Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

Nätverk och utveckling = NU

by Cecilia Olsson Jers on 21 oktober, 2012

I förra veckan var jag på en tredagarskonferens i Göteborg tillsammans med 600 andra deltagare. Konferensen handlade om högskolepedagogik. Det var en mängd intressanta föredrag och faktiskt en av de få konferenser där jag själv upplevde alla keynotespeakers som intressanta. Keynotarna var fem till antalet och alla lyckades få mig att se nya saker i redan känd information. Framförallt var den allra första en inspirerande talare.  Det är ju sällan som keynotarna kommer med så mycket nytt  – det är ju oftast pålästa människor i publiken – och därför krävs det istället att en keynote är inspirerande och har förmågan att få publiken att se nytt i gammal information. Aha-upplevelser helt enkelt. Det lyckades förstetalaren William Rankin med. Ett starkt ethos framträdde med hjälp av ett analogiskt innehåll!

Han talade om hur synen på lärandet och att lärandets idé kommer att förändras i takt med teknikens utveckling. Det som han lyfte fram som problematiskt är att inte alla har tillgång till teknikens möjligheter. Det är en djupt demokratisk fråga som måste diskuteras om och om igen. Speciellt av oss som arbetar på lärarutbildningarna.

I vanliga fall brukar jag anteckna frenetiskt för hand när jag lyssnar på något intressant, men lagom till NU-konferensen hade jag laddat ner en app på iPaden som heter Notability. Den ger mig möjlighet att:

 

 

1. Fotografera av det som visas med hjälp av powerpoint och liknande (vi är nog många som aldrig hinner med att skriva i samma takt som talaren bläddrar i sin digitala presentation).
2. Snabbt trycka på inspelningsmikrofonen om det är något som sägs som jag absolut vill komma ihåg (det är lite speciellt att inspelningsfunktionen på nutida teknik oftast sympoliseras av en mikrofon som ser ut att komma från 1930-talet).
3. Anteckna mina egna reflektioner i samband med att jag lyssnar istället för att skriva ned det som föredragshållaren säger. Det jag reflekterar över finns ju redan i mitt digitala anteckningsblock.

 

 

 

Det är bra för mitt eget lärande märker jag. Jag hinner alltså tänka samtidigt som jag lyssnar. Men å andra sidan är jag precis slut efter ett föredrag eftersom jag använder mig av fler funktioner i hjärnan än när jag bara kan luta mig tillbaks och lyssna.  Jag är onekligen spänd på min egen utveckling… Tekniken ger mängder av möjligheter, men svårigheter är höga hinder att ta sig över.

I det enorma utbudet av kortare föredrag försökte jag hålla mig strikt till dem som på något sätt tog upp handledning i högre utbildning. Det verkar som om de svåraste hindren här är fortfarande det som var svårt när jag själv gick lärarhögskolan i mitten av 1980-talet – nämligen att sudda ut det sätt man själv blivit handledd på. Det sitter tydligen i oss som ristat i sten. Handledning, lärande och samhällsutveckling verkar inte gå hand i hand alltid. Men det var inte enbart bekymmer som presenterades. Lyckade projekt fick också plats.

Själv presenterade jag mitt post doc-projekt så långt jag nu kommit. Jag försökte utnyttja min tid väl och blev framförallt bekräftad i min övertygelse om att den muntliga kompetensen och att stödet som studenter får i utbildningen när det gäller detta är något som måste beforskas. Vad som också är fördelen med att få möjlighet att presentera projekt på konferenser är de egna aha-upplevelserna som kommer när man (läs jag) får idéer som det tagit längre tid att skriva fram. Min slutsats är att det är närmare mellan munnen och hjärnans tankar ibland än det är mellan handen och hjärnan. En långsökt slutsats kanske…

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *