I en hörna i mitt arbetsrum har jag ett rätt stort antal cigarettaskar. Jag är rökfri sedan 23 år tillbaks så besökare i mitt rum står lite undrande inför denna massiva hög av tobak. Men askarna har sin historia. Eller snarare texten på askarna.
När jag skulle planera en föreläsning om skrivande för snart tio år sedan gick jag och klurade på hur jag skulle inleda föreläsningen. I en rökruta fanns ett cementrör som var fullständigt överfullt av cigarettaskar med otäcka budskap på: du dör om du röker, du dödar ditt barn, du dödar din omgivning och så vidare. Det var nytt med budskap på cigarettaskarna och jag tog med mig ett par tre stycken och kostade på mig färg-OH. Ja, det är riktigt – OH. Varken powerpoint eller Prezi fanns på kartan vid den här tiden jag började samla otäcka budskap.
Tanken var att jag skulle inleda med att tala om ords påverkan på vårt handlande. Hur varje enskilt ord har en retorisk betydelse, i både tal och skrift. Att varje enskilt ord har betydelse för hur jag får fram ett budskap. Att varje enskilt ord är bebott med betydelser. Att varje enskilt ord är beroende av sammanhanget det framförs i. Texten på cigarettaskarna var ju tänkta att få människor att avstå att röka. Texten skulle få läsaren att gå från reaktion till aktion.
I den retoriska arbetsprocessen är det under begreppet dispositio som man som talare (eller skribent för den delen) arbetar med sin disposition. I den klassiska retoriken föreslogs att ett tal skulle bestå av fem huvuddelar:
Exordium – inledning där lyssnarens intresse ska väckas
Narratio – en bakgrundsskildring tecknas
Propositio – talets huvudtanke förmedlas
Argumentatio – argument, förslag och påståenden framförs
Conclusio – avslutning och sammanfattning
Numera framförs tal i mer komplexa situationer än under antiken och kan därmed inte låsas vid klassiska dispositionsmodeller för att bedömas som framgångsrika, men Aristoteles förslag på hur tal eller skrift effektivt ska disponeras står sig än idag. Det ska finnas en början, en mitt och en avslutning som fångar läsaren och lyssnaren. Lite svårt att argumentera emot… Men ack så svårt att följa. Otaliga är de gånger jag själv lyssnat på de här rätt sömniga inlednings- och avslutningsmeningarna:
Jag ska berätta om….
Nu har jag inget mer.
Finns det några råd på hur man som talare kan inleda då? Ja, det finns mängder. Börja i något som redan är känt, börja med en fråga, börja med att provocera, börja med ett skämt, börja med något oväntat, med flera med flera. Den här typen av råd framstår som väldigt självklara och uppfattas därför som rätt meningslösa, menar jag, eftersom många är så självklara att de blir urvattnade. Däremot kan råden vara bra att använda sig av som ett analysredskap för ens egen reaktion när man lyssnar på något. Vad var det som gjorde att jag reagerade inledningsvis? Blev jag provocerad, överraskad eller fick jag kanske möjlighet att skratta lite?
Som vanligt tänker jag att det går inte säga ”gör så” så blir det bra – det finns inget quick fix. Som talare och skribent så handlar det om att samla på sig en repertoar av ”börjor” som man själv kan variera i olika situationer. För att bli en bra skribent sägs det att man ska läsa mycket. Analogt med det menar jag att för att bli en bra talare måste man lyssna mycket. En guldgruva är till exempel sighten ted.com. På sighten finns professionella talare och i de allra flesta fall levererar de också genomtänkta inledningar.
Om man lyssnar noga kan man också höra hur inledningen inte är tagen ur luften utan den har förgreningar ner i hela föreläsningen. I en skickligt planerad inledning pekas vägen genom talet ut. Och vid varje dispositionsmarkör talet igenom skiner inledningsorden igenom på ett eller annat sätt. Det är också orsaken till att man i sin förberedelse ska skriva inledningen allra sist. Det är när hela manuset sitter som man vet vad inledningen ska ha för poänger.
Själv har jag blivit lite nördig på just disposition i muntliga framställningar och jag vågar påstå att jag i de allra flesta fall kan höra om en muntlig presentation är förberedd på tåget mellan Lund och Malmö eller om presentatören har tagit sig tid att planera och organisera sina ord under en längre tid och i process.
Är jag själv en bra föreläsare med engagerande inledningar, mittor och avslutningar? Nej, det tror jag inte. Jag är både slarvig och otydlig emellanåt – och ibland sätter nervositeten käppar i hjulet för den bästa av dispositioner. Däremot är jag rätt bra på att analysera och stötta andras genom respons!
Hur kommer det sig då att högen med cigarettaskar växer på mitt skrivbord? Jo, den gången för tio år sedan fick jag med mig hela studentgruppen på ords betydelse för våra bilder av verkligheten. En student som jobbade extra på Pressbyrån berättade till exempel att kunder i början föredrog askar utan dödshot på. En annan student berättade att cigarettaskar producerade i länder med hög analfabetism hängde upp informationen på bilder istället. En tredje berättade hur otroligt provocerad hon blev av texterna. Det gick nästan att ta på känslan av engagemang för budskap genom ord i rummet där jag höll föreläsningen om skrivande. Just där och då kände jag mig som en bra föreläsare som kommit på en bra inledning till ett längre föredrag om skrivande.
Studenter började ge mig tomma cigarettaskar med bilder eller texter skrivna på olika språk. Flera kolleger hakade på. Det senaste fyndet är en oöppnad cigarettask med text på grekiska. Den kom med internposten. Ett annat fynd är asken från Schweiz med text på tre språk.
Jag tänker att högen med cigarettaskar växer för att det finns ett intresse hos de flesta människor för ord – och på mitt skrivbord kan de samlas. Ord sätter retoriska avtryck hos oss!