Mitt förra inlägg handlade om hur jag blev fri i tanken efter att ha varit på föreläsningar där overhead och tavla användes. Det här inlägget kommer att bli en fortsättning. En ofrivillig fortsättning som jag verkligen INTE planerat.
Scenariot är följande: Jag var ombedd att hålla en storföreläsning för studenter om retorik och skrivande i tisdags. Föreläsningen skulle vara tre timmar lång. Storföreläsningarna är i vår allra största sal som tar in flera hundra studenter. Det var lite drygt 200 studenter som var erbjudna föreläsningen vilket innebar att jag var mer eller mindre tvungen att använda tekniken som står till buds i salen. Powerpoint och headset! Jag har egentligen inget emot varken det ena eller det andra. Men den här salen ger mig alltid känslan av att stå i ett flygledartorn där jag måste ha stenkoll på varenda liten knapp och varje litet reglage.
Nåväl. Förra helgen la jag några timmar på att färdigställa ett pappersmanus med målet att ge studenterna stöd i deras första examinationsuppgift som gick ut på att skriva en fem sidor lång artikel. Powerpointen skulle bli den retoriska fokuspunkten i föreläsningen, alltså förbindelselänken mellan mig som talare och studenterna som lyssnare, och jag hade inte möjlighet att färdigställa den förrän på förmiddagen innan själva föreläsningen. Eftersom jag tillhör de minimalistiska powerpointmakarna var detta inget problem för mig. Jag visste vad som skulle stå där och det skulle ta max två timmar att färdigställa med information, hyperlänkar och annat. Inga problem alltså – tills det blev tisdag.
Jag hade hunnit göra första sliden och sätta rubriker på ytterligare sex slides för att börja fylla de sistnämnda med ett innehåll. Då ringer min arbetstelefon och rösten i andra änden tillhör en student som undrar var jag finns. Det sitter ett stort antal studenter i salen och väntar på mig och föreläsningen…Jag har alltså noterat fel tidpunkt i min digitala almanacka.
Jag har egentligen inget alternativ och har ett par minuter på mig att gå ner till den stora salen. Min hjärnaktivitet var på topp och svetten rann på ryggen kan jag nog påstå de två trapporna ner. Hur fan skulle jag lösa denna situation? Ingen färdig powerpoint, tre timmars föreläsning, 200 studenter…
Jag kom på en lösning som jag kanske till och med kan tänka mig att använda i ett annat sammanhang – men planerat och förhoppningsvis under mindre stress. Jag gick in i salen, tog på mig headsetet, drog igång flygledartornet, bad om ursäkt för att jag blandat ihop tiderna och meddelade att vi tillsammans skulle skapa ett innehåll i powerpointen utifrån mina rubriker.
Under de tre timmarna växte alltså ett innehåll fram. Jag ska inte på något sätt påstå att alla studenter var helnöjda. Det fanns de som högt och ljudligt talade om att det var oförskämt att komma för sent och att inte vara klar med sin powerpoint. Men de flesta var med på noterna och vi fick till ett gott samtal med retorik och skrivande i fokus. Flera påpekade att det var stimulerande att tillsammans skapa powerpointens innehåll. Reflektion och kreativitet gick både parallellt och omlott.
Jag slog knut på mig själv för att få fram min kompetens i föreläsningen. För mig själv blev föreläsningen ett så tydligt exempel på att retorik inte är något quick-fix. Själv hade jag ett stort stöd i att jag trots allt gjort ett pappersmanus inför föreläsningen i hyfsat god tid och därmed visste vilket mål vi skulle till. Det var kanske till och med så att jag i den icke-färdiga powerpointen hittade tillbaks till den kreativitet som en tavla och en tuschpenna erbjuder. Som retorikerna José Ramirez och Tina Kindeberg brukar säga: ”Som lärare räcker det inte att vara förberedd. Man måste också vara beredd.”