Jag vill hellre tala om oro för att tala när andra talar om talängslan. Det är inte för att förminska den ängslan många känner sig ha inför att tala offentligt. Kanske de allra flesta av oss känner av ett stråk av oro i muntliga sammanhang där det handlar om att ha ordet ett längre tid. Men att vara talängslig är något helt annat. Det som kan hända om man är talängslig är att man marginaliserar sig själv eller blir marginaliserad – man blir helt enkelt utanför i de muntliga sammanhangen. Jag har skrivit om det här tidigare och att jag gör det nu igen handlar om att jag i förra veckan blev uppringd för att kommentera högskolans Våga-tala-kurser.
Några tar itu med sin talängslan. Det är därför bra att Våga-tala-kurser finns. Innehållet i de kurserna skiftar beroende på vem som håller i dem. Det kan vara KBT-träning, dramaövningar och retorikövningar. Som jag förstått det är det framgångsrikt för de talängsliga. Metoden är däremot inte så viktig. Det viktiga verkar vara att någon tar den talängslige på allvar och stöttar på den skakiga vägen när ethos byggs för att senare etableras inför andra än den egna gruppen.
Hur ska man som lärare tänka kring studenters oro för att tala vid muntliga presentationer? Den färdighet som den muntliga presentationen bygger på måste integreras i kursernas innehåll menar jag. Det kan naturligtvis vara bra med föreläsningar kring retorik och presentationsteknik, men det räcker inte. Den kommunikativa färdigheten som en muntlig framställning bygger på måste läras in i första hand i autentiska retoriska situationer.
Autentiska retoriska situationer uppstår hela tiden, i varje ämne och i varje kurs. Det kan handla om muntliga examinationer, men också om mer eller mindre planerade argumentationer. Den som en gång lärt sig känna igen de enklaste argumentationsmönstren kan ta stöd i dem vid en oplanerad argumentation och på sikt bemästra sin oro för att yttra sig. Det är stor skillnad på om någon tycker eller någon argumenterar, både för den som talare och för den som lyssnar.
Likväl som en lärare förväntas stötta studenter när de ska skriva inom akademin måste man också ha viljan att stötta studenters ethosbyggande i ett muntligt sammanhang. Det är många gånger frånvaron av den stöttningen som skapar mer eller mindre oro. I de allra flesta fall förväntas studenten ha med sig kunskapen från lägre stadier om hur man bygger upp en muntlig framställning. Det är möjligt att studenter idag har det på ett annat sätt än för bara 10 år sedan, eftersom muntlig framställning och retorik är obligatoriska moment på gymnasiet numera, Men…
… kunskap om kommunikativa färdigheter är färskvara så fort sammanhanget är nytt. Varje muntlig kommunikativ situation är unik eftersom innehållet förändras beroende på dem som lyssnar eller på annat sätt interagerar med talaren.
Vi uppmärksammar och verbaliserar ofta de brister som många menar finns runt studenters skrivande i akademin. Det rör allt från texters ytnivå med stavning och ordhantering till texters mer övergripande nivåer där frågor om förmågan att skriva kritiskt intressanta texter, strukturera innehåll och mottagaranpassa innehåll och form. Viktiga diskussioner där inga svar är givna – som väl är. Varför problematiseras inte det muntliga i samma utsträckning? Kan avsaknaden av den problematiseringen vara en orsak till att många känner oro i muntliga sammanhang? Det är frågan jag ställer mig.