Om man inte riktigt vet hur man ska vara i en situation kan man då spela sig själv? Och med vilket resultat? Det fick jag bland annat möjlighet att diskutera på Oslo universitet igår. Jag var inbjuden till ett seminarium i forskningmiljön för sakprosa och jag kom hem till Sverige med nya intressanta frågor i bagaget.

En av skolans viktigaste uppdrag är att fostra demokratiska medborgare. För att kunna verka som demokratisk medborgare måste man ha kommunikativ kompetens. Det är det som min undersökning som resulterade i avhandlingen Klassrummet som muntlig arena handlar om.

Två rätt tydliga scenario kunde jag se under året som jag följde 30 stycken 16-åriga ungdomar. Antingen etablerade de ett övnings-ethos där de triggades igång av den lekfulla stämningen och man spelade med i det som gestaltades. Eller så triggades man igång av allvaret och ville verkligen övertyga i den retoriska situationen. Det som då ibland hände vid presentationen där de ville vara övertygande för att de trodde på sin sak var att de inte visste hur de ska vara i själva situationen och en dokusåpa spelades upp där eleven är huvudrollsinnehavaren och spelar sig själv – de etablerade ett elev-ethos. Det blev en konstlad situation som var svår för läraren och klasskamraterna att hantera.

En särskild fråga jag fick igår och som jag kommer att tänka vidare på är om det är så att demokratiaspekten kan knytas till någon speciell situation då elever bygger och etablerar ethos. Jag måste in i mitt material igen – med andra ögon.