mer långsamma tempot som whitheboarden inbjuder till också bjuder in doktoranderna att tänka tillsammans med mig på ett annat sätt än om jag erbjuder en fast och färdig form som windows bestämt.

Sagt och gjort. Jag ringer upp konferenshotellet, förklarar vem jag är och ställer frågan om de har whiteboard och tuschpennor. Personen i receptionen blir tyst en stund och säger: ”jag kollar, ett ögonblick”. Strax återkommer hen och meddelar att föreläsningssalen där jag ska vara är utrustad med både gammal och ny teknik. Sen skrattar hen till och avslutar med ” Din fråga kommer att bli en vandringssägen här på hotellet”. ”Det bjuder jag på”, svarar jag och vi lägger på mobiltelefonerna i fullt samförstånd.

Nu är jag lugn och trygg inför måndagen!

crazy-funny-pictures-1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *