Denna blogg är ju tänkt att vara en motpol till alla bloggar och hemsidor som framställer den praktiska retoriken som quick-fix. Att framställa något muntligt inför en publik är inget quick-fix. Alla vill framstå som trovärdiga och samtidigt vet vi att vi inte själva kan avgöra om vi är det utan det är publiken som avgör.

En antologi som kom för ett tag sedan skriver fram den muntliga framställningens komplicerade konst på ett väl sätt tycker jag. Boken heter ”Forelesningens kunst” och är utgiven på Unipub 2011. Antologin innehåller 14 olika bidrag som beskriver den praktiska retoriken ur lika många olika perspektiv. Inget quick-fix här inte, utan snarare 14 tillfällen att fundera över sin egen roll som föreläsare.

För tillfället är min favorit kapitlet om Petrus Ramus skrivet av den norske pedagogen Yngve T Nordkvelle. I den beskriver Nordkvelle hur Petrus Ramus i mitten av 1500-talet reagerade på att han efter varje föreläsning bara visste vad hans lärare visste. Fullständigt meningslöst och onyttigt och utan värde. Petrus Ramus startade ett eget college där han iscensatte sina idéer om föreläsningen som ett tillfälle där språket istället skulle utmana varje student att tänka själva.