Det är tolv år mellan dessa båda bilder. Den första bilden föreställer min yngste son när han gick till sin första dag i skolan. På den andra bilden är han på väg till sin sista dag i skolan. I tolv år hade hans lärare ansvar för hans språkutveckling.

I veckan som gick publicerade Skolverket kommentarmaterialet Få syn på språket. Språket spelar den allra största rollen i vårt lärande. Om vi är barn, ungdomar eller vuxna har ingen betydelse. Det är tillgång till språk som är det avgörande för om vi ska kunna tillgodogöra oss kunskap.

Det är läraren som har det största ansvaret för att skapa de förutsättningar som gör det möjligt för barn och ungdomar att delta i språkandet. Att behärska språket innebär att en person ska kunna uttrycka sig i både tal och skrift (och i vissa sammanhang även i medier såsom bild och film) i skolans olika ämnen, skriver man i kommentarmaterialet och det trycks också på att det handlar om att tolka begrepp, tankegångar, känslor som ett ämne väcker samt kunna kommunicera åsikter och fakta. Språkutveckling handlar alltså om att varje lärare har ansvar för sitt ämnes språk – eller ämnesspråk som det också kallas. Men vad ska vi då med svensklärare till om nu ”alla” ska jobba med språkutveckling?

Det som jag läser in i kommentarmaterialet som en av svensklärarens viktigaste uppdrag är att ge barn och ungdomar förutsättningar att få kunskap i och om svenska språket. Genom det menar man att eleven får möjlighet att utveckla sin förmåga att  tänka, kommunicera och lära. Det låter vackert, men jag skulle vilja diskutera och läsa om svenskämnets innehåll som förutsättning för språkutveckling.

Nu är sonen på väg in i yrkesutbildning och möjligheter och förutsättningar för språkutveckling kvarstår i högre utbildning. Nu är det alltså lärarna i högre utbildning som har ansvar för hans språkutveckling. Eller?

Kraven ökar på kommunikativ kompetens i arbetslivet. Om man inte har förmågan att kommunicera på ett kompetent sätt riskerar man till och med att hamna utanför arbetsmarknaden. Det finns även en risk när man väl etablerat sig på arbetsmarknaden att man inte får de arbetsuppgifter man hoppas på för att inte kraven på muntlig och skriftlig kompetens uppfylls. Malmö högskola har etablerat sig som en av Sveriges, och även Europas, främsta professionshögskolor. Det innebär ett stort ansvar att utbilda de 24 000 studenter och forskarstuderande som idag finns på högskolan att kunna kommunicera i sin yrkesroll.

Vad som är gemensamt för högskoleförordningens olika mål när det gäller kommunikativa förmågor oavsett om det är examina på grundnivå, avancerad nivå eller forskarnivå är att målet pekar i riktning mot arbetslivet; ofta uttryckt som kommunikation med olika grupper. Det är tydligt att den kommunikation som ska försiggå i utbildning inte enbart ska vara kortsiktig och syfta till att klara olika mindre deluppgifter i olika examinationer eller det större examensarbetet. Det innebär i min tolkning att det måste finnas olika typer av kommunikativa situationer som gör att studenter får träna och öva upp sin kommunikativa förmåga att nå olika grupper. De kommunikativa förmågornas riktning mot arbetsmarknadens efterfrågan på kommunikativ kompetens är en viktig punkt för mitt postdoktorsprojekt.