I min forskning har och har jag haft stor nytta av ethosbegreppet trots avsaknaden av fastslagna definitioner. Själv menar jag att ethos framträder genom språk, kropp, tanke och handling i en muntlig situation. I och med att det består av så många dimensioner skulle det blir rätt meningslöst att formulera något snävare om man, som jag, undersöker muntlig framställning.
Jag tycker att ethos är ett intressant begrepp att röra sig med. Det är synnerligen situationellt och kontextuellt. Det är med ethos som med lärande. Lika lite och lika mycket som vi kan säga att ”där sitter en grupp ungdomar och lär sig” kan vi säga ”där sitter en människa och bygger ethos”. Det är både sannolikt och inte sannolikt på samma gång. Samtidigt som det är omöjligt att peka ut när något händer, är det möjligt att peka ut när det händer. I vilket fall som helst är ethos nog det enda begrepp som kan säga något om när trovärdighet eller icke-trovärdighet talas fram i ett sammanhang eftersom både språk, kropp, tanke och handling är närvarande i stunden. För mig är det användbart i en mängd olika sammanhang.
Men:
I helgen roade jag mig med att läsa en bok av en författare som är rätt välkänd som retorikkonsult. Boken vänder sig till lärare som verkar i svensk skola. Retorikkonsulten konstaterar redan på sidan 13 att ethos är klädsel och kroppsspråk. Jag studsar. Var det så enkelt? Varför ägnade jag fyra år av mitt liv att fundera över vad ethos är? Nu fattas det bara att Björklund läser samma bok och nappar på den förenklade förklaringen till hur en lärare kan tala fram sin trovärdighet i klassrummet. Nej, bevare mig väl säger jag!