Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

Palme och retorikundervisningen

by Cecilia Olsson Jers on 1 maj, 2012

Vad har Palme och dagens retorikundervisning gemensamt? Svaret är enkelt. Palme används ofta som ett exempel på god retorik, dålig retorik, övertygande retorik och så vidare. Men min erfarenhet är att det blir svårare och svårare att använda honom eftersom jag blir äldre och studenterna yngre. Studenter som är födda 1986, året då Palme mördades, är 26 år i år och få av dem minns Olof Palme som någon som hade ordet i sin hand. De studenter som är födda mellan 1980 och 1983 minns de känslor som deras föräldrar visade i februari 1986. Men inte varför.

Att använda Palme som exempel när man vill peka på metaforikens betydelse och också visa hur dagens politiker oavsett partifärg plockar upp Palmes metaforik när den är användbar för att den kan förklara komplicerade saker på ett så bra sätt, är rätt så vanligt inom retorikundervisning. För att verkligen få fram den poängen märker jag att jag övergår från att vara retoriklärare till att vara historie- och samhällslärare istället. Och egentligen är jag svensklärare. Det i sin tur förstärker mitt påstående att retorikundervisning inte ska separeras från annan undervisning. Men det får jag argumentera för i ett annat inlägg.

Idag, 1 maj, publicerar Aftonbladet årets 1 maj-affisch. Uppdraget att skapa affischen gick till Carl Johan de Geer och han valde att låta en opublicerad bild av Olof Palme från 1968 utgöra konstverket. Bilden kan man tala mycket om, men det som blir spännande är att en mejlkonversation mellan konstnären och Aftonbladets kulturchef där den sistnämnde ifrågasätter motivvalet och den förstnämnde försvarar och förklarar sitt val ingår i själva 1 maj-affischen/konstverket.

I konversationen kommer det jag talade om inledningsvis fram. Nämligen svårigheten att vara tydlig med historia. I bilden finns en mängd enthymemer, alltså underförståddheter, som varje generation måste förmedla till nästa generation. I morgon har jag en retoriklektion. Frågan är om jag inte skulle ta och inleda med det jag precis har skrivit om.

Mejlkonversationen mellan konstnären och kulturchefen är klockren tycker jag:

Hej Carl Johan!

Som du säkert vet, låter vi varje första maj en konstnär göra en affisch. Vill och kan du göra 2012 års affisch?

undrar och hälsar

 Åsa

 

Hej Åsa!

Ja, det gör jag gärna! Skicka mig måtten!

Hälsningar

 Carl Johan

 

Fint!

Exakt mått: bredd 251 millimeter, höjd 355 millimeter. Deadline 26 april klockan 9.

 /Åsa

 

Hej Åsa!

Till 1:a maj tänker jag mig en enkel men betydelsefull bild av Olof Palme. Tog den 1968. Titel på bilden: Olof Palme maj 1968.

Varma hälsningar

 Carl Johan

 

Hej du,

Vi fattar inte riktigt tanken med Palme-bilden. Vi vill ha affischkonst, där du tydligt tar ställning för nåt.

 Åsa

 

Hej Åsa!

Nu blir jag förvånad. Är van att ha konstnärlig frihet när jag jobbar. Tycker att Palmebilden (den har aldrig visats) skapar en stämning kring politiken som känns rätt just nu.

Hälsningar

 Carl Johan

 

Det är klart du har din konstnärliga frihet, men jag har lite svårt att se poängen med bilden. Ska ”Olof Palme maj 1968” stå som en vanlig bildtext, menar du?

 Åsa

 

Hej igen!

Ett foto betraktas sedan lång tid, t ex på Moderna Museet, som ett konstverk vilket som helst. Skillnaden i verkshöjd mellan foto och måleri finns inte mer. Därför betraktar jag ”Olof Palme maj 1968” som titeln på ett verk. Och en, i dagsläget, väldigt betydelsefull titel.

 Carl Johan

 

Hej igen,

Den här diskussionen blev lite ledsam: jag vet att foto är konst. Vi vet båda, att konstens betydelse kan och ska diskuteras (Fru Ramona).

Jag tycker inte att fotot på Palme säger nånting om dagens politiska stämning – men vill du ha det så här, så självklart. Det är ju intressant att den vänster som 1968 var så kritisk mot Palme nu har helt andra känslor.

 Åsa

 

Hej Åsa!

Ja, den ändring som skett när det gäller Palmekänslor är intressant. Om man för 40 år sedan kallade Sverige ”Palmeland” kunde det väcka vrede hos högern, där det fanns misstankar om att Palme var sovjetagent. Och väcka vrede även hos den yttersta vänstern, som ansåg att socialdemokratin var för villig att kompromissa med kapitalisterna.

Vänstern var oförmögen att se in i framtiden. Men nu, efter det solidariska samhällets sammanbrott, nu när medborgare kallas kunder, när social nedrustning till yttersta misär kallas valfrihet – nu krävs det att vi minns vår historia. Vad vi hade och vad som gått förlorat. Och vad vi måste återupprätta.

 Carl Johan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *