Vill du kommentera? Klicka på inläggets rubrik!

Jag blev uppringd av journalist Ann-Marie Lindqvist på Sveriges Radio igår där hon ställde frågan hur jag ser på att man börjar beskriva sig själv i olika sammanhang som ”vanligt folk”. Jag har inte tänkt på det tidigare, men fick nu anledning att göra det ett par timmar. Orsaken till att orden ”vanligt folk” har blivit uppmärksammat den sista tiden i medier har troligen att göra med att en av demonstranterna i Malmö förra veckan bar plakatet ”Vanligt folk mot nazism”. Idag cirkulerar ytterligare ett avståndstagande i medier mot främlingsfientlighet där orden ”vanliga människor” används.

En förklaring till att varför man väljer att beskriva sig som vanligt folk är ju troligen att man inte vill tillhöra den andra sidan – de ovanliga, nazister, fascisterna, de främlingsfientliga, rasisterna. En annan kan vara att man vill positionera sig utifrån att inte tillhöra någon politisk åsikt utan stå för något som istället skulle kunna vara gemensamt för all politik – omsorg om den enskilde, vanlige människan. Men nu tassar jag in på sociologins och psykologins område. Mannen på bilden med plakatet säger ju också själv att han ville att plakatet skulle tilltala ”alla”, underförstått alla som inte är för nazism. Låt oss en stund sätta retorikens strålkastare på orden istället och vad det är som gör att man väljer ordet vanligt för att markera något väldigt, väldigt starkt:

Jag börjar med att kolla upp synonymer till både vanligt och till folk. I synonymerna kan man många gånger se vardagliga uppfattningar om ord och dess innebörd avspegla sig.

Synonymer till vanlig är: allmän, gängse, ofta, använd, bruklig, sedvanlig, övlig, usuell, rådande, frekvent, spridd, utbredd, alldaglig, vardaglig, normal, ordinär, konventionell, trivial.

Synonymer till folk är: landsmän, nation, folkslag, nationalitet stam, befolkning, invånare, medborgare, allmänhet, gemene man, underlydande, tjänstefolk, allmoge, personal, människor, personer, män.

Det var precis som jag trodde. En vardaglig förståelse av ”vanligt folk” är att det är något som inte ska utmärka sig mot varken det ena eller det andra. Något som är brukligt och som många kan känna igen sig i.

Vill man argumentera för något, som jag förstår att mannen med plakatet ”Vanligt folk mot nazism” vill, så är det bra att man strävar efter argument där läsarna känner igen sig. Igenkänningsfaktorn här är att vanligt folk känner igen sig i vanligt folk…. Med en retorisk term skulle vi kunna säga att mannen använder sig av så kallad bred persuasio, alltså han övertygar och påverkar genom att framställa ett ämne för läsarna så de accepterar budskapet, förstår det och medupplever det.

Hur reagerar vi då mot plakatet ”Vanligt folk mot nazism”? De flesta av oss, oavsett politisk bakgrund, skulle kunna sluta upp bakom påståendet. Lek istället med att det hade stått ”Vanligt folk för nazism”. Då hade vi reagerat med avsky och avståndstagande. Oavsett vilket är våra känslor inblandade!

Vi fortsätter med hur retoriken byggs i mannens budskap. Sitt ethos kan vi säga att han bygger upp med hjälp av sig själv. Han ser rätt vanlig ut. Har vanliga jeans, vanlig vinterjacka, vanliga skor, rätt vanlig frisyr. Han avviker med andra ord inte från mängden ”vanliga” genom att bära symboler som visar antingen politisk tillhörighet eller tillhörighet till någon annan identifierbar grupp som också är emot nazism. Han argumenterar inte heller med en mängd auktoritetsargument. Han ropar inte ut statistik som styrker att vanligt folk är mot nazism. Han har ingen flagga eller banderoll som placerar honom hos organisationer som också är mot nazism.

Ändå får han all denna uppmärksamhet. Varför? Jo, han argumenterar så att våra känslor går igång. Han argumenterar med pathos. Redan Aristoteles menade att ”det är känslorna som gör att människor ändrar mening och fattar olika beslut”. Aristoteles säger vidare att det är tre saker som vi måste förstå om vi ska väcka andra människors intresse. Det första är att förstå hur känslor är beskaffade. För det andra så måste vi förstå vad det är som framkallar känslan. Och för det tredje måste vi förstå vad skälen är för att känslan ska framkallas.

Jag tycker att det verkar som om mannen med plakatet uppfyller de tre och det är en orsak till uppmärksamheten och den respons som han fått – ordet vanlig har fått en större betydelse än det kanske hade för fem veckor sedan. Ordet vanlig kanske var beige tidigare i samklang med de synonymer som finns, men efter det enkla plakatets budskap har det fått eldskriftens färg. Ordet vanlig kanske hädanefter blir ett politiskt argument! Vad mannen med plakatet också gör är att han sätter in ordet vanlig i ett sammanhang som alla vanliga önskar skulle vara ovanligt – att nazismen visar sitt fula tryne i vanliga sammanhang. Det blir helt enkelt en kontrast som blir effektfull. Han fångar helt enkelt Kairos med sitt budskap – alltså rätt ord vid rätt tillfälle till rätt personer.

Jag känner själv att jag skulle vilja definiera mig som vanlig. Jag tillhör det vanliga folket som tror på det vanliga folket med de vanligaste åsikterna. Och nynnar så här: