Jag har precis tagit del av Per Schlingmanns kolumn i dagens, 28 maj, SvD med rubriken Ropen Skalla – retorik åt alla. Jag brukar inte använda bloggen (kanske tokigt) för att gå i debatt med olika typer av inlägg som handlar om retorik och skola, men nu kan jag inte hålla mig. Eftersom jag kommer att fokusera på de saker som jag menar Per Schlingmann rasslar över för snabbt vill jag börja med att lyfta fram en positiv del i kolumnen. Jag förstår det som att det övades till en ”teaterföreställning som handlade om retorik och innehållet blev därmed en del av lärandet.” Det är så färdighetsträning i skolan ska gå till menar jag – all kunskapsinhämtning om färdigheter ska utgå från innehållet i det aktuella ämnet.

Jag vill också påpeka att jag är fullt medveten om att retorik inte enbart är muntliga presentationer, men i nedanstående lyfter jag fram det eftersom det de facto är så att muntlig presentation är en av de vanligaste examinationsformerna i grundskola, gymnasieskola och högskola. Där kan den praktiska retoriken vara till hjälp när en person bygger och etablerar sitt ethos, alltså bygger och etablerar sin trovärdighet.

Nu till det jag reagerar mot i Schlingmanns kolumn:

1. Det är behjärtansvärt att ropa på att retorik ska in i skolan. Men de som ropar verkar inte ha läst styrdokumenten som innehåller målformuleringar för alla årskurser. I Lgr 11 – alltså de dokument vari målen för ämnet Svenska i grundskolan formuleras, står det att läsa för årskurs 1-3 under rubriken ”Tala, lyssna och samtala” att:

Muntliga presentationer och muntligt berättande om vardagsnära ämnen för olika
mottagare. Bilder och andra hjälpmedel som kan stödja presentationer.

För årskurs 4-6:

Muntliga presentationer och muntligt berättande för olika mottagare, om ämnen
hämtade ur vardag och skola. Stödord, bilder och digitala medier som hjälpmedel
för att planera och genomföra en muntlig presentation. Hur gester och kroppsspråk
kan påverka en presentation.

För årkurs 7-9:

Muntliga presentationer för olika mottagare, om ämnen hämtade från skola och
samhällsliv. Anpassning av språk, innehåll och disposition till syfte och mottagare.
Olika hjälpmedel, till exempel digitala verktyg, för att planera och genomföra
muntliga presentationer.

Övergripande syfte för ämnet Svenska i gymnasieskolan:

Kunskaper om den retoriska arbetsprocessen, dvs. att på ett strukturerat och metodiskt
sätt planera och genomföra muntlig och skriftlig framställning som tar hänsyn till
syfte, mottagare och kommunikationssituation i övrigt.

Övergripande syfte för Svenska som andraspråk på gymnasiet:

Förmåga att kommunicera i tal och skrift och anpassa språket till ämnet, syfte, situation
och mottagare.

Det saknas alltså inte ett retoriskt perspektiv i skolan idag. Det finns också mängder av goda exempel runt om i Sverige där lärare arbetar utifrån den praktiska retorikens perspektiv att se på hur man kan stötta barn och ungdomar i deras ethosetablering. Det finns också en mängd goda exempel på lärare som stöttar elever i samma process utan att kunna särskilt mycket om retorik. Men i och med att retorik numera är inskrivet i de svenska styrdokumenten kan man inte lämna lärarna i sticket och därför….

 

2. … menar jag att de som ropar så högt på att få in retorik i skolan riktar sig åt fel håll. Lärarna har nämligen mycket sällan retorik i sin utbildning. Ropa mot lärarutbildningarna istället. För att undervisa i och genom retorik måste man ha läst retorik på mer avancerad nivå än genom några lättillgängliga handböcker som översållar marknaden. Det är ett stort bekymmer för lärare idag att man förväntas undervisa i och genom retorik (se utdrag ur styrdokumenten ovan) utan att själva ha den kunskapen. Jämför till exempel med en historielärare som skulle förväntas undervisa om historia och endast ha läst sig till kunskap genom illustrerad vetenskap eller nån populärvetenskaplig bok.

Redan 2005, i en mindre vetenskaplig undersökning, kunde jag peka på att lärare har svårt att på ett för sig själva och för eleverna tillfredsställande sätt hjälpa eleverna i deras ethosbyggande. De lärare jag intervjuade menade sig inte ha tillgång till ett språk som beskrev vad som händer i en kommunikativ situation, alltså det mer precisa språk om kommunikativa situationer som en retorisk terminologi kan tillhandahålla.

I min större vetenskapliga undersökning från 2010 kvarstår problemet med lärarens brist på ett språk som hjälper eleven i sin retoriska utveckling. Vad elever får mycket hjälp med är med det som syns i stunden – alltså det som med en retorisk term kallas actio. De ungdomar som deltar i min undersökning är 16 år och säger på fullt allvar att de inte lär sig mer på gymnasiet än vad de har kunnat sedan årskurs fyra när det gäller att presentera något muntligt. De var trötta på att höra att de ”skulle titta på publiken”, ”tala med hög röst” och så vidare. Min analys och tolkning av de många intervjuer jag gjorde med elever om hur de uppfattade undervisningen i muntlig framställning visade att de ville ha respons på varför innehållet var trovärdigt eller icke trovärdigt framfört. De ville ha respons på argumentationens uppbyggnad, dispositionsmarkörernas betydelse, underförståddheternas betydelse i det muntliga språket och så vidare. Det fick de sällan eftersom varken de eller eleverna hade tillgång till ett retoriskt metaspråk som beskriver just detta. De kunde bara uttrycka sin frustration över att inte utvecklas i kommunikativa situationer.

Jag upprepar min poäng: ropa mot lärarutbildningarna istället för mot lärarkåren. De blivande lärarna måste läsa retorik på högskolan och de verksamma lärarna måste få en chans att vidareutbilda sig på högskolan i ämnet.

3. Min tredje synpunkt på Schlingmanns inlägg är: visa mig den vetenskapliga undersökning som visar att var fjärde person är talängslig? Jag frågar varje person som fortsätter att göda denna skröna och ännu har ingen kunnat ge mig den undersökningen. Att vara talängslig är en del av social fobi och var fjärde person i Sverige har inte social fobi. I alla sammanhang där vi talar praktisk retorik måste vi skilja mellan talängslan och en mer allmän oro för att tala.  Att bli beskriven som talängslig kan bli stigmatiserande om vi talar med en psykologs terminologi.

4. Schlingmann lyfter fram en av föräldrarna som är teaterlärare som den som var mest framgångsrik när eleverna skulle stöttas i teaterföreställningen som handlade om retorik. Det är fantastiskt bra, men har väl mycket lite med retorik att göra. Dramapedagogik är ett eget ämne i skolan och ska ha sin förtjänta plats. Risken om vi blandar ihop teater/drama och retorik är att vi missar hela den retoriska arbetsprocessen och glider ner i den del som benämns som actio (framträdandet). I actio kan en teater/dramalärare vara till stor hjälp, men kalla det inte retorik. Det förringar ämnet teater/drama och det förringar ämnet retorik.

5. Nu till min sista punkt: Det är bra att föräldrar tar egna initiativ och hittar meningsfulla fritidsintressen tillsammans med barnen. Det är väl en av de uppgifter som man som klassförälder har menar jag (så var det åtminstone när jag själv hade barn i skolan). Men om föräldrar verkligen vill göra skillnad när det gäller undervisning i och genom retorik så ska man vända sig till skolpolitiker på olika nivåer och kräva att lärarna får tid och möjlighet att kompetensutveckla sig i samma takt som samma politiker förändrar innehållet i de styrande dokument som lärarna är satta att arbeta efter.

Jag slutar genom att nästan återanvända Schlingmanns rubrik: Ropen skalla – retoriklärare åt alla! Jag avslutar med  två autentiska kommunikativa situationer i ett klassrum för snart femton år sedan. Att jobba med retorik i klassrummet på ett medvetet sätt är väldigt givande –  bäde för läraren och eleverna.

PS – Klicka på inläggets rubrik om du vill kommentera det jag skrivet!