För bara någon dag sedan kunde vi i bloggen Körlings ord läsa om så kallade tysta elever och hur omgivningen förväntar sig att de ska ta för sig. Jag blir berörd varje gång jag läser eller hör uttrycket ”tyst elev”.
I min undersökning som jag genomförde 2010 berättade gymnasieungdomarna om hur det påverkat dem att bli kallade antingen ”tyst” eller ”pratig” under hela sin skolgång. De menade att skolans norm var att ungdomar ska bli mer muntligt aktiva. Men aldrig var det någon som talade om vad det kunde eller skulle innebära. Det var hela tiden dubbla budskap när det gällde deras muntliga språk, menade eleverna. Å ena sidan fick de reda på att de var för ”pratiga” och å andra sidan signalerades skolans norm att ”prata mer”.
I både ”pratig” och ”tyst” ligger en stigmatisering och värdering och jag menar att det kan vara mer värdefullt att tala om eleverna som pratsamma och tystlåtna talare. Gemensamt för dem är att de konstruerar muntlighet. Muntlighet konstrueras oavsett om talaren är pratsam eller tystlåten. En elev som i en situation är pratsam kan i en annan situation vara tystlåten. En pratsam talare gör sin röst fysiskt hörd och blir därför mer uppmärksammad, men den tystlåtna talaren påverkar också muntligheten i ett klassrum genom sin mer dämpade framtoning. Men det de har gemensamt är att de alla är talare oavsett om man är tystlåten eller pratsam och att de påverkar och påverkas av situationen oavsett talutrymme.
Att etablera ethos är komplicerat, oavsett om arenan är ett klassrum eller en mer offentlig plats. I klassrummet som muntlig arena menar jag att det viktigaste är att elever får möjlighet att bygga upp förmåga och kompetens om en muntlig situation genom att få delta i sådana. Oavsett om man är pratsam eller tystlåten.