Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

Talängslan – det tror jag är ovanligt!

by Cecilia Olsson Jers on 4 januari, 2012

Så här i examensskrivartider blir jag varse det intresse som finns för så kallad talängslan. Många studenter vill undersöka hur och varför barn och ungdomar är talängsliga i klassrummet. Jag vill hävda att talängslan är ovanligt, åtminstone i svenska klassrum. Däremot är det vanligt att barn, ungdomar och vuxna kan känna oro inför en talsituation. Låt mig förklara skillnaden mellan talängslan och oro för att tala:

Talängslan är en medicinsk beteckning på en variant av social fobi. De undersökningar som det oftast hänvisas till i dessa sammanhang är undersökningar som gjorts bland människor med olika grader av social fobi. Till exempel visade en amerikansk undersökning som har några år på nacken att 89 % av ungdomar med social fobi också var ängsliga när de skulle tala inför andra eller läsa högt inför en grupp. Det blir helt missvisande att ta den statistiken och klistra på ungdomar som inte har någon social fobi. Låt alltså talängslan vara den medicinska beteckning som den är. Tala istället om oro för att tala i utbildningssituationer. Att känna oro kan till och med sägas vara en rätt normal företeelse, speciellt i nya situationer.

Att känna oro för att tala inför andra är nog något som de allra flesta vid något tillfälle upplever. Att få tunghäfta på en fest eller i ett klassrum eller var allmänt blyg är något helt annat än att vara talängslig.  Men hur ska lärare på olika stadier coacha och peppa sina elever och studenter i den muntliga kommunikationen? Det som jag själv har god erfarenhet av är att som lärare också vara med i förberedelserna inför till exempel en muntlig framställning. Då har jag som lärare möjlighet att redan innan det är ”skarp läge” stötta talaren. Läraren är en viktig person i förberedelsen. Jag har provat att systematisera stöttning i förberedelsearbetet i flera kurser här på högskolan – både studenter och doktorander. Resultatet har hittills varit gott. Mer om det kommer jag att berätta den 30 mars på ett seminarium som har titeln Utbildning, forskning och samverkan och som är förlagt till Fakulteten för lärande och samhälle på Malmö högskola. Välkomna då att utmana min erfarenhet!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *