De två senaste dagarna har jag och en kollega grottat ner oss i skrivandet. Vi håller på att avsluta en artikel som jag kan återkomma till vid nåt tillfälle. Artikeln handlar om studenters kommunikativa förmågor. Min kollega och jag gillar båda att skriva. Glädjen är stor när vi får till en mening som är kristallklar. Vi kan brottas med orden, slåss med dem och banka på dem – för att sedan samtidigt utropa det som saknas. Det är riktigt lyckliga stunder.

Fördelen med att skriva med en kollega är att man får omedelbar respons på om språket funkar eller inte. Vanligtvis är ju skrivarbetet annars ett ensamarbete och man får hitta egna strategier för att få grepp om hur man uttrycker sig. Jag minns när jag skrev min avhandling så läste jag andra avhandlingar för att försöka komma underfund med vad som utmärkte det akademiska språket. Jag letade användbara verb, eller formuleringar som hjälpte mig att reda ut krångliga resonemang.  När jag i min ungdom under några år arbetade som journalist gick jag tillväga på ungefär samma sätt. Jag hade några favoritjournalister som jag läste i syfte att komma åt deras framgångsrika uttryckssätt. Idag förstår jag ju att det jag höll på med var att samla på mig en repertoar. Jag läste alltså mängder i syfte att inte enbart komma åt innehållet utan också den språkliga utformningen. På det sättet knäckte jag många koder.

En skribent är alltså också en läsare. Men är en läsare alltid en skribent?

 

 

 

Bilden kommer från Tex´s Cartoon Ranch. En riktig inspirationskälla för reflektioner.