Vill du kommentera? Klicka på inläggets rubrik!

Igår var jag på en unik föreläsning. Unik på många sätt. Det var en docentföreläsning, vilket är en lite speciell tillställning. Det innebär att personen som ansökt om att bli docent får sin vetenskapliga produktion granskad av minst två oberoende personer. Ger de ok får personen i uppgift att hålla en populärvetenskaplig föreläsning för en blandad publik ledd av en så kallad docentnämnd. Docentnämnden beslutar i sin tur om de ska rekommendera lärosätets rektor att befordra personen till docent. Det var det som hände idag när min arbetskamrat Kent Adelmann höll sin föreläsning ”Lyssnandets dialogiska existens. Om lyssnandets betydelse från livmodern till dödsbädden”. Kent är en arbetskamrat som har skrivbordet bredvid mitt så därför tar jag mig friheten att fortsättningsvis här i blogginlägget kalla honom enbart vid förnamn.

Nu till det unika:

Kent kommer att bli den absolut första docenten i didaktiskt lyssnande i världen och han höll sin docentföreläsning på ett oväntat sätt.

Nu till mina reflektioner över detta:

Kent höll alltså sin docentföreläsning på ett oväntat sätt; nämligen helt utan någon hjälp av något presentationstekniskt hjälpmedel. Det enda han använde sig av var sin talade röst och vår hörsel. Ett vågat och ovanligt grepp i det här sammanhanget och som blev mycket, mycket lyckat och där Kents ethos framträdde knivskarpt skulle jag vilja påstå. I 40 minuter höll han oss fångna i en berättelse om Gudrun Lyssander. En fiktiv kvinna som vi fick följa i vardagen och där de ljud och oljud som hon mötte under en dag utsattes för Kents kritiska och analytiska blick.

Jag märkte att Kent fick en mängd positiv uppmärksamhet för utformningen och inramningen av sin docentföreläsning. Det tycker jag själv var intressant att lyssna (!) till då vi vanligtvis menar att för mycket fokus på formen kan störa innehållet. Nu störde inte Kents upplägg innehållet, men jag tror att många blev överrumplade av att formen ändå har så stor betydelse för hur innehållet framträder. Det kan vara så att publiken förväntade sig en traditionellt upplagd föreläsning där nyckelord fanns punktade i en powerpoint. Istället fick vi en föreläsning som är upplagd med en berättelses dramaturgi och ingredienser med utmärkande huvudpersoner och händelser och inte en enda ”bild på väggen” som hjälp för att ”hänga med”. Jag har läst någonstans att det går åt mer kraft att lyssna än att tala och jag är beredd att hålla med. Vi är ju inte längre någon lyssnande nation på det viset som vi var när radion var det främsta mediet att förmedla kunskap på. Därför krävs det ett retoriskt genomtänkt upplägg för att behålla lyssnarnas uppmärksamhet. Det fixade Kent.

En fråga Kent driver är att lyssnandet är det som vi ägnar oss allra mest åt under vårt liv, men som vi får diskutera och lära oss minst av under hela vårt liv. Utav de kommunikativa färdigheterna vi ägnar oss åt dagligen så som tala, läsa, skriva och lyssna är lyssnandet det vi gör allra, allra mest både till vardags och i vårt arbetsliv. Som elev och student ägnas också största delen åt att lyssna och, som Kent frågade oss i publiken, ”hur mycket undervisning och möjlighet att diskutera det har vi fått under vår utbildning”.

Det går inte att återge Kents föreläsning i ett blogginlägg och jag hoppas därför att hans manus kommer att publiceras någonstans så fler får möjlighet att ta del av innehållet. Det jag dock vill nämna och som kommer att få mig själv att blir mer uppmärksam på mitt eget lyssnande är hans uppdelning av att lyssna utåt och att lyssna inåt. I den skärningspunkten mellan att lyssna utåt och att lyssna inåt skärps koncentrationen. Enkelt uttryckt kan man säga att genom att vara uppmärksam på hur mycket annat man tänker på medan man lyssnar på vad någon annan säger kan man träna sig att bli en bättre lyssnare. Både för sin egen skull och för andras. Det är rätt hög igenkänningsfaktor på det tror jag. Hur många gånger märker man inte själv att man inte lyssnat på vad någon försöker säga, eller tvärtom, hur många gånger märker man inte att de man talar med istället tänker på något helt annat än vad man själv talar om.

Att bli en bättre lyssnare har inte bara de fördelarna att man med tiden blir en mer uppmärksam person utan det finns också samhälleligt ekonomiska fördelar med att träna sitt lyssnande. Kent gav ett räkneexempel där vi i publiken nickade igenkännande: ”Om var och en av oss avstår från att göra minst ett lyssmisstag per arbetsdag under det kommande arbetsåret så skulle den nationella besparingen omfatta minst cirka 100 miljarder. Varje år.”

Kents lärobok Konsten att lyssna innehåller en mängd idéer och uppslag för den lärare som tar lyssnandet på allvar. Boken ger också en bra bild och fördjupad kunskap om det teoretiska fält som omger lyssnandet. Boken vänder sig alltså inte enbart till lärare.

Jag vet att Kent i retorikundervisning brukar uppmuntra kursdeltagarna att tjuvlyssna på offentliga ställen för att träna sin lyssuppmärksamhet. Det är det jag brukar ägna mig åt i det som ibland blir bloggens så kallade Tågreflektioner….

I ett hyllningstal till Kent av en annan arbetskamrat, Magnus Persson, vid tårtan och kaffet efteråt lyftes populärmusiken in i lyssnandets labyrinter. Magnus hade googlat och youtubat ”lyssna” och fått miljoner träffar. Jag väljer att avsluta detta blogginlägg med en av låtarna han nämnde: