Det började i ett samtal med en ung person. Vi hade tittat och lyssnat på Mikael Wiehes ”Jag vill bara va en gammal man” och jag gick igång på den närvaro den typen av allusioner ger som just finns i låten. En av stroferna lyder ”Jag vill bara va en gammal man, ja en sån som gör så gott han kan”. Jag citerade glatt, för den unga människan jag samtalade med, Hasse Alfredssons ”Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”. Mikaels Wiehe alluderar ju väldigt tydligt på just den då han dessutom sjunger ”ja, en sån som gör så gott han kan”. Det lilla ”ja-et” skulle precis lika gärna kunnat ha varit ”ni vet ju”.

Den unga personen hade ingen aning om den för mig välkända strofen om ”gammal man gör så gott han kan” och jag fick börja så att säga från noll för att få hen att förstå min fascination. Därefter kom vi in på allusionens kraft. Allusion är ett retoriskt grepp som skapar gemenskap med dem som lyssnar. Talaren alluderar på något som redan är känt av publiken kan man säga. Det kan förstärka en gemenskap man har sedan tidigare. I all form av skriftlig och muntlig framställning blir allusionen ett förstärkande argument som skapar en acceptans för någonting. Som lyssnare är det helt enkelt lite lättare att förstå ett budskap om man har lite förförståelse. Svårigheten ligger i att för talaren eller skribenten veta vilken förförståelse som finns hos en publik.

Allusionen som argument kan bli lika övertygande som någon annan retorisk figur, men det krävs att personen som talar har satt sig in i vad lyssnaren kan om saken. Samma sak gäller naturligtvis för skrivandet. Det handlar helt enkelt om mottagarmedvetenhet. Det var det vi samtalade om, den unga personen och jag.

Just mottagarmedvetenhet kan vara besvärligt att undervisa om så snart det handlar om skriftlig och muntlig framställning. I min större undersökning, om hur 16-åriga ungdomar bygger och etablerar sin muntliga trovärdighet för några år sedan, blev det extra tydligt vid ett par tillfällen att läraren är den som blir mest utanför i allusionerna som görs av eleverna vid muntliga presentationer. Eftersom jag var tillsammans med dem utanför klassrummet hade jag insyn i vilka diskussionsämnen som var på gång bland eleverna. Det kunde vara allt från egna intressen till mer samhällspolitiska frågor. Inne i klassrummet använde sig sedan eleverna av hänvisningar/allusioner till sådant som skapade gemenskap med resten av klasskamraterna (och i viss mån med mig som forskande observatör). Läraren förstod inte allusionerna och gav den presenterande eleven kritik för att inte vara mottagarmedveten. Följden blev att eleven inte kände igen sig i kritiken och hade svårt att förstå vad mottagarmedvetenhet generellt kunde innebära. Det här var ett intressant dilemma att diskutera för mig som en rent vetenskaplig fråga. Men om jag går ett snäpp vidare och funderar på vad mina resultat kan hjälpa till för en förhoppningsvis mer lärande situation så tänker jag så här:

I ett klassrum som undervisar om muntlig och skriftlig framställning är det inte alltid lämpligt att låta de unga eleverna eller de äldre studenterna själva utgöra exemplen. I fallet som jag redogjorde för ovan fick ju eleverna kritik för att inte vara mottagarmedvetna när det i själva verket var så att de använde exakt den typen av allusioner som faktiskt gjorde dem mottagarmedvetna – det vara bara läraren som inte var mottagaren utan resten av publiken.

Jag menar att man i undervisningssituationer om muntlig och skriftlig framställning generellt måste diskutera begreppet allusion och inte bara diskutera det de gånger som deltagare i undervisningen ska få respons och kritik. Youtube-clip är en guldgruva för varje lärare när det gäller muntlig framställning. Vad är det som gjorde att jag till exempel förstod Mikael Wiehe, och den unga person som jag lyssnade tillsammans med inte förstod Wiehe? Varför är det viktigt med allusioner som det retoriska grepp som gör att någon lyssnar och förstår? Kan kunskap om allusionens makt till och med öka människors kritiska förmåga? En mängd intressanta frågor på olika nivåer kan ställas både av elever, studenter och lärare (och forskare) i det här sammanhanget. Det är bara att ge sig ut på youtube och leta bra exempel – och som lärare brottas med aktuella allusioner och inte bara ta säkra kort som Martin Luthers Kings tal eller Hitlers argumentationer för stora massor.

Jag vill avsluta med att hänvisa till ett youtube-clip som en kollega till mig tipsade om i förra veckan. Serien heter Epic rap battles för dem som vill googla. Snacka om skattkista för någon som är intresserad av retorik. Här bjuder jag på en ord-battle mellan jultomten och Moses. Försök hänga med och räkna allusionerna? Hur många förstår du? Vilka förstår du är en allusion, men du förstår inte sammanhanget? Hur tar du reda på sammanhanget? Och kanske den roligaste frågan – vem vinner och vad vinner hen på? Argumentationen är igång!