Det är på många ställen tal om retorik och skola nu. Retorik har blivit framlyft i kursplaner och ämnesplaner på ett intressant och bra sätt. Men när det nu skrivs om retorik i dessa sammanhang är det oftast koncentrerat på att ”eleverna ska ha roligt”. Jag har inget emot att ha roligt i klassrummet, men jag blir bekymrad när retorik och roligt verkar bli de synonymer som säljer in ett arbetssätt i klassrummet.
Att arbeta i klassrummet med retorik innebär för mig att innehållet och det kritiska tänkandet blir centralt. När barn säger kloka saker brukar min mormor säga: ”barn är inte dumma, de är bara små människor”. Jag använder hennes ord och säger: ”elever är inte dumma – de är bara små och stora människor som vill göra meningsfulla saker i skolan”. Retorik som det uttrycks i kurs- och ämnesplaner kommer att falla platt om inte innehållet och det meningsfulla kommer i centrum. Låt mig ge ett klassrumsexempel:
När de elever jag följde under ett år fick argumentera för att lära sig formen argumentation debatterades aldrig innehållet när de kom utanför klassrummet. Det var istället en rolig stund inne i klassrummet där de fick ordkriga om vilka ämnen som helst (datorfria dagar, läxfria veckor och sånt). Däremot när man i klassrummet argumenterade för att verkligen komma till rätta med ett kunskapsinnehåll kunde argumentationen fortgå i dagar utanför klassrummet. Jag som följde dem både utanför och inne i klassrummet kunde nästan ta på kunskapsprocesser. Retoriken var levande tack vare det meningsfulla innehållet. Lite som den gamle Cato sa ”känn saken, så kommer orden”. Det blir inte sista gången jag skriver om detta!