När jag skrev rubriken här ovan skrev jag först fel – jag skrev examenstider. Felet består i att jag inte alls befinner mig i examenstider utan i examinationstider. Jag examinerar studenter och doktorander flera gånger i veckan för tillfället. Om de är på väg mot sin examen är en helt annan fråga!
Ikväll ska jag examinera magisterstudenter på uppsatser. Jag har haft god tid på mig att läsa texten och skriva kommentarer. När magisterstudenten får tillbaks sin text har denne ungefär en vecka på sig att skriva om hela eller delar av uppsatsen och justera mer eller mindre tokigheter. Så är det oftast med skriftliga framställningar som ska examineras. Både skribenten och examinatorn har tid på sig för reflektion och justering utifrån respons. Samma gäller inte muntliga framställningar. Där är det oftast nu och här som gäller. Reflektion och justering lyser med frånvaro.
Tills nu.
I den doktorandkurs som handlar om att presentera forskningsresultat för olika grupper, som jag är kursledare för, gör vi annorlunda. Förra årets kursdeltagare var väldigt nöjda med själva examinationstillfället och den respons de fick och hade som en önskan i utvärderingen att får göra om alltihop. Som lärare är det liksom högsta betyg tycker jag – att elever/studenter/doktorander vill göra om alltihop utifrån den respons som de fått. Det är verkligen processtänkande på hög nivå. Att få göra om alltihop är det jag prövar i årets kurs.
Vid gårdagens examination höll doktoranderna två olika typer av muntliga framställningar. Den ena riktade sig mot en vetenskaplig publik och den andra mot en populärvetenskaplig publik. Utgångspunkten är att ha en retorisk syn på sin framställning och därför är också responsen som ges efteråt utifrån ett retoriskt perspektiv.
Det är åhörarna som ger respons, och kurslärare kan koncentrera sig på att lyssna både på själva framställningen och på den respons som ges. Det är ju inte enbart som talare man examineras i en kurs där den muntliga framställningen är huvudsaken utan man examineras också som responsgivare.
Responsschemat är ett väl utprövat arbetssätt i retorikkurser på olika nivåer och går ut på att fyra åhörare åt gången har ansvar för att lyssna i tur och ordning på inventio, dispositio, elocutio och actio/pronuntiatio. Fördelen med att få koncentrera sitt lyssnande är att man samtidigt övar på sitt kritiska lyssnande. Att kunna ge respons på en helhet är en mycket grannlaga uppgift och som man måste ha långvarig erfarenhet av att kunna göra. Risken är annars att det blir inlåsningseffekter i själv responsen som inte är speciellt utvecklande. Med inlåsningseffekt menar jag att om någon börjar ge respons på till exempel elocutio är det svårt att komma ur det för någon annan. Det är som i ett samtal i ett grupparbete. Den som tar första ordet sätter oftast agenda på vad man ska tala om. Det undviker man om man utgår från ett i förväg planerat responsschema.
Inlåsningseffekter i actio/pronuntiatio är väldigt vanliga och utifrån ett retoriskt perspektiv kan man se detta som en nedglidning i processen. Ser man den retoriska arbetsprocessens sex delar – intellectio, inventio, dispositio, elocutio, memoria och actio/pronuntiatio – uppställt i en vertikal modell är det vanligt att responsen glider ner i processmodellen och enbart handlar om actio/pronuntiatio. I min undersökning i samband med forskarutbildningen visade det sig tydligt att denna nedglidning var mycket lite utvecklande för den som talade. Däremot spädde det på den eventuella oron som fanns inför en muntlig framställning. Actio/pronuntiatio handlar ju till syvende och sist om hur jag behandlar min kropp och min röst och som 16-åringar brukar säga: ”hur kul är det på en skala att enbart få synpunkter på min kropp och på min röst inför andra”.
Jag håller med varenda 16-åring – hur kul är det på en skala att snacka om kropp och röst inför en publik – och förespråkar alltså ett responsschema som täcker in den större delen i den process en muntlig framställning bygger på.
Klockan fyra igår var vi trötta i sal F 372. Det tar på krafterna att lyssna intensivt, uppmärksamt och retoriskt. Nu ser jag fram emot nästa tisdag då vi gör om alltihop. Det känns som att få plocka godbitarna från ett frukt- och godisfat.
