Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

Tolka applåden

by Cecilia Olsson Jers on 30 oktober, 2012

Jag uppskattar applåder. Det är alltid kul att få. Ett bevis på uppskattning. Jag har varit iväg på ett par olika event den sista tiden där publiken gett ”stående ovationer” – alltså att publiken står upp, applåderar och utropar hejarop eller visslingar. Nej – det är inte jag som fått stående ovationer utan jag har befunnit mig i publiken. Det måste vara något alldeles speciellt att ta emot applåder när publiken står upp. Undra om man någon gång vänjer sig så mycket vid stående så att en sittande applåd inte gills. Som en dålig recension.

Varje gång jag applåderar någon annan (eller vid något enstaka tillfälle får) blir jag påmind om min undersökning jag gjorde i samband med forskarutbildningen där jag under ett år följde 30 stycken 16-åringar i deras arbete med att tala fram sin trovärdighet. När en muntlig presentation var gjord fick alltid eleven en applåd. Det kändes självklart och skulle nog ha känts underligt om applåden hade uteblivit. Så är jag rätt övertygad om att man gör i alla undervisningssituationer oavsett stadium. Själv brukar jag alltid numera kommentera före applåden nåt i stil med ”Och så en härligt applåd på det. Applåder kan vi inte få för många av under våra liv”. Orsaken till att jag gör det har alltså sin historia i min undersökning.

Eleven var klar. Applåden kom och så skulle man ge respons. Till de elever som var lite oroliga eller som inte var så vana vid situationen och var i ett skede där ethos kanske inte var så starkt och stabilt blev responsen också väldigt försiktig och nästan lite räddhågsen. Både lärare och elever var rädda för att såra och responsen blev många gånger helt enkelt meningslös utifrån ett utvecklingsperspektiv. Applåden som sådan tänkte jag inte så mycket på där jag satt som deltagande observatör.

När jag däremot började skriva ut mitt material och lyssnade på timme efter timme med inspelade lektioner upptäckte jag att applådens längd varierade i förhållande till responsen som gavs. Det kanske inte är ett revolutionerande resultat i sig, men det är ett rätt skrämmande sådant. Det man inte vågade uttrycka i ord i responsen sas (troligen omedvetet) via applåden. Min erfarenhet är att man som talare är väldigt känslig för subtila markörer i den stund man är klar med framställning och frågar tyst för sig själv ”var jag trovärdig?” och att även en applåd som markör präglar synen på sig själv som talare.

I ett klassrum, åter igen oavsett stadium, menar jag att man också måste diskutera responsens utformning likaväl som responsens innehåll. Som lärare måste man tänka på att man som elev/student inte i första hand går in för att förstå det som görs eller sägs i responssituationen utan att man i första hand tolkar det som görs och sägs. Att diskutera tolkningens betydelse är alltså otroligt viktigt när det gäller responssituationer i muntliga framställningar. Ett begrepp för där tolkning och förståelse av respons diskuteras kan vara kontextrespons till skillnad från till exempel respons som ges utifrån olika kriterier för vad som ska uppnås i ett visst sammanhang. Att dela in responsarbetet i kontextrespons där man resonerar om responsens utformning och innehåll, lyssnarrespons där lyssnaren reception är i fokus, talarrespons när det handlar om talarens egna upplevelser av sin framställning i förhållande till de mål som finns för uppgiften och situationell kriterierespons där man ger respons utifrån i förväg uppställda kriterier. En sådan fyrdelad tankemodell kan hjälpa till att reflektera över vad man som lärare sätter igång för processer i samband med att respons ska ges på en muntlig framställning.

Om vi avslutningsvis återgår till ordet applåd… Slår man upp ordet  för att få en förklaring till vad det är blir förklaringen rätt fysisk. Någon slår ihop händerna för att visa sin uppskattning. Ja, så gör vi. Men det står också att varianter på en applåd kan vara att man  genom att fladdra med händerna, vanligen i höjd med huvudet kan visa sin uppskattning för att inte störa under tiden som något framförs muntligt. Enligt Wikipedia kallas det att hattifnatta efter Tove Janssons Muminböcker.

När politiker tränas i retorik spelas deras framförande in i syfte att se vad som sägs strax innan en applåd kommer. Ur det kan politikern dra olika slutsatser om vad som är framgångsrikt att ta upp i olika sammanhang. På engelska kallas det clap-trap och på svenska blir det väl ungefär applådknipare.

Varken stående ovationer, hattifnattapplåder eller applådknipare tror jag är något att ta in i undervisningens pedagogiska och didaktiska utformning när det gäller att stödja elever och studenter på vägen på att bygga och etablera ethos. Men förståelse och tolkning hör absolut hit!

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *