Ett av de svåraste uppdragen man har som lärare är att få eleven/studenten att inte ta med för mycket information i en muntlig presentation. Det omvända, att inte läraren ska komma med för mycket information på en och samma gång, förekommer troligen ännu oftare. Jag minns när jag fortfarande arbetade i ungdomsskolan och hälsade stora grupper av elever välkomna i aulan. Informationen var tät och alla ville få fram sitt budskap. Rektorn hälsade välkommen, klassföreståndaren likaså, elevrådet fanns med på ett hörn och skolsköterskan gjorde sitt bästa för att tala om var hennes mottagning fanns. Eleverna själva var mer intresserade av att kolla runt i aulan för att se vilka de skulle dela skolhus och klassrum med de närmaste tre åren.

På högskolan ser kursstarterna ut ungefär likadant även om talarna inte tituleras rektor och klassföreståndare. Här är det istället dekan, prefekt, kursledare och studentkår. Men även om personerna tituleras på ett annat sätt är informationen tät och det förväntas av studenterna att lyssna, förstå och omsätta i praktisk kunskap.

Churchill formulerade det så bra till oss alla som informerar. Han sa: ”Kill your darlings”. Eller egentligen är det en nerkokning och en förtätning av vad han egentligen sa:  ”Writing is an adventure. To begin with, it is a toy and an amusement. Then it becomes a mistress, then it becomes a master, then it becomes a tyrant. The last phase is that just as you are about to be reconciled to your servitude, you kill the monster and fling him to the public.”