Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

Tyst – jag måste få tänka!

by Cecilia Olsson Jers on 21 mars, 2013

Jag har råkat ut för perceptions-syndromet. När man själv är gravid – så ser man bara gravida, när man börjar reta sig på ett ord – så hör man hur ofta det används. vas och ansikteEller när man väl sett vasen är det omöjligt att se två ansikten. Den senaste bilden jag sett som är rätt spännande i den vägen är bilden på ett träd och så uppmanar man betraktaren att räkna ansikten. När man väl börjar se ansiktena försvinner trädet. Dessa typer av övningar är rätt kul när det gäller att öva sig i att tänka förgrund-bakgrund eller närhet-distans.ansikte

Vad jag själv råkat ut för just nu är att jag gång på gång ramlar över texter som handlar om tystnad. Reklam på böcker om tystnad finns på varje banner och i många mejl, och vänner, bekanta och kolleger hyllar tystnadens lov. Mitt blogginlägg förra veckan handlade till viss del om tystnad…

Tystnad förknippas oftast med att skriva och läsa – och i viss mån lyssna – när det gäller de kommunikativa färdigheterna. Högläsning är i och för sig en ljudföreteelse, men den privata läsningen är numera något som sker tyst. För 200 år sedan var det vanligt att man även satt i sin ensamhet och läste högt, men om någon skulle göra det idag skulle det troligen betraktas som lite skumt. Tystnaden behövs för att man ska kunna tänka i samband med att man skriver och läser.

Det är alltså fullt legitimt att stanna upp i sin läsning eller i sitt skrivande för att i tystnaden tänka och reflektera över något som antingen skaver positivt eller negativt. Det är inte svårt för någon av oss att framkalla bilden av en person med en bok i knäet, och med blicken någonstans i fjärran. Det är heller inte svårt att framkalla bilden av någon som sitter med papper och penna eller ett tangentbord framför sig och som är stilla med händerna och istället biter stillsamt, tyst och tänkande på läppen. Inom utbildning uppmanar vi också studenter till att stanna upp och tänka när de läser och skriver.

När det gäller talande är det tvärtom. Utnyttjar man tystnaden i radioprat så tror lyssnarna att strömmen har gått eller batterierna har tagit slut. Utnyttjar man tystnaden i en föreläsning skruvar lyssnarna på sig och tror att föreläsaren har kommit av sig. Pinsam tystnad uppstår.

Som rätt flitig föreläsare har jag nu en önskan jag vill framföra. Min önskan är att någon i publiken vid något tillfälle räcker upp handen, visslar eller på nåt annat sätt påkallar min uppmärksamhet för att avstanna mitt ordflöde och säger

 Hördu Cecilia. Vill du vara hygglig och vara tyst en stund.
Jag behöver
lite tystnad för att kunna tänka på det du säger!

Det borde alltså vara legitimt för en lyssnare att få stoppa en talare för att denne har hört något som skaver, roar eller berör på nåt annat sätt på samma sätt som det är legitimt för läsaren och skribenten att stanna upp i tystnaden och möta sitt tankeflöde. Jag väntar på dagen då mina åhörare ber mig vara tyst för de måste få tänka på det jag sagt! Jag lovar att meddela om det händer!

talmoln

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *