Att genomföra argumentationsövningar är väldigt vanligt i utbildningssammanhang. Det är ett bra sätt att göra kunskapen till sin egen eftersom man som argumentatör (heter det så?) måste sätta sig in i ämnet på ett alldeles speciellt sätt. Kunskapen blir snabbt både levande och ifrågasatt. Men det finns svårigheter att iscensätta en argumentation i undervisning.

I det sjätte och näst sista kapitlet, ”Argumentation i praktiken”, i min kommande bok Klassrummet som muntlig arena – att tala fram sin trovärdighet är det dags för det andra besöket i ett autentiskt klassrum. Det handlar precis som i det tidigare besöket, när fokus låg på respons, om att visa på hur det kan se ut i klassrummet med både dynamiska glädjeämnen och problem.

Elever och lärare missförstår varandra i argumentationens hetta och ibland hinner man reda ut och förklara och andra gånger sätter organisatoriska ramar hinder i vägen för detta. Allt betyder något för elevers möjligheter att bygga och etablera ethos. I de olika situationerna som träder fram i detta kapitel iscensätts den muntliga arenan med alla beståndsdelar; från hur och när elever skriver sina manus till hur ethos byggs och etableras i både övningar och prov. I denna iscensättning utesluts och innesluts läraren i olika hög grad.

Min tanke är att  med hjälp av frågor till läsaren initiera reflektioner och diskussioner om iscensättningens innehåll och form. Även detta kapitel avslutas med en underrubrik jag kallar ”Att ta med sig om att bygga och etablera ethos”. Men denna gång sammanfattar jag inte synpunkter om kapitlets innehåll utan resonerar istället direkt om elevers ethos och hur det kan granskas utifrån ethoskategorier som kompetens, karaktär, välvilja och autenticitet.