När jag talar om att jag i min forskning är intresserad av hur människor skriver och talar fram sin trovärdighet i olika sammanhang möter jag oftast nyfikenhet. Det är ju inte så konstigt eftersom trovärdighetsbegreppet i förhållande till hur vi använder oss av vårt språk berör något djupt personligt hos de flesta människor.
Det är inte heller ovanligt att jag möts av en mängd vardagliga sanningar vilket gör att jag ibland framstår som ”den som hela tiden säger tvärtom”. Att framstå som ”den som hela tiden säger tvärtom” kan vara rätt besvärligt, men det finns ju en orsak till att jag kallar min blogg för Retorik no quick-fix. När det gäller språkbruk finns varken sanningar eller enkla lösningar, quick fix. Det handlar snarare om att bli medveten om sig själv i kommunikativa sammanhang och där retoriken kan hjälpa till att förklara ett och annat.
En vardaglig sanning är till exempel att du endast har några sekunder på dig att fånga intresset i en muntlig framställning. Har du inte fångat intresset då kommer inte publiken att lyssna på dig. Nu ska jag försöka ta död på denna vardagliga sanning genom att beskriva ethos som dynamiskt och föränderligt.
Ethos kan delas in i det inledande ethos, det erhållna ethos och det slutliga ethos. Det är med andra ord föränderligt i en slags cirkelrörelse.
Det inledande ethos är det man har med sig in i en kommunikativ situation. Det har inte så mycket att göra med vad man som talare gör eller säger i stunden utan mer vilken uppfattning lyssnaren har om den som ska tala. Olika trovärdighetsundersökningar ställer frågor oftast om det inledande ethos. De här studierna visar att det finns en samstämmighet mellan en persons bakgrund och vår uppfattning om personen. Vi vet med andra ord redan vad vi tycker innan vi börjar lyssna… Ett exempel på en sådan situation är hur reklamen utnyttjar kändisar för att göra reklam för ett visst märke. Ett högt inledande ethos ökar då sannolikheten för att vi ska påverkas.
Men så snart vi börjar kommunicerar skapar vi nya bilder av oss. Ethos börjar alltså röra på sig och vi kan nu börja tala om ett erhållet ethos. Verbet erhållet blir användbart här eftersom det antyder att vi får ett ethos av någon annan, vi erhåller något. Annorlunda uttryckt: lyssnarens bild av vårt inledande ethos utmanas av vårt språkbruk och sätt att agera. Det är nu som det kan vara intressant att börja tala om trovärdighet eller icke-trovärdighet. De olika argument som en talare framför kan uppfattas som mer eller mindre relevanta och hållbara och påverkar det ethos lyssnaren är beredd att tilldela oss.
En vanlig övning i retorikundervisning är att argumentera mot sin ståndpunkt. Det brukar vara ett effektivt sätt att kullkasta andras påståenden genom att tvinga sig själv att argumentera utifrån den man ska argumentera mot (i övningen alltså…). Genom att sätta sig in i en annans argumentation kan man stärka den egna argumentationen. När man som lärare iscensätter den här typen av övningar brukar det föränderliga ethos bli väldigt tydligt både för talaren och för lyssnarna. Ethos är nära förbundet med vårt språk. Uttryck och formuleringar påverkar det erhålla ethos.
Sist det slutliga ethos – det markerar det intryck som lyssnaren har om talaren när denna slutar kommunicera. Och som lyssnaren bär med sig efteråt.
Kan jag då fortfarande påstå att det inte är kört om det är så att man gör dåligt ifrån sig de första sekunderna på ett muntligt framträdande? Ja, eftersom vi alla går från det inledande ethos, till det erhållna mot det slutliga i varje kommunikativ situation finns det inget som talar för att det bara är de inledande sekunderna som är viktiga. På ett par minuter, eller under längre tid kan vi mycket väl förändra vår syn på en talares ethos. Och då har vi troligen glömt vad som sades inledningsvis!