Jag har varit på Tivoli i Köpenhamn med mina arbetskamrater. När vi avnjutit en god trerättersmiddag var det dags för femkamp. Det är nog såna som jag själv som de tänkt på när attraktionerna fått namn – alltså en svensk som inte så där jättehaj på danskan.  Är det samma sak på Liseberg och Gröna Lund tro? Tänker man på danskarna där?

Varje attraktion heter nämligen det som attraktionen verkligen innehåller. Heter attraktionen ”Veteranbilerne” så handlar det om att köra bil. Heter attraktionen ”Ballongyngen” ja då gungar man under en luftballong. Heter attraktionen ”Skaersilden”, ja då är det en otäck sak man ska in i. Man kan säga att innehåll och form hör ihop!

Retorikens krav på språket är egentligen ganska enkelt. Det ska vara rent, klart, utsmyckat och passande. Rent innebär att det ska vara språkriktigt – alltså att vi helst ska uttrycka oss så ”rätt” som möjligt. Två stavfel är inget stavfel, flera stavfel är en vana kanske man också kan säga . Det andra kravet om ett klart språk betyder att det ska vara begripligt. Att använda för krångliga ord, oavsett mottagarmiljö, vinner ingen på utan är troligen enbart ett sätt att skapa avstånd till den som lyssnar och läser. Det är ju ingen nyhet att språk är makt.

När det gäller ett utsmyckat språk handlar det inte om att ha ett fluffigt glitterspråk utan snarare att man ska utnyttja de möjligheter språket ger, till exempel genom att använda metaforer eller exempel som passar i sammanhanget. Genom att göra olika val kan jag styra tolkningsinriktning av innehållet. Det fjärde kravet att språket ska vara passande är kanske det som är svårast att uppnå eftersom det innebär att man som skribent eller som talare måste ha kunskap om vem man vänder sig till. Ämnet och mottagarna styr valet av ord.

Nu tillbaks till Tivolis attraktioner och attraktionernas skyltar. Jag tycker att språket på skyltarna är både rena (vad jag kan bedöma av dansk språkvård), klara (ja, jag förstår vad jag ska göra), utsmyckat (nja – snarare kort uppmanande information om vad som väntar en) och passande (utan tvekan – på Tivoli vet man vem man vänder sig till).

Det var min korta retoriska analys av attraktionsskyltar på Tivoli i Köpenhamn. Att jag själv trodde att jag skulle träffa handbollsmålvakten för att samla poäng till mitt lag är en helt annan historia. Och det beror inte på att danskan var otydligt. Det var snarare jag som inte är van att tävla.