Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

Tågreflektion XXVII

by Cecilia Olsson Jers on 25 maj, 2013

Jag har ett speciellt intresse för tågkonduktörer. Som regelbunden pendlare tycker jag att jag lär känna dem. Förmodligen är det ömsesidigt för de gånger jag hittills glömt mitt månadskort har de sett genom fingrarna och låtit mig åka vidare utan att behöva böta tresiffriga belopp. Peppar, peppar ta i trä!

Vad menar jag då med att lära känna dem? Det handlar ju knappast om att de har tid att sitta en stund och prata. Nej, det handlar om hur de reagerar med kropp och ord när de tittar på månadskortet för att se så att det är giltigt. Några böjer sig fram och granskar sifferkombinationen noga, andra sveper snabbt med blicken. Några ler mot varje resenär, andra är stenansikten. Några dyker upp likt spöken, andra säger högt och tydligt ”Nypåstigna” när dörren till kupén öppnas. De konduktörer som inte använder det talade ordet under sin inspektion förblir ändå rätt anonyma för mig. Det är nåt helt annat med dem som använder det talade ordet till varje passagerare.

Fraserna ”ha en bra dag”, ”trevlig resa”, ”tack” och så vidare är de mest använda. Vardagliga, vänliga uttryck som i det lilla betyder en hel del för mig som pendlare. Jag har börjat roa mig med att blunda när jag hör det första ”ha en bra dag” för att titta upp först när det är mitt månadskort som ska kontrolleras. Då kontrollerar jag om jag kunde identifiera konduktören med hjälp av vad de säger och på vilket sätt de säger det. Det är tur att de inte vet vad jag håller på med… Det är förvånansvärts få gånger jag tar fel. Konduktörsstilen sitter där, kan man kanske säga.

En konduktör tar jag dock aldrig någonsin fel på. Hen sprider värme och glädje genom att använda ett mycket speciellt ord. Hen säger nämligen ”super” när sifferkombinationerna och datum stämmer på månadskorten som snällt visas upp. Jag ler varje gång jag hör ”super”.

Jag tror att orsaken till att jag blir glad och varm varje gång jag hör ”super” är att jag själv tänker på följdordet ”duper”. ”Super duper” är en ordkombination som jag själv förknippar med att något är mycket bättre än bra. Ungefär som att säga ”super super”. Jag hör inte ”super duper” så ofta nu för tiden och jag anar att det i vissa sammanhang har ersatts med ”coolt”. Det säger kanske snarare något om min generation. Men det säger också något om ords förmåga att påverka människan. ”Ord är skarpare än svärdet”, tillhör fortfarande mitt favoritcitat. Varje litet ord betyder något. Varje litet ord sätter igång nya ord. Även ett så litet ord som ”super”. Ord sätter sig under skinnet – Super duper love!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *