Inledningsvis på terminer hör jag ofta lärare, som ska möta nya grupper, prata om talängsliga elever och studenter. Jag har skrivit flera gånger tidigare att talängslan är väldigt sällsynt och nu tänker jag upprepa det ytterligare en gång. Väldigt få människor har talängslan!

Talängslan är ett medicinskt tillstånd som lyder under samlingsbegreppet social fobi. Inte ens de flesta av dem som har någon social fobi är talängsliga. Det rör sig om någon enda liten procent. Att vara talängslig i dess rätta betydelse är ett psykiskt besvärligt tillstånd som marginaliserar människor i de flesta sociala sammanhang. Därför menar jag att det är fel att tala om talängslan när vi egentligen menar en mildare ”oro för att tala” som nog alla känner.

Skulle man göra en undersökning och ställa frågan tror jag att 100 procent skulle svara att man alltid är lite orolig inför en längre muntlig presentation. Men det betyder inte att man är talängslig. Erfarenhet av, reflektion över, kunskap om och intresse för att kommunicera gör att man bygger upp en bank av klokhet att hämta stöd från när man bygger och etablerar sitt ethos inför en publik.

Det finns en mängd myter om muntliga presentationer som spär på oron för att tala och jag gör här ett försök att avliva tre av dem.

Myt 1: Presentationen måste vara perfekt!
Nej, nej, nej. Det är möjligt att man som klar yrkesmänniska ska kunna hålla presentationer som i det närmaste är perfekta (vad nu perfekt betyder…). I undervisningssammanhang ska en presentation absolut inte vara perfekt. En diskussion om detta behövs mellan elev/student och lärare för att vara överens om att det är i klassrummet som muntlig arena som man har möjlighet att öva, att testa och att både lyckas och misslyckas. Klassrummet är den arena där man som elev och student har möjlighet att få professionell och utvecklande respons. Under myten ”perfekta presentationer” finns en mängd undermyter – till exempel myten om att man måste vara rolig för att få publiken på gott humör eller att kläder avgör om jag är trovärdig eller inte. Dessa undermyter har oftast den talande personen i strålkastarljuset på ett sätt som kan öka oron. Olika undersökningar visar att den dagen som en talare har publiken i centrum, och inte sig själv, minskar också oron.

Myt 2: Antingen är man talare eller så är man inte!
Nej, nej, nej. Vi borde nog snarare tänka att de flesta av oss är Demosthenes. Alltså personer som verkligen får jobba för att bli en god talare. Vi behöver inte stoppa stenar i munnen som Demosthenes gjorde när han skulle lära sig tala tydligt och högt, men vi behöver känna till hur kommunikation kan tränas och övas. Det finns alltid de som framstår som födda goda talare, men det är troligen lyckliga omständigheter som gjort dem till det. De kanske är fotbollstränare på sin fritid och vana vid att tala till grupper, de kanske är med i en teatergrupp eller de kanske är politiskt aktiva i ett sammanhang där offentliga tal är vardagsmat. De som verkar vara födda som talare har med andra ord ett förråd av erfarenheter att luta sig emot. Men även de har varit en Demosthenes.

Myt 3: Min oro syns mer än alla andras!
Troligen inte. De allra flesta som videofilmas brukar bli överraskade av att de ser så coola ut samtidigt som de kände oro i situationen. En metafor för den upplevelsen kan vara isberget. Toppen av isberget är det som syns, isberget under vattnet är det som du själv upplever. Är det så att du upplever att benen skakar så syns det inte. Upplever du att handen skakar så stoppa ner den i fickan, där brukar den sluta skaka. Det mest besvärliga brukar vara rodnader på hals och kinder, men oftast minns man hettan mer än vad den syns. Själv brukar mina mungipor börja darra. När jag känner det brukar jag höja volymen på min röst. Då stramas munnen och stämbanden åt och jag kan kontrollera darret. Det är alltså bra att veta vad som händer vid nervositet och sedan hitta strategier för att hantera den.

Avslutningsvis:

Jag önskar att man i varje klassrum – oavsett om det är i ungdomsskolan eller på högskolan – istället började tala om talglädje och fokuserade på nöjet att få tala lite längre sammanhängande, att få tala till punkt helt enkelt. Och om man vill diskutera den oro som de flesta känner så kan det vara bra att inledningsvis göra det utifrån någon annan och inte utifrån eleverna och studenterna själva. Det kan öka på oron att själv få utgöra exemplet. Ted.com och youtube erbjuder många bra exempel som kan starta en bra och lärande diskussion. Blanda humor och allvar och utgå från att de flesta känner talglädje!