Reflektion från den tysta kupén:

Emellanåt kliver det på en dam i min egen ålder i Eslöv som alltid sätter sig i den tysta kupén. Hon har en förmåga att få oss andra att bli ännu tystare än vi redan är. Hennes blick tittar strängt på varje person som andas för högt eller som måste hosta till.

När konduktören kommer in i kupén viskar han tyst, tyst efter biljetten. Vi passagerare tar försiktigt, försiktigt upp vår biljetter ur väskorna och vågar inte lägga ner dem igen med risk att få onda ögat på oss.

Jag börjar få kläm på vilka tåg hon tar. Jag tror vi blir fler och fler som tar andra. Då kan hon sitta där och vara tyst själv.