Jag är ju förtjust i de tysta kupéerna som finns precis efter lokförarens hytt på pendeltåget mellan Höör och Malmö. Det är lätt att koncentrera sig på den begynnande arbetsdagen, för antingen sover medpassagerarna eller så arbetar de tyst och flitigt. Det är dock lyhört mellan den tysta kupén och lokförarens hytt. Ibland trallar hen lite hemtrevligt och vi som sitter närmast dörren ler förtjust mot varandra. Men häromdagen inträffade en sak som gjorde att jag inser att jag troligen vissa mornar ingår i en tävling. Och jag förstod också varför konduktören går in till lokföraren när en station närmar sig. Följande dialog fick jag lyssna på:

 

– Stanna vid den pelaren idag!
– Visst. Inga problem.
– Du kommer att missa.
– Nej, nej, nej.
– Jo, jo, jo.
– Stressa mig inte.
– JAAAAAAA. Du missade. Jag vann!
– Äh, va fan. Ge mig en chans till i Malmö.

Rent generellt finns det fortfarande människor som på allvar menar att språk och känslor inte hör ihop. De har förmodligen aldrig suttit i en tyst kupé och lyssnat på vadslagning mellan en lokförare och en konduktör.