Tävlingar är många gånger något som delar människor i olika läger där man antingen är för tävling eller emot tävling. Frågan om man kan tävla i musik blossar till exempel upp emellanåt. Tidigare i bloggen har jag skrivit om Epic battle. Det är ju en tävling där orden utgör tävlingsredskapet. En annan tävling där ordet finns i centrum är Forskargrandprix. Forskargrandprix är en tävling där det handlar om att på tre minuter presentera och argumentera för sin forskning på ett trovärdigt sätt när det gäller både innehåll och form. Science Slam blir mer och mer populärt på olika lärosäten. Och går vi ner i åldrarna finns Retorikmatchen för barn och ungdomar.

När jag jobbade i ungdomsskolan fick jag under flera år, både på grundskolan och på gymnasiet, möjlighet att bryta all undervisning under en eftermiddag varje läsår och bjuda in hela skolan till debattävling i aulan. Det var populära tillställningar där två lag i taget fick debattera om en viktig fråga. Det var också intressant att iaktta hur en fråga kunde diskuteras i flera veckor efteråt både i klassrum och i korridorer. Jag tänker att det berodde på att frågan belysts med hjälp elevernas gedigna förberedelsearbete. Jag är övertygad om att jag delar denna erfarenhet med många verksamma lärare. På högskolan har jag använt debatten som muntlig examinationsform.  Det är oftast ett framgångsrikt sätt för studenterna att inhämta kunskap på och framföra denna. För mig som examinator är det tuffa dagar då mitt lyssnande bygger på att jag är lika fokuserad på innehållsfrågan som på uttrycksformen.

Något alla dessa tävlingar har gemensamt är hur man argumenterar på bästa sätt för att lyssnarna ska tycka att det är värt att lägga sin tid på att just lyssna. Själv svarar jag alltså att ”ja, det går att tävla i retorik” på frågan ”går det att tävla i retorik?”. Det handlar helt enkelt om att argumentera bra. Det handlar alltså inte om att få alla att tycka på samma sätt.

Inom retorisk argumentationsforskning brukar man säga att ”argument isn´t just about winning” utan snarare ett sätt att bjuda in dem som lyssnar till ett gott och lärande samtal. Det går ju i och för sig stick i stäv med att tävla i argumentation. Men ibland så är tävlingen ett sätt att skapa lite fest kring god argumentation. I slutändan – menar i alla fall jag – handlar det istället om att få möjlighet att framföra sina synpunkter till en skara människor som kanske till och med är beredda att ändra sin åsikt om något.

Naturligtvis är det en mängd olika faktorer som ingår i en bra argumentation, men det jag själv tycker är viktigast att tänka på att börja med att träna sig i att framföra en tes och hitta de bästa argumenten som stödjer tesen. Tes är samma sak som ett påstående eller – om man vill – en synpunkt. Det handlar alltså om att framföra så bra argument som möjligt för att göra sin tes både tydlig och övertygande. Ett fel många nybörjare gör är att framföra många teser istället för många argument. Eller det som ibland händer – tesen framförs inte utan det är enbart en mängd argument som radas upp. Det är vid det sistnämnda som vi som lyssnar tänker ”jag förstår inte vad hen är ute efter”. De argumentationerna brukar kallas för postulerande, och kan snarare ses som att någon tycker något istället för argumenterar för något.

En enkel första modell att utgå från när man vill träna upp sin egen förmåga att argumentera eller kanske träna upp sin förmåga att kritiskt granska andras argumentation är den som brukar kallas för Toulmins argumentationsmodell. Hans enkla grundmodell ser ut som följer:

Tes (påstående): Talaren framför den tes som man vill att lyssnarna ska acceptera och tro på. Detta är det absolut mest centrala i en argumentation.
Argument (några säger bevis): Argumentet för det som talaren anger för att lyssnaren ska acceptera tesen. Vilken information behöver jag som talare ge för att lyssnaren ska acceptera? Vilket retoriskt eller icke-retoriskt stöd behöver jag för mitt påstående? Skillnaden mellan retoriskt och icke-retoriskt stöd återkommer jag till  i nästa blogginlägg.
Relevans (kan också uttryckas som slutsats): Det mer generella som gör att lyssnaren accepterar påståendet utifrån de argument som framförs. Relevansen kopplar ihop tesen med argumenten. Relevansen är ofta det som ligger underförstått i en muntlig argumentation och som också kan vara knepigt att lyssna efter när man ska bedöma värdet i en argumentation. Både talaren och lyssnaren behöver träning i detta.

Låt mig ge ett praktiskt exempel:

Tes: Johanna, en av mina studenter, är mycket duktig.
Argument: Hon skriver gång på gång både intressanta och välformulerade uppsatser som får höga betyg.
Relevans: Om man skriver intressanta och välformulerade uppsatser och får höga betyg är man duktig.

I en muntlig argumentation är det ofta som man hoppar över att säga relevansen för en tes eftersom den oftast känns omständlig att lyssna på. I en debatt väljer en skicklig debattör att låta publiken själva tänka in relevansen. Det får publiken att uppfatta att de själva drar en slutsats, vilket man alltså kan se relevansen som. Får man som lyssnare förtroendet att själv dra slutsatser av det som det argumenteras för engageras man också som lyssnare på ett positivt sätt. Övertydliga debattörer brukar inte vara populära.

Med en retorisk term kallar man det här sättet att logiskt argumentera för syllogism. Ett av de mer spridda exemplen på en syllogism är:

Alla människor är dödliga.
Sokrates är en dödlig människa.
Alltså är Sokrates dödlig.

Men redan Aristoteles visade att i en muntlig argumentation jobbar vi inte så eftersom de så kallade argumentationskedjorna kan bli väldigt invecklade och lyssnarna tappar lätt tråden. Han kallade det muntliga sättet att argumentera för entymemisk argumentation. Man kan alltså säga att i skriftlig argumentation jobbar vi utifrån syllogismer och i muntlig argumentation utifrån entymemer. Entymem är alltså samma sak som underförståddheter. Ett exempel på ett entymem är:

Sokrates är briljant
för att han är klok

Det entymemiska, det vi underförstått förstår, är att ”alla kloka är briljanta”. En politiker kan säga till exempel ”Nu trappar vi upp biståndet till demokratiaktivister”. Entymemet i detta är att Sverige redan ger bistånd till demokratiaktivister.

Att utesluta relevansen, eller om man vill slutsatsen, för en tes kan användas i olika syften. Det kan vara för att vi vill överlämna det till publiken som ett sätt att få dem delaktiga – ett sympatiskt sätt att debattera på (tycker jag). Eller så kan man utesluta relevansen för att man vet att det egentligen inte håller i en argumentation och vi hoppas på att slippa kritik och motargument – ett mindre sympatiskt sätt att debattera på (tycker jag) – eftersom man underskattar lyssnarna på det viset.

Att känna till Toulmins allra enklaste grundmodell för argumentation är ETT sätt att börja träna sig i att lyssna kritiskt på vad någon säger. Även i den enklaste presentation finns nämligen argumentationen. ”Everything is an argument” som det så klokt heter.

Men om man vill så kan man börja med att lyssna på Monty Pythons argumentationsskola…