Det är rätt ofta som jag blir tillfrågad om att hålla föreläsningar i retorik. Har jag tur får jag tre timmar på mig. Har jag mindre tur får jag en eller två timmar på mig. I de allra flesta fall så är målgruppen lärarstudenter eftersom det är i det fältet jag rör mig. Jag tackar ja till att hålla föreläsningarna och varje gång är jag på vippen att ångra mig när det blir dags.
Studenterna ska få en guldstjärna för de är alltid väldigt positiva och jag får uppskattande kommentarer när de tre timmarna har gått. Vad är det då som gör att jag ofta är på väg att lacka ur och nästan alltid känner mig som gumman i lådan? Som den gumma som tittar upp och säger hej och sedan dyker ner igen för att komma upp i en annan situation vid ett annat tillfälle några veckor senare.
Orsaken är den att jag ju bara hinner skrapa på ytan på det som ryms inom intressanta och innehållsrika begrepp som ethos, pathos och logos. Jag hinner bara flyga över de olika delarna i den retoriska arbetsprocessen och göra någon enstaka landning vid någon del.
Trots ytskrap och flygresor kommer jag även i fortsättningen tacka ja till att vara gumman i lådan. Utav 200 studenter som lyssnade i fredags så kanske jag sådde retorikfrön hos 10 stycken. Jag fortsätter alltså och om tre veckor är det dags igen. Gumman är tillbaks.