Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

Ethos och att vara vanlig

by Cecilia Olsson Jers on 21 mars, 2014

Vill du kommentera? Klicka på inläggets rubrik!

Jag blev uppringd av journalist Ann-Marie Lindqvist på Sveriges Radio igår där hon ställde frågan hur jag ser på att man börjar beskriva sig själv i olika sammanhang som ”vanligt folk”. Jag har inte tänkt på det tidigare, men fick nu anledning att göra det ett par timmar. Orsaken till att orden ”vanligt folk” har blivit uppmärksammat den sista tiden i medier har troligen att göra med att en av demonstranterna i Malmö förra veckan bar plakatet ”Vanligt folk mot nazism”. Idag cirkulerar ytterligare ett avståndstagande i medier mot främlingsfientlighet där orden ”vanliga människor” används.

vanligt folk mot nazism

En förklaring till att varför man väljer att beskriva sig som vanligt folk är ju troligen att man inte vill tillhöra den andra sidan – de ovanliga, nazister, fascisterna, de främlingsfientliga, rasisterna. En annan kan vara att man vill positionera sig utifrån att inte tillhöra någon politisk åsikt utan stå för något som istället skulle kunna vara gemensamt för all politik – omsorg om den enskilde, vanlige människan. Men nu tassar jag in på sociologins och psykologins område. Mannen på bilden med plakatet säger ju också själv att han ville att plakatet skulle tilltala ”alla”, underförstått alla som inte är för nazism. Låt oss en stund sätta retorikens strålkastare på orden istället och vad det är som gör att man väljer ordet vanligt för att markera något väldigt, väldigt starkt:

Jag börjar med att kolla upp synonymer till både vanligt och till folk. I synonymerna kan man många gånger se vardagliga uppfattningar om ord och dess innebörd avspegla sig.

Synonymer till vanlig är: allmän, gängse, ofta, använd, bruklig, sedvanlig, övlig, usuell, rådande, frekvent, spridd, utbredd, alldaglig, vardaglig, normal, ordinär, konventionell, trivial.

Synonymer till folk är: landsmän, nation, folkslag, nationalitet stam, befolkning, invånare, medborgare, allmänhet, gemene man, underlydande, tjänstefolk, allmoge, personal, människor, personer, män.

Det var precis som jag trodde. En vardaglig förståelse av ”vanligt folk” är att det är något som inte ska utmärka sig mot varken det ena eller det andra. Något som är brukligt och som många kan känna igen sig i.

Vill man argumentera för något, som jag förstår att mannen med plakatet ”Vanligt folk mot nazism” vill, så är det bra att man strävar efter argument där läsarna känner igen sig. Igenkänningsfaktorn här är att vanligt folk känner igen sig i vanligt folk…. Med en retorisk term skulle vi kunna säga att mannen använder sig av så kallad bred persuasio, alltså han övertygar och påverkar genom att framställa ett ämne för läsarna så de accepterar budskapet, förstår det och medupplever det.

Hur reagerar vi då mot plakatet ”Vanligt folk mot nazism”? De flesta av oss, oavsett politisk bakgrund, skulle kunna sluta upp bakom påståendet. Lek istället med att det hade stått ”Vanligt folk för nazism”. Då hade vi reagerat med avsky och avståndstagande. Oavsett vilket är våra känslor inblandade!

Vi fortsätter med hur retoriken byggs i mannens budskap. Sitt ethos kan vi säga att han bygger upp med hjälp av sig själv. Han ser rätt vanlig ut. Har vanliga jeans, vanlig vinterjacka, vanliga skor, rätt vanlig frisyr. Han avviker med andra ord inte från mängden ”vanliga” genom att bära symboler som visar antingen politisk tillhörighet eller tillhörighet till någon annan identifierbar grupp som också är emot nazism. Han argumenterar inte heller med en mängd auktoritetsargument. Han ropar inte ut statistik som styrker att vanligt folk är mot nazism. Han har ingen flagga eller banderoll som placerar honom hos organisationer som också är mot nazism.

Ändå får han all denna uppmärksamhet. Varför? Jo, han argumenterar så att våra känslor går igång. Han argumenterar med pathos. Redan Aristoteles menade att ”det är känslorna som gör att människor ändrar mening och fattar olika beslut”. Aristoteles säger vidare att det är tre saker som vi måste förstå om vi ska väcka andra människors intresse. Det första är att förstå hur känslor är beskaffade. För det andra så måste vi förstå vad det är som framkallar känslan. Och för det tredje måste vi förstå vad skälen är för att känslan ska framkallas.

Jag tycker att det verkar som om mannen med plakatet uppfyller de tre och det är en orsak till uppmärksamheten och den respons som han fått – ordet vanlig har fått en större betydelse än det kanske hade för fem veckor sedan. Ordet vanlig kanske var beige tidigare i samklang med de synonymer som finns, men efter det enkla plakatets budskap har det fått eldskriftens färg. Ordet vanlig kanske hädanefter blir ett politiskt argument! Vad mannen med plakatet också gör är att han sätter in ordet vanlig i ett sammanhang som alla vanliga önskar skulle vara ovanligt – att nazismen visar sitt fula tryne i vanliga sammanhang. Det blir helt enkelt en kontrast som blir effektfull. Han fångar helt enkelt Kairos med sitt budskap – alltså rätt ord vid rätt tillfälle till rätt personer.

Jag känner själv att jag skulle vilja definiera mig som vanlig. Jag tillhör det vanliga folket som tror på det vanliga folket med de vanligaste åsikterna. Och nynnar så här:

Lyssna med allvar

by Cecilia Olsson Jers on 13 mars, 2014

Vill du kommentera? Klicka på inläggets rubrik!

Igår var jag på en unik föreläsning. Unik på många sätt. Det var en docentföreläsning, vilket är en lite speciell tillställning. Det innebär att personen som ansökt om att bli docent får sin vetenskapliga produktion granskad av minst två oberoende personer. Ger de ok får personen i uppgift att hålla en populärvetenskaplig föreläsning för en blandad publik ledd av en så kallad docentnämnd. Docentnämnden beslutar i sin tur om de ska rekommendera lärosätets rektor att befordra personen till docent. Det var det som hände idag när min arbetskamrat Kent Adelmann höll sin föreläsning ”Lyssnandets dialogiska existens. Om lyssnandets betydelse från livmodern till dödsbädden”. Kent är en arbetskamrat som har skrivbordet bredvid mitt så därför tar jag mig friheten att fortsättningsvis här i blogginlägget kalla honom enbart vid förnamn.

Nu till det unika:

Kent kommer att bli den absolut första docenten i didaktiskt lyssnande i världen och han höll sin docentföreläsning på ett oväntat sätt.

Nu till mina reflektioner över detta:

Kent höll alltså sin docentföreläsning på ett oväntat sätt; nämligen helt utan någon hjälp av något presentationstekniskt hjälpmedel. Det enda han använde sig av var sin talade röst och vår hörsel. Ett vågat och ovanligt grepp i det här sammanhanget och som blev mycket, mycket lyckat och där Kents ethos framträdde knivskarpt skulle jag vilja påstå. I 40 minuter höll han oss fångna i en berättelse om Gudrun Lyssander. En fiktiv kvinna som vi fick följa i vardagen och där de ljud och oljud som hon mötte under en dag utsattes för Kents kritiska och analytiska blick.

Jag märkte att Kent fick en mängd positiv uppmärksamhet för utformningen och inramningen av sin docentföreläsning. Det tycker jag själv var intressant att lyssna (!) till då vi vanligtvis menar att för mycket fokus på formen kan störa innehållet. Nu störde inte Kents upplägg innehållet, men jag tror att många blev överrumplade av att formen ändå har så stor betydelse för hur innehållet framträder. Det kan vara så att publiken förväntade sig en traditionellt upplagd föreläsning där nyckelord fanns punktade i en powerpoint. Istället fick vi en föreläsning som är upplagd med en berättelses dramaturgi och ingredienser med utmärkande huvudpersoner och händelser och inte en enda ”bild på väggen” som hjälp för att ”hänga med”. Jag har läst någonstans att det går åt mer kraft att lyssna än att tala och jag är beredd att hålla med. Vi är ju inte längre någon lyssnande nation på det viset som vi var när radion var det främsta mediet att förmedla kunskap på. Därför krävs det ett retoriskt genomtänkt upplägg för att behålla lyssnarnas uppmärksamhet. Det fixade Kent.

En fråga Kent driver är att lyssnandet är det som vi ägnar oss allra mest åt under vårt liv, men som vi får diskutera och lära oss minst av under hela vårt liv. Utav de kommunikativa färdigheterna vi ägnar oss åt dagligen så som tala, läsa, skriva och lyssna är lyssnandet det vi gör allra, allra mest både till vardags och i vårt arbetsliv. Som elev och student ägnas också största delen åt att lyssna och, som Kent frågade oss i publiken, ”hur mycket undervisning och möjlighet att diskutera det har vi fått under vår utbildning”.

Det går inte att återge Kents föreläsning i ett blogginlägg och jag hoppas därför att hans manus kommer att publiceras någonstans så fler får möjlighet att ta del av innehållet. Det jag dock vill nämna och som kommer att få mig själv att blir mer uppmärksam på mitt eget lyssnande är hans uppdelning av att lyssna utåt och att lyssna inåt. I den skärningspunkten mellan att lyssna utåt och att lyssna inåt skärps koncentrationen. Enkelt uttryckt kan man säga att genom att vara uppmärksam på hur mycket annat man tänker på medan man lyssnar på vad någon annan säger kan man träna sig att bli en bättre lyssnare. Både för sin egen skull och för andras. Det är rätt hög igenkänningsfaktor på det tror jag. Hur många gånger märker man inte själv att man inte lyssnat på vad någon försöker säga, eller tvärtom, hur många gånger märker man inte att de man talar med istället tänker på något helt annat än vad man själv talar om.

Att bli en bättre lyssnare har inte bara de fördelarna att man med tiden blir en mer uppmärksam person utan det finns också samhälleligt ekonomiska fördelar med att träna sitt lyssnande. Kent gav ett räkneexempel där vi i publiken nickade igenkännande: ”Om var och en av oss avstår från att göra minst ett lyssmisstag per arbetsdag under det kommande arbetsåret så skulle den nationella besparingen omfatta minst cirka 100 miljarder. Varje år.”

Kents lärobok Konsten att lyssna innehåller en mängd idéer och uppslag för den lärare som tar lyssnandet på allvar. Boken ger också en bra bild och fördjupad kunskap om det teoretiska fält som omger lyssnandet. Boken vänder sig alltså inte enbart till lärare.

Jag vet att Kent i retorikundervisning brukar uppmuntra kursdeltagarna att tjuvlyssna på offentliga ställen för att träna sin lyssuppmärksamhet. Det är det jag brukar ägna mig åt i det som ibland blir bloggens så kallade Tågreflektioner….

I ett hyllningstal till Kent av en annan arbetskamrat, Magnus Persson, vid tårtan och kaffet efteråt lyftes populärmusiken in i lyssnandets labyrinter. Magnus hade googlat och youtubat ”lyssna” och fått miljoner träffar. Jag väljer att avsluta detta blogginlägg med en av låtarna han nämnde:

Poster som retorisk fokuspunkt

by Cecilia Olsson Jers on 4 mars, 2014

Vill du kommentera? Klicka på inläggets rubrik!

För en dryg vecka sedan hade jag förmånen att få delta i en konferens om Akademiskt skrivande i Paris. Jag och en kollega till mig, Lotta Bergman, deltog med en posterpresentation. Vi fick hjälp att designa vår poster av Klara Abrahmasson, grafisk formgivare. Inom Lottas och mitt forskningsfält, humaniora, är inte erfarenheten så stor när det gäller poster-presentationer och vi famlade först lite i mörkret. Vi framförde våra synpunkter på vad som måste vara med och vad vi ville fokusera och fick till en tydlig, intressant och väldisponerad poster – tyckte vi. Så här blev den:

vetenskaplig_poster

Jag tänker att man ska se postern som en retorisk fokuspunkt där den som framställt postern möter den som stannar till och läser. När det gäller ”bilder på väggen”, alltså powerpoint, prezi och liknande digitala hjälpmedel är ju retorisk fokuspunkt ett begrepp som används för att beskriva mötet mellan talaren och lyssnaren och jag tänker att begreppet är användbart även i framställningen av en poster.

Nu när konferensen är över hittade jag i boken Scientific Writing and Communication: papers, proposals, and presentations av Angelika H. Hofmann en checklista för framställning av poster. Den innehåller 17 punkter och jag gör en avskrift här på engelska:

  1. Do the illustrations tell the story?
  2. Is the purpose of the research or topic stated precisely?
  3. Did you avoid attaching the conference abstract?
  4. Does the Introduction have the following components? a) background, b) problem or unknown, c) purpose/topic or review, d) overview of content
  5. Did you concentrate on the main points in each section?
  6. Is the flow of the panels self-evident to the viewers?
  7. I the topic summarized and interpreted in the Conclusion section?
  8. Do all figures and tables have a title and a legend?
  9. I your poster layout uncluttered?
  10. Did you use visuals where possible rather than text?
  11. Did you keep text to minimum?
  12. I the text written in sans serif fron, and is the font large enough?
  13. Are exhibits kept simple?
  14. Are exhibits attractive? Is color used well?
  15. Did you use active voice in the text?
  16. Have all jargon and redundancies been comitted?
  17. Did you proofread your text?

Det är 17 goda råd tycker jag som jag tar med mig nästa gång jag ska delta i posterframställning. Jag tycker nog så här i efterhand att Lotta och jag ändå lyckades bra med vårt sunda förnuft och en grafisk designer till hjälp.

Det är lätt att raljera över sånt som man själv inte tycker är informativt. Men i det här läget kan jag konstatera att flertalet av de 77 poster som fanns på konferensen borde satt läsaren i centrum och inte sig själva. Eller vad sägs om dessa två exempel? Säkert otroligt intressanta forskningsprojekt och forskningsresultat, men det var troligen väldigt få av de 1100 konferensdeltagarna som orkade läsa. Jag skulle gissa att det tar minst en halv timma att läsa igenom texten och en stund att reda ut i vilken ända läsningen ska börja.

poster IIposter I

Enkelt eller svårt att samtala?

by Cecilia Olsson Jers on 28 januari, 2014

Vill du kommentera? Klicka på inläggets rubrik!

Vad är språk? Ja, svaret beror på vem man ställer frågan till. Själv definierar jag det gärna som ett socialt medel vi använder för kommunikation. Det är en vid, icke-avgränsande och användbar definition (tycker jag).

Ställs istället frågan om vilken funktion språk har får vi ett annat fokus, nämligen vad språk betyder för en individ. Språkets mer individuella funktioner brukar delas in i fyra:

Första: Språkets informerande funktion, vilket innebär att det man säger är ett påstående om något som är verkligt eller påhittat. Ett exempel är att om jag säger att ”Vintern är kall i natt” så påstår jag något om verkligheten.

Andra: Påbjudande funktion, vilket innebär att man vill få någon att göra något. Ett exempel är om jag säger ”Det är dags att dammsuga i vardagsrummet. Vi ska ha gäster i morgon” så förutsätter jag att lyssnaren förstår direkt vad som avses.

Tredje: Kontaktreglerande funktion, vilket innebär att man försöker etablera eller upprätthålla en kontakt. Ett exempel är när man börjar eller avslutar ett samtal.

Fjärde: Expressiv funktion, vilket innebär att man ger uttryck för sitt eget sinnestillstånd. Ett exempel på det är om jag säger ”Det här gör mig helt tokig”.

Det är sällan som språkets olika funktioner uttrycks oberoende av varandra utan varje yttrande är flerfunktionellt. Ett påstående kan fungera som en fråga beroende på vilken situation det är och vem som deltar i situationen.

Språket kan alltså sägas både vara enkelt och komplicerat och något som vi är totalt beroende av. Jag fick ett youtube-klipp tillsänt mig igår som sätter fingret på språkets betydelse för kommunikation, för att få fram ett budskap. Youtube-klippet består av att en grupp människor iscensätter ett virtuellt samtal. Ett samtal där man alltså möts via webben och inte ser varandra. Människorna ska alltså samtala i en verklighet som blir vanligare och vanligare för oss idag. Det uppstår rätt snabbt en del problem kan man lätt konstatera.

Youtube-klippet sätter också fingret på den stora skillnaden mellan det skrivna och det talade språket. Varsegoda – fyra minuters virtuellt samtal som inte lämnar någon oberörd!

Gagna bildningen med en föreläsning!

by Cecilia Olsson Jers on 13 januari, 2014

Vill du kommentera? Klicka på inläggets rubrik!

I vår ska jag delta i en seminarieserie som har titeln Föreläsningen som läranderesurs. Mitt inslag kommer att handla om dialogen i föreläsningen. Föreläsningen som begrepp får gärna våra tankar att gå till en monolog eftersom det vanligtvis endast är föreläsarens röst som hörs. Därför är det lite spännande att tänka föreläsningen som en dialog istället. Men jag får återkomma till hur jag tänker där vid ett senare tillfälle. Nu vill jag istället presentera tio budord om föreläsningen som arbetsmetod som är skriven 1928. Alltså för 86 år sedan.

Mellan 1925 och 1959 fanns en tidskrift som hette ”Tidskrift för föreläsningsverksamheten” och i denna tidskrift återkom vid olika tillfällen de tio budorden. Det som kan vara spännande för oss som föreläser 86 år senare är att se om det fortfarande finns delar som vi ska ta till oss eller om även föresläsningens mål förändras lika mycket som samhället runt oss. Jag återger här nedan Carl Cederblads Tio budord för föreläsare från 1928 och gör korta reflektioner om läget 2014. Carl Cederblad själv kommenterar varje budord ingående med förklaringar. Dessa utelämnar jag här. De kan vara intressanta i ett kulturhistoriskt sammanhang eftersom innehållet många gånger verkligen visar att 86 år är 86 år.

föreläsningstidskrift

cederblad

 

 

 

 

 

 

 

 

1. Du skall föreläsa endast över ämnen, som Du själv vet mer om än dina blivande åhörare!
Det där är intressant tycker jag. En sida av mig håller med och en annan protesterar en del. Det är klart att jag måste kunna mer om ämnet jag föreläser om än mina åhörare, annars vore det kanske meningslöst att bjuda in mig. Men den del av mig som protesterar säger att även om jag kan mer om innehållet är det min uppgift att presentera det på ett sådant sätt så att när föreläsningen är slut så ska inte åhörarna bara ha hört vad jag kan, utan också att bildat sig egna uppfattningar om ämnet som tar kunskapen om innehållet ytterligare ett steg. Det är det jag menar är en del av dialogen i en föreläsning.

2. Välj ämnen, som ha ett bestämt värde för svensk folklig kultur!
Nja, ett något märkligt råd som inte alls skulle ha något värde idag. Troligen hade det inte det ens 1928 för förutom en mycket liten skara.

3. Föreläsningen skall ges en verkligt bra rubrik!
Japp, inget har förändrats sedan 1928. I Carl Cederblads förklaring till budord 3 skriver han till exempel ”Att fiska med krok utan hulling är mer löjligt än inbringande”. Lika sant idag, 86 år senare, rubriken måste vara innehållsrik samtidigt som den är fantasieggande.

4. Föreläsningen skall vara pedagogiskt genomtänkt!
Ja, jag håller med. Det gäller även 86 år senare. En icke-pedagogisk genomtänkt föreläsning är slöseri med både föreläsarens och åhörarnas tid.

5. Du skall vid alla tillfällen endast föreläsa för den publik, som Du just har framför Dig!
Det budordet går jag också med på utan att protestera det minsta. Det borde egentligen vara det första budordet. Med en retorisk utgångspunkt talar vi här om mottagarmedvetenhet. Det kanske absolut svåraste när åhörarna består av en mängd olika studenter med en mängd olika erfarenheter med sig in. Carl Cederblad själv är inte nådig när han skiljer mellan olika åhörargrupper och det är genant att läsa om vederhäftigt bondfolk, lantlig drullungdom och små skolbarn. Hans avslutning vill jag däremot inte undanhålla mina läsare. Han skriver: Till en lägre rang hör också naturligtvis dessa ”grammofonföreläsare”, som rabbla upp sin en gång inlärda och med tiden nötta läxa alltjämt likadan, oavsett vilken publik, som sitter framför dem”. Hans kärnbudskap i den meningen gäller idag också. Varje föreläsning måste ha åhörarna i fokus, inte föreläsaren själv.

6. Du ska ge föreläsningen en kultiverad form!
Jag hade inte uttryck mig så, utan istället framhållit det muntliga språkets betydelse för att nå fram till åhörare.

7. Du måste offra något av Din person i varje föreläsning!
Klockren. Att hålla en föreläsning kan vara ett intellektuellt maratonlopp. Här vill jag heller inte undanhålla Carl Cederblads avslutning: ”Föreläsningen är misslyckad, om Du inte känt sympati för Dina åhörare, och på Dig beror det, om publiken går rikare hem än den kom genom vintermörket”.

8. Var skrupulöst rättrådig med affärerna!
Detta budord handlar om att man som föreläsare ska ta betalt för rejält arbete. Det stämmer säkert idag också.

9. Var uppriktigt vänlig mot föreståndaren och hövlig mot publiken!
Vad föreståndaren motsvarar idag vet jag inte. Men hövlighet lönar sig alltid tänker jag. Oavsett vem man möter.

10. Din verksamhet skall gagna Bildningen, Ditt folk och land!
Ja, det var ett budord sprunget från 1928. Idag hade vi nog snarare sagt ”Din verksamhet ska gagna bildningen, studenterna och din arbetsplats”.

Ja, hur lyder då min slutliga reflektion över Carl Cederblads 86 år gamla råd. Skalar vi bort sådär tre stycken så skulle de nog kunna fungera utmärkt idag också som en slags goda råd att sträva mot. Det handlar bara om att de studenter vi möter i högre utbildningen idag är mycket mer spännande nu än 1928. Då var de troligen en rätt homogen grupp åhörare. Idag är studentgrupperna både mer heterogena och pålästa. Det är en utmaning för en föreläsare!

 

D138

talarstol

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förnuft och känsla i argumentation

by Cecilia Olsson Jers on 16 december, 2013

Att vi blir övertygade genom att vi blir berörda på olika sätt är ingen hemlighet. Vi kan bli arga, förbannade, ledsna, sårade, upprörda, glada. Men det finns de som värjer sig mot att man medvetet ska använda känslor när man vill argumentera för eller emot något. Det är alltså en något omstridd fråga om man ska använda känslor eller inte i sin argumentation. Redan Aristoteles och Platon diskuterade detta och deras diskussion har senare blivit känd under begreppet ”förnuft och känsla”.

Blir vi lättast övertygade genom ”förnuftiga” argument eller ”känslomässiga” argument. Den frågan kanske vi ska ställa oss emellanåt. Ett spritt klipp just nu på facebook är Jason Diakités (Timbuktu) tal i samband med att han tar emot Fem i tolv-rörelsens pris. Jason Diakité rör sig mellan förnuft och känsla. Alla som hör hans tal blir berörda på något sätt. Som lyssnare vill jag själv direkt gå från reaktion till aktion. Många har känt liknande och en mängd hyllningar har kommit i spåren av hans tal. I det klipp jag visar här nedan kan man dock se i kommentarfältet att flera snarare blir provocerade av hans tal.

Retoriken erkänner känslans betydelse för argumentationen och det har den blivit kritiserad för många gånger. I den kritiken ses känslan som ett hot mot förnuftet. Men att bortse från känslans betydelse för att vi ska bli övertygade om något är i sig svårt att säga emot. Så säg istället – vill man ha en bra diskussion så ska både känslan och förnuftet vara närvarande i rätt proportioner. Känslorna behövs i en argumentation som en kraftkälla för att inte ett budskap ska vara grått och därmed kanske bli ointressant.

Men känslo- och förnuftargument är inte bara ord. Oftast argumenterar även en bild eller en fysisk gestaltning av något. I förra veckan gick jag förbi en resebyrås skyltfönster i Jönköping. Resebyrån argumenterade inte med ett ord för olika resmål. Däremot argumenterar de med sand från olika resmål. Det fanns sand från Sahara, sand från Portugal, sand från Grekland, sand från Bahamas – ja, till och med sand från Vätterstranden vid Jönköping. Det är svårt att gå förbi det skyltfönstret utan att gå in och beställa en resa till det ställe där man vill känna just den sanden silas mellan tårna. Känslan och förnuftet visar sig åter vara lika viktiga inför ett beslut att gå från aktion till reaktion.

Kommentera mitt inlägg? Klicka på inläggets rubrik!

vättersand

spaniensand

Kan man tävla i retorik?

by Cecilia Olsson Jers on 14 november, 2013

Tävlingar är många gånger något som delar människor i olika läger där man antingen är för tävling eller emot tävling. Frågan om man kan tävla i musik blossar till exempel upp emellanåt. Tidigare i bloggen har jag skrivit om Epic battle. Det är ju en tävling där orden utgör tävlingsredskapet. En annan tävling där ordet finns i centrum är Forskargrandprix. Forskargrandprix är en tävling där det handlar om att på tre minuter presentera och argumentera för sin forskning på ett trovärdigt sätt när det gäller både innehåll och form. Science Slam blir mer och mer populärt på olika lärosäten. Och går vi ner i åldrarna finns Retorikmatchen för barn och ungdomar.

haren och sköldpannan

När jag jobbade i ungdomsskolan fick jag under flera år, både på grundskolan och på gymnasiet, möjlighet att bryta all undervisning under en eftermiddag varje läsår och bjuda in hela skolan till debattävling i aulan. Det var populära tillställningar där två lag i taget fick debattera om en viktig fråga. Det var också intressant att iaktta hur en fråga kunde diskuteras i flera veckor efteråt både i klassrum och i korridorer. Jag tänker att det berodde på att frågan belysts med hjälp elevernas gedigna förberedelsearbete. Jag är övertygad om att jag delar denna erfarenhet med många verksamma lärare. På högskolan har jag använt debatten som muntlig examinationsform.  Det är oftast ett framgångsrikt sätt för studenterna att inhämta kunskap på och framföra denna. För mig som examinator är det tuffa dagar då mitt lyssnande bygger på att jag är lika fokuserad på innehållsfrågan som på uttrycksformen.

Något alla dessa tävlingar har gemensamt är hur man argumenterar på bästa sätt för att lyssnarna ska tycka att det är värt att lägga sin tid på att just lyssna. Själv svarar jag alltså att ”ja, det går att tävla i retorik” på frågan ”går det att tävla i retorik?”. Det handlar helt enkelt om att argumentera bra. Det handlar alltså inte om att få alla att tycka på samma sätt.

Inom retorisk argumentationsforskning brukar man säga att ”argument isn´t just about winning” utan snarare ett sätt att bjuda in dem som lyssnar till ett gott och lärande samtal. Det går ju i och för sig stick i stäv med att tävla i argumentation. Men ibland så är tävlingen ett sätt att skapa lite fest kring god argumentation. I slutändan – menar i alla fall jag – handlar det istället om att få möjlighet att framföra sina synpunkter till en skara människor som kanske till och med är beredda att ändra sin åsikt om något.

Naturligtvis är det en mängd olika faktorer som ingår i en bra argumentation, men det jag själv tycker är viktigast att tänka på att börja med att träna sig i att framföra en tes och hitta de bästa argumenten som stödjer tesen. Tes är samma sak som ett påstående eller – om man vill – en synpunkt. Det handlar alltså om att framföra så bra argument som möjligt för att göra sin tes både tydlig och övertygande. Ett fel många nybörjare gör är att framföra många teser istället för många argument. Eller det som ibland händer – tesen framförs inte utan det är enbart en mängd argument som radas upp. Det är vid det sistnämnda som vi som lyssnar tänker ”jag förstår inte vad hen är ute efter”. De argumentationerna brukar kallas för postulerande, och kan snarare ses som att någon tycker något istället för argumenterar för något.

En enkel första modell att utgå från när man vill träna upp sin egen förmåga att argumentera eller kanske träna upp sin förmåga att kritiskt granska andras argumentation är den som brukar kallas för Toulmins argumentationsmodell. Hans enkla grundmodell ser ut som följer:

Tes (påstående): Talaren framför den tes som man vill att lyssnarna ska acceptera och tro på. Detta är det absolut mest centrala i en argumentation.
Argument (några säger bevis): Argumentet för det som talaren anger för att lyssnaren ska acceptera tesen. Vilken information behöver jag som talare ge för att lyssnaren ska acceptera? Vilket retoriskt eller icke-retoriskt stöd behöver jag för mitt påstående? Skillnaden mellan retoriskt och icke-retoriskt stöd återkommer jag till  i nästa blogginlägg.
Relevans (kan också uttryckas som slutsats): Det mer generella som gör att lyssnaren accepterar påståendet utifrån de argument som framförs. Relevansen kopplar ihop tesen med argumenten. Relevansen är ofta det som ligger underförstått i en muntlig argumentation och som också kan vara knepigt att lyssna efter när man ska bedöma värdet i en argumentation. Både talaren och lyssnaren behöver träning i detta.

Låt mig ge ett praktiskt exempel:

Tes: Johanna, en av mina studenter, är mycket duktig.
Argument: Hon skriver gång på gång både intressanta och välformulerade uppsatser som får höga betyg.
Relevans: Om man skriver intressanta och välformulerade uppsatser och får höga betyg är man duktig.

I en muntlig argumentation är det ofta som man hoppar över att säga relevansen för en tes eftersom den oftast känns omständlig att lyssna på. I en debatt väljer en skicklig debattör att låta publiken själva tänka in relevansen. Det får publiken att uppfatta att de själva drar en slutsats, vilket man alltså kan se relevansen som. Får man som lyssnare förtroendet att själv dra slutsatser av det som det argumenteras för engageras man också som lyssnare på ett positivt sätt. Övertydliga debattörer brukar inte vara populära.

Med en retorisk term kallar man det här sättet att logiskt argumentera för syllogism. Ett av de mer spridda exemplen på en syllogism är:

Alla människor är dödliga.
Sokrates är en dödlig människa.
Alltså är Sokrates dödlig.

Men redan Aristoteles visade att i en muntlig argumentation jobbar vi inte så eftersom de så kallade argumentationskedjorna kan bli väldigt invecklade och lyssnarna tappar lätt tråden. Han kallade det muntliga sättet att argumentera för entymemisk argumentation. Man kan alltså säga att i skriftlig argumentation jobbar vi utifrån syllogismer och i muntlig argumentation utifrån entymemer. Entymem är alltså samma sak som underförståddheter. Ett exempel på ett entymem är:

Sokrates är briljantEtymology
för att han är klok

Det entymemiska, det vi underförstått förstår, är att ”alla kloka är briljanta”. En politiker kan säga till exempel ”Nu trappar vi upp biståndet till demokratiaktivister”. Entymemet i detta är att Sverige redan ger bistånd till demokratiaktivister.

Att utesluta relevansen, eller om man vill slutsatsen, för en tes kan användas i olika syften. Det kan vara för att vi vill överlämna det till publiken som ett sätt att få dem delaktiga – ett sympatiskt sätt att debattera på (tycker jag). Eller så kan man utesluta relevansen för att man vet att det egentligen inte håller i en argumentation och vi hoppas på att slippa kritik och motargument – ett mindre sympatiskt sätt att debattera på (tycker jag) – eftersom man underskattar lyssnarna på det viset.

Att känna till Toulmins allra enklaste grundmodell för argumentation är ETT sätt att börja träna sig i att lyssna kritiskt på vad någon säger. Även i den enklaste presentation finns nämligen argumentationen. ”Everything is an argument” som det så klokt heter.

Men om man vill så kan man börja med att lyssna på Monty Pythons argumentationsskola…

 

Avliva myten om talängslan!

by Cecilia Olsson Jers on 17 augusti, 2013

Inledningsvis på terminer hör jag ofta lärare, som ska möta nya grupper, prata om talängsliga elever och studenter. Jag har skrivit flera gånger tidigare att talängslan är väldigt sällsynt och nu tänker jag upprepa det ytterligare en gång. Väldigt få människor har talängslan!

Talängslan är ett medicinskt tillstånd som lyder under samlingsbegreppet social fobi. Inte ens de flesta av dem som har någon social fobi är talängsliga. Det rör sig om någon enda liten procent. Att vara talängslig i dess rätta betydelse är ett psykiskt besvärligt tillstånd som marginaliserar människor i de flesta sociala sammanhang. Därför menar jag att det är fel att tala om talängslan när vi egentligen menar en mildare ”oro för att tala” som nog alla känner.

Skulle man göra en undersökning och ställa frågan tror jag att 100 procent skulle svara att man alltid är lite orolig inför en längre muntlig presentation. Men det betyder inte att man är talängslig. Erfarenhet av, reflektion över, kunskap om och intresse för att kommunicera gör att man bygger upp en bank av klokhet att hämta stöd från när man bygger och etablerar sitt ethos inför en publik.

Det finns en mängd myter om muntliga presentationer som spär på oron för att tala och jag gör här ett försök att avliva tre av dem.

Myt 1: Presentationen måste vara perfekt!
Nej, nej, nej. Det är möjligt att man som klar yrkesmänniska ska kunna hålla presentationer som i det närmaste är perfekta (vad nu perfekt betyder…). I undervisningssammanhang ska en presentation absolut inte vara perfekt. En diskussion om detta behövs mellan elev/student och lärare för att vara överens om att det är i klassrummet som muntlig arena som man har möjlighet att öva, att testa och att både lyckas och misslyckas. Klassrummet är den arena där man som elev och student har möjlighet att få professionell och utvecklande respons. Under myten ”perfekta presentationer” finns en mängd undermyter – till exempel myten om att man måste vara rolig för att få publiken på gott humör eller att kläder avgör om jag är trovärdig eller inte. Dessa undermyter har oftast den talande personen i strålkastarljuset på ett sätt som kan öka oron. Olika undersökningar visar att den dagen som en talare har publiken i centrum, och inte sig själv, minskar också oron.

Myt 2: Antingen är man talare eller så är man inte!
Nej, nej, nej. Vi borde nog snarare tänka att de flesta av oss är Demosthenes. Alltså personer som verkligen får jobba för att bli en god talare. DemosthenesVi behöver inte stoppa stenar i munnen som Demosthenes gjorde när han skulle lära sig tala tydligt och högt, men vi behöver känna till hur kommunikation kan tränas och övas. Det finns alltid de som framstår som födda goda talare, men det är troligen lyckliga omständigheter som gjort dem till det. De kanske är fotbollstränare på sin fritid och vana vid att tala till grupper, de kanske är med i en teatergrupp eller de kanske är politiskt aktiva i ett sammanhang där offentliga tal är vardagsmat. De som verkar vara födda som talare har med andra ord ett förråd av erfarenheter att luta sig emot. Men även de har varit en Demosthenes.

Myt 3: Min oro syns mer än alla andras!
Troligen inte. De allra flesta som videofilmas brukar bli överraskade av att de ser så coola ut samtidigt som de kände oro i situationen. En metafor för den upplevelsen kan vara isberget. Toppen av isberget är det som syns, isberget under vattnet är det som du själv upplever. Är det så att du upplever att benen skakar så syns det inte. Upplever du att handen skakar så stoppa ner den i fickan, där brukar den sluta skaka. Det mest besvärliga brukar vara rodnader på hals och kinder, men oftast minns man hettan mer än vad den syns. Själv brukar mina mungipor börja darra. När jag känner det brukar jag höja volymen på min röst. Då stramas munnen och stämbanden åt och jag kan kontrollera darret. Det är alltså bra att veta vad som händer vid nervositet och sedan hitta strategier för att hantera den.

Avslutningsvis:

Jag önskar att man i varje klassrum – oavsett om det är i ungdomsskolan eller på högskolan – istället började tala om talglädje och fokuserade på nöjet att få tala lite längre sammanhängande, att få tala till punkt helt enkelt. Och om man vill diskutera den oro som de flesta känner så kan det vara bra att inledningsvis göra det utifrån någon annan och inte utifrån eleverna och studenterna själva. Det kan öka på oron att själv få utgöra exemplet. Ted.com och youtube erbjuder många bra exempel som kan starta en bra och lärande diskussion. Blanda humor och allvar och utgå från att de flesta känner talglädje!

Ethos på flaska

by Cecilia Olsson Jers on 3 augusti, 2013

Denna sommar ägnar jag åt att skriva om forskningskommunikation som riktar sig mot olika grupper. Alltså inte bara mot de egna leden,  sina forskningskollegor – de redan insatta – utan den forskningskommunikation som ibland kallas populärvetenskaplig forskningskommunikation och ibland för nyttoinriktad forskningskommunikation. De här två orden, populärvetenskaplig och nyttoinriktad, är två ord som uppfattas väldigt olika. Vad det beror på vet jag inte, men jag har mött skeptiska kommentarer oavsett vilket som används. Förmodligen är både ordet populärvetenskap och ordet nyttoinriktad belastade med erfarenheter från något som kanske inte ens går att sätta ord på.

ethosflaskaDet har dock varit en svår sommar att göra till skrivsommar då vädret varit emot mig. Runt 30 grader varmt vecka efter vecka och det känns som om bokstäverna flyter iväg från tangentbordet. Min dotter kom hem från USA och hade med sig en present till mig. Hon hade köpt vatten på flaska och börjat skratta när hon efter en stund upptäckte vad vattnet kallades. Det kallades Ethos water. Eftersom forskningskommunikation verkligen handlar om hur ethos byggs upp och etableras i olika sammanhang så har Ethosflaskan varit min ständige följeslagare vid skrivbordet. Ethosvatten har verkligen behövts denna varma skrivsommar.

Nu ska jag ha en veckas rejäl semester. Jag ska till Island och njuta av islänningarnas gästfrihet. Det är mitt första besök där och jag gläds över att få besöka ett land där demokrati och språk har gått hand i hand sedan det första alltingen år 930. Island betraktas allmänt som en av världens äldsta demokratier. Jag har hört ryktas om att det i varje isländskt klassrum finns en talarstol. Orsaken skulle främst vara för att markera vikten av att tidigt få möjlighet till det mer monologiska talet där man faktiskt kan prata i någon minut utan att bli avbruten. Det är ju rätt ovanligt i klassrum annars. Jag ska kolla i veckan om det här med talarstolarna är sann information.

När jag återvänder från semestern är det dags för mig själv att förbereda mig inför Malmöfestivalen där jag tillsammans med fem andra forskare från Malmö högskola ska delta i ett talar-maraton. På tio minuter ska jag prata om hur man kan tänka när man bygger upp sin egen muntliga trovärdighet. Det blir en utmaning. Det är inte lätt att prata om hur man bygger upp ethos och samtidigt vara på scen och praktisera informationen. Hm hm!

Ge lärare tid till retorik!

by Cecilia Olsson Jers on 28 maj, 2013

Jag har precis tagit del av Per Schlingmanns kolumn i dagens, 28 maj, SvD med rubriken Ropen Skalla – retorik åt alla. Jag brukar inte använda bloggen (kanske tokigt) för att gå i debatt med olika typer av inlägg som handlar om retorik och skola, men nu kan jag inte hålla mig. Eftersom jag kommer att fokusera på de saker som jag menar Per Schlingmann rasslar över för snabbt vill jag börja med att lyfta fram en positiv del i kolumnen. Jag förstår det som att det övades till en ”teaterföreställning som handlade om retorik och innehållet blev därmed en del av lärandet.” Det är så färdighetsträning i skolan ska gå till menar jag – all kunskapsinhämtning om färdigheter ska utgå från innehållet i det aktuella ämnet.

Jag vill också påpeka att jag är fullt medveten om att retorik inte enbart är muntliga presentationer, men i nedanstående lyfter jag fram det eftersom det de facto är så att muntlig presentation är en av de vanligaste examinationsformerna i grundskola, gymnasieskola och högskola. Där kan den praktiska retoriken vara till hjälp när en person bygger och etablerar sitt ethos, alltså bygger och etablerar sin trovärdighet.

Nu till det jag reagerar mot i Schlingmanns kolumn:

1. Det är behjärtansvärt att ropa på att retorik ska in i skolan. Men de som ropar verkar inte ha läst styrdokumenten som innehåller målformuleringar för alla årskurser. I Lgr 11 – alltså de dokument vari målen för ämnet Svenska i grundskolan formuleras, står det att läsa för årskurs 1-3 under rubriken ”Tala, lyssna och samtala” att:

Muntliga presentationer och muntligt berättande om vardagsnära ämnen för olika
mottagare. Bilder och andra hjälpmedel som kan stödja presentationer.

För årskurs 4-6:

Muntliga presentationer och muntligt berättande för olika mottagare, om ämnen
hämtade ur vardag och skola. Stödord, bilder och digitala medier som hjälpmedel
för att planera och genomföra en muntlig presentation. Hur gester och kroppsspråk
kan påverka en presentation.

För årkurs 7-9:

Muntliga presentationer för olika mottagare, om ämnen hämtade från skola och
samhällsliv. Anpassning av språk, innehåll och disposition till syfte och mottagare.
Olika hjälpmedel, till exempel digitala verktyg, för att planera och genomföra
muntliga presentationer.

Övergripande syfte för ämnet Svenska i gymnasieskolan:

Kunskaper om den retoriska arbetsprocessen, dvs. att på ett strukturerat och metodiskt
sätt planera och genomföra muntlig och skriftlig framställning som tar hänsyn till
syfte, mottagare och kommunikationssituation i övrigt.

Övergripande syfte för Svenska som andraspråk på gymnasiet:

Förmåga att kommunicera i tal och skrift och anpassa språket till ämnet, syfte, situation
och mottagare.

Det saknas alltså inte ett retoriskt perspektiv i skolan idag. Det finns också mängder av goda exempel runt om i Sverige där lärare arbetar utifrån den praktiska retorikens perspektiv att se på hur man kan stötta barn och ungdomar i deras ethosetablering. Det finns också en mängd goda exempel på lärare som stöttar elever i samma process utan att kunna särskilt mycket om retorik. Men i och med att retorik numera är inskrivet i de svenska styrdokumenten kan man inte lämna lärarna i sticket och därför….

 

2. … menar jag att de som ropar så högt på att få in retorik i skolan riktar sig åt fel håll. Lärarna har nämligen mycket sällan retorik i sin utbildning. Ropa mot lärarutbildningarna istället. För att undervisa i och genom retorik måste man ha läst retorik på mer avancerad nivå än genom några lättillgängliga handböcker som översållar marknaden. Det är ett stort bekymmer för lärare idag att man förväntas undervisa i och genom retorik (se utdrag ur styrdokumenten ovan) utan att själva ha den kunskapen. Jämför till exempel med en historielärare som skulle förväntas undervisa om historia och endast ha läst sig till kunskap genom illustrerad vetenskap eller nån populärvetenskaplig bok.

Redan 2005, i en mindre vetenskaplig undersökning, kunde jag peka på att lärare har svårt att på ett för sig själva och för eleverna tillfredsställande sätt hjälpa eleverna i deras ethosbyggande. De lärare jag intervjuade menade sig inte ha tillgång till ett språk som beskrev vad som händer i en kommunikativ situation, alltså det mer precisa språk om kommunikativa situationer som en retorisk terminologi kan tillhandahålla.

I min större vetenskapliga undersökning från 2010 kvarstår problemet med lärarens brist på ett språk som hjälper eleven i sin retoriska utveckling. Vad elever får mycket hjälp med är med det som syns i stunden – alltså det som med en retorisk term kallas actio. De ungdomar som deltar i min undersökning är 16 år och säger på fullt allvar att de inte lär sig mer på gymnasiet än vad de har kunnat sedan årskurs fyra när det gäller att presentera något muntligt. De var trötta på att höra att de ”skulle titta på publiken”, ”tala med hög röst” och så vidare. Min analys och tolkning av de många intervjuer jag gjorde med elever om hur de uppfattade undervisningen i muntlig framställning visade att de ville ha respons på varför innehållet var trovärdigt eller icke trovärdigt framfört. De ville ha respons på argumentationens uppbyggnad, dispositionsmarkörernas betydelse, underförståddheternas betydelse i det muntliga språket och så vidare. Det fick de sällan eftersom varken de eller eleverna hade tillgång till ett retoriskt metaspråk som beskriver just detta. De kunde bara uttrycka sin frustration över att inte utvecklas i kommunikativa situationer.

Jag upprepar min poäng: ropa mot lärarutbildningarna istället för mot lärarkåren. De blivande lärarna måste läsa retorik på högskolan och de verksamma lärarna måste få en chans att vidareutbilda sig på högskolan i ämnet.

3. Min tredje synpunkt på Schlingmanns inlägg är: visa mig den vetenskapliga undersökning som visar att var fjärde person är talängslig? Jag frågar varje person som fortsätter att göda denna skröna och ännu har ingen kunnat ge mig den undersökningen. Att vara talängslig är en del av social fobi och var fjärde person i Sverige har inte social fobi. I alla sammanhang där vi talar praktisk retorik måste vi skilja mellan talängslan och en mer allmän oro för att tala.  Att bli beskriven som talängslig kan bli stigmatiserande om vi talar med en psykologs terminologi.

4. Schlingmann lyfter fram en av föräldrarna som är teaterlärare som den som var mest framgångsrik när eleverna skulle stöttas i teaterföreställningen som handlade om retorik. Det är fantastiskt bra, men har väl mycket lite med retorik att göra. Dramapedagogik är ett eget ämne i skolan och ska ha sin förtjänta plats. Risken om vi blandar ihop teater/drama och retorik är att vi missar hela den retoriska arbetsprocessen och glider ner i den del som benämns som actio (framträdandet). I actio kan en teater/dramalärare vara till stor hjälp, men kalla det inte retorik. Det förringar ämnet teater/drama och det förringar ämnet retorik.

5. Nu till min sista punkt: Det är bra att föräldrar tar egna initiativ och hittar meningsfulla fritidsintressen tillsammans med barnen. Det är väl en av de uppgifter som man som klassförälder har menar jag (så var det åtminstone när jag själv hade barn i skolan). Men om föräldrar verkligen vill göra skillnad när det gäller undervisning i och genom retorik så ska man vända sig till skolpolitiker på olika nivåer och kräva att lärarna får tid och möjlighet att kompetensutveckla sig i samma takt som samma politiker förändrar innehållet i de styrande dokument som lärarna är satta att arbeta efter.

Jag slutar genom att nästan återanvända Schlingmanns rubrik: Ropen skalla – retoriklärare åt alla! Jag avslutar med  två autentiska kommunikativa situationer i ett klassrum för snart femton år sedan. Att jobba med retorik i klassrummet på ett medvetet sätt är väldigt givande –  bäde för läraren och eleverna.

PS – Klicka på inläggets rubrik om du vill kommentera det jag skrivet!

elever argumenterar (2)elever argumenterar (1)