Vill du kommentera? Klicka på inläggets rubrik!
Det är med stort intresse jag på avstånd deltar i Almedalens alla muntliga framställningar. Och det är med stor glädje jag konstaterar att det muntliga står på egna ben. Utifrån enkel matematisk kunskap vågar jag påstå att de som talar i Almedalen aldrig skulle fått lika många läsare som de nu får lyssnare. Det skriftliga språket är tyvärr oftast normen för hur man får uttrycka sig idag. Det ställer till det för dem som ska lyssna. Det blir många gånger platta uppläsningar om man som talare inte förstått eller bryr sig om att det finns en skillnad mellan talat och skrivet språk. Skillnaden kommer jag att återkomma till i senare blogginlägg. Det jag egentligen ville lyfta fram här var ett stort grattis till Silvia Galli, doktorand på Odontologiska fakulteten på Malmö högskola, som igår tog hem första pris i Science Slam mellan Malmö högskola och Lunds universitet på årets Almedalen. Silvia tar det muntliga språket på allvar och vågar använda sig av både språk, kropp och tanke när hon talar. Hon frigör sig från det skrivna ordet och sätter publiken i fokus istället för sig själv. Det är publiken som ska förstå hennes innehåll. Innehållet har hon själv förstått för länge sedan! Så stort grattis Silvia.
Det här gjorde du härligt bra!
När jag 2006 läste de nedtecknade klassiska dialogerna mellan Sokrates och Faidros skrev jag nedanstående referat och reflektion över en dialog som fördes för 2500 år sedan om det muntliga språkets möjligheter, fördelar och styrkor. Mina avslutande meningar här nedan står jag för även nu tio år senare – Varsegod:
För 2500 år sedan sitter Sokrates och Faidros i platanens skugga och samtalar. Faidros läser upp ett nedskrivet tal av Lysias om kärlek och erotik. Sokrates kritiserar Faidros för att han inte har tagit till sig tankarna i talet på ett mer reflekterande och personligt sätt och därmed läser mekaniskt innantill. Sokrates menar att det skrivna ordet både är mäktigt och hjälplöst och därför lockar till okritiskt tänkande. Han illustrerar sin ståndpunkt med att berätta om hur guden Theuth sökte upp farao Thamus, även kallad Ammon, för att berätta om sina uppfinningar. Guden Theuth hade uppfunnit siffrorna, räkningen, geometrin, astronomin, brädspelet, tärningsspelet och bokstäverna. Theuth förklarade sina uppfinningar för Thamus och denne berömde när han tyckte det var bra och klandrade när han tyckte det var dåligt. När Theuth beskriver uppfinningen bokstäverna säger han till Thamus: ”Min konung! Om egyptierna lär sig det här blir de visare och mer minnesgoda, för det här har jag uppfunnit som en drog för minne och vishet”. På detta svarar Thamus att det inte är Theuths uppgift att värdera uppfinningens nyttighet. Thamus menar att någon framföder konsten, andra avgör vilken skada och nytta den medför för dem som ska använda den. Han menar att Theuth uppfunnit en drog som kommer att leda till glömska och att om man använder drogen bokstäver kommer människan att läsa mycket utan att förstå något. Thamus säger: ”Dina lärjungar ger du skenvishet, inte sann vishet. De kommer att läsa mycket utan att bli undervisade de kommer att skenbart inse mycket men för det mesta inte fatta någonting; de kommer att bli odrägliga att umgås med och bli skenvisa, inte visa”.
Efter denna berättelse utspinner sig följande dialog mellan Sokrates och Faidros.
FAIDROS: Sokrates, det är ingen konst för dig att hitta på historier från Egypten eller något annat land som dig lyster!
SOKRATES: Kära vän, Zeusprästerna i templet i Dodona har sagt att de första spådomsorden kom ur en ek. Den tidens människor var inte så klyftiga som ni ungdomar. I sin enfald nöjde de sig med att lyssna på ek och sten, bara de talade sanning. För dig är det förstås viktigast vem det är som talar och varifrån han kommer. För dig räcker det inte med att se efter om det stämmer eller inte.
FAIDROS: Det är rätt att du kritiserar mig. Om bokstäverna har jag samma åsikt som thebanen.
SOKRATES: Den som tror sig kunna lämna efter sig en konstlära i skrift och den som tar emot den ur en skrift och tror att det är något klart och stabilt – de är båda fullkomligt naiva. De vet ingenting om Ammons profetia om de tror att skrivna ord är något mer än en påminnelse, för den som redan vet, om det som det skrivna handlar om.
FAIDROS: Alldeles riktigt.
SOKRATES: Ja, Faidros, det finns en egendomlighet med skriften som den faktiskt har gemensam med måleriet: också dess gestalter står där som levande, men om man ställer en fråga till dem iakttar de en högtidlig tystad. Det är likadant med skrivna tal: du kan tycka att de talar som tänkande varelser, men om du frågar något för att förstå vad de säger, då meddelar skriften en enda sak, alltid densamma. När ett tal en gång är nedskrivet tumlar det runt överallt, både bland dem som förstår sig på det och bland dem som inte angår; talet vet vem det ska och vem det inte ska vända sig till. Om det misshandlas eller smädas med orätt behöver det alltid hjälp av sin far: på egen hand kan det aldrig försvara eller hjälpa sig.
FAIDROS: Också nu har du alldeles rätt.
(Fritt ur: Platons skrifter, bok 2. Faidros (översättning av Jan Stolpe, 2001)
Redan för 2500 år sedan, och förmodligen ännu tidigare, diskuterades alltså skrift och tal. Sokrates är kritisk mot skriften i dialogen med Faidros och menar att man som läsare måste vara på sin vakt mot villfarelsen som uppstår när man tror sig förstå det skrivna. Han säger att skriften aldrig på egen hand kan försvara eller hjälpa sig. Den behöver hjälp av sin far – underförstått det talade språket. Varje läsare av Platon vet också att det aldrig finns några läsanvisningar till hans nedskrivna dialoger. Det egna tänkandet och den egna förståelsen blir mäktig först efter att man talat om saken. Även om vi idag omger oss av oanade möjligheter att kommunicera via tekniken är det äldsta kommunikationsmedlet, talet, det mest effektiva.
