Igår mötte jag en gäng högskolelärare för att diskutera hur man kan tänka retoriskt kring en föreläsning. Det som gjorde diskussionen bra är att vi har ett levande exempel. En kollega ställer upp och håller en 20-minuters lång föreläsning och det är den vi utgår ifrån i våra analyser och diskussioner om föreläsningen som konst.

Det blev en heldag där ethos, pathos och logos var i centrum. Inga enkla svar kan ges, men det är ett bra svar i sig eftersom vi då kan sluta sträva efter det ideala. Eller?

Jag läste en kortkort bok om föreläsningens utformning för några veckor sedan. Innehållet i den får mig att känna mig klappad på huvudet. Författaren menar till exempel att föreläsaren måste kunna sitt innehåll. Och säger jag då! Författaren menar också att föresläsaren måste hålla tiden. Och säger jag då! Författaren menar också att en inledning måste vara intressant. Och säger jag då!

Föreläsningen som undervisningsform är mer komplicerad än så. Det borde författaren veta och inte klappa oss andra på huvudet med självklarheter!