I senaste SvD:s Språkspalt diskuterar professor Anna-Malin Karlsson det nygamla pronomenet en. En verkar mest användas för att ersätta ett mer könsneutralt man. Om det handlar om att byta ut det diffusa man-pronomenet till en så tror jag att kritiken kommer att vara lika stark mot en som mot man. ”Man forskar om språkutveckling” eller ”En forskar om språkutveckling” är två lika diffusa meningar.

När jag 1982 gjorde min lärarpraktik fick jag en skarp tillsägelse av min dåvararande handledare Folke Slivén (ja, han som var vikarien i den för nåt år sedan uppmärksammade filmen Vikarien). Han sa:

– Cecilia – i vårdad svenska säger man inte sa och la.

Förmodligen hade jag sagt något till eleverna i stil med ”Så sa vi inte göra. Vi kan la göra så här istället”.

Fortfarande, efter 35 år i Skåne, använder jag både sa och la i mitt språkbruk. Nu funderar jag på att även återvända till barndomens en. En, använt som pronomen, tillhör en småländska jag är uppvuxen med. ”Det kan en göra”, uppmanades jag som liten när jag tvekade inför något. Eller: ”En sa la va försiktig med att låta dörren vara olåst”. Det klingar bra i mina öron. Jag undrar vad min gamla handledare hade sagt om det.