Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

Tågreflektion XXV

by Cecilia Olsson Jers on 22 november, 2012

Tjuvlyssna är en stor konst och som mångårig tågpendlare känner jag mig nästan som en expert på området. Följande diskussion lyssnade jag till häromdagen:

Fyra stycken studenter diskuterar sina studier. Jag förstår att de är blivande präster:

– Jamen, ett begravningstal är nog ett av de viktigaste talen man som präst kan hålla. För de anhöriga tänker jag.
– Jo, absolut, men det är svårt eftersom man måste verkligen försöka lära känna den döde. Försöka få fatt i något hos den döde som betyder tröst för de sörjande. Något de sörjande tar med sig. Jag vill att mina ord ska beröra.

(här börjar jag spetsa öronen, det är ju ett ämne som engagerar mig – ords betydelser) 

– Risken finns att man blir överrumplad av känslor.

(ja, tänker jag, och minns alla retorikstudenter genom åren som börjat gråta av sin egna ord)

– Det är en svår balansgång det där med ord och känslor.

(ja, ja, ja tänker jag, präststudenterna har fattat poängen)

– Min morfar var lokförare.

(men vad nu, tänker jag, vad har det med begravningar att göra, släpp inte ämnet)

– Han brukar berätta att på hans tid var alla tåg i tid.

– Men vet ni vad. Varför ska vi skriva fyra olika begravningstal? Vi kan väl låna av varandra så behöver vi inte lägga ner så mycket energi på den uppgiften. Det är ju enkelt att bara byta ut namnet på den döde. Det är ingen som kommer att märka ändå. Vi har det ju så stressigt nu. Det kan vi alltid säga i alla fall Om nån skulle komma på oss. Att vi haft alldeles för många uppgifter samtidigt.

(nä, vad tusan hör jag, det finns fuskande studenter även i prästutbildningen, mina fördomar kommer på skam, jag vågar inte vända mig om och titta på dem för att jag är rädd att det i mina ögon ska synas hur jag ser på deras ethos, deras för tillfället mycket, mycket svaga prästethos) 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *