Var på ett seminarium om forskningsetik igår. Det seminarieledaren, professor Ronald Stade, gjorde och som jag inte mött tidigare i ett muntligt sammanhang är att lyfta fram relation mellan etik, ethos och handlingar. Han påpekade att triaden öppnar för nya frågor som handlar om hur vi ser på forskningsetik – eller som han sa ”triaden borde kreera etiska dilemman”. Men låt mig återvända till triaden etik, ethos och handling (ethikós, éthos och èrgon) så som jag använder begreppen när jag talar och tänker om när en människa bygger och etablerar ethos i offentliga miljöer.

Ethos etymologiska rötter med betydelsen en individs vanor och sedvänjer är ett ethos som uttrycks som en människas personlighet och identitet och som dessutom är historiskt, social och kulturellt förankrat. Etik har samma etymologiska rötter. Släktskapet mellan orden”ethos” och ”etik” framkommer i Aristoteles syn på trovärdighet med utgångspunkt i en människas dygd. Vad vi måste tänka på är att Aristoteles levde i ett samhälle som tillhörde en gruppkultur jämfört med vår individkultur. Idag kan det framstå som en snäv tolkning av en människas karaktär att enbart diskutera dennas dygder. Karaktärsdrag framställs numer som ett mönster av egenskaper som avspelgar individens förhållande till sig själv och till andra. En del av ethos kan alltså sägas vara en produkt ur människans etiska förhållningssätt, en reflektion över moralen, och en reflektion över det människan gör – över handlingen.

När en människa bygger och etablerar ethos (se tidigare inlägg om retorik och utbildning) är både etik och handling i förhållande till situationen ytterst intressant.  Inte bara när man diskuterar forskningsetik. Ethos, etik och handling är användbart i diskussion om kommunikation överhuvudtaget – forskningskommunikation såväl som övrig kommunikation.