Vill du kommentera? Klicka på inläggets rubrik!

Jag är mitt uppe i en mängd muntliga examinationer för tillfället. De allra flesta gångerna ska examinationerna göras på fem minuter, och ibland något lite längre.  Och ofta handlar det om att studenterna muntligt ska presentera analyser av något slag. Det kan då ses som kort tid att inte ha mer än fem minuter till sitt förfogande. Men det är det inte om man är väl förberedd…, då hinner en säga mycket på fem minuter eftersom en har ungefär 700 ord till sitt förfogande.

Ett sätt att hjälpa studenterna (och mig som examinator) är att begära in ord-för-ord-manus. Min erfarenhet är att när någon ”tvingas” skriva ner en muntlig framställning blir också ens tankegång synlig på ett annat sätt än när endast stödord skrivs ner. Det betyder inte att det är ord-för-ord-manuset som används i skarpt läge vid själva presentationen/examinationen. Då måste det vara upp till var och en att använda den typen av manus som en är mest bekväm med.

Från någonstans (har tappat källan under alla år) så talar vi i ungefär 140 ord i minuten. Det betyder att ett manus kan skrivas utifrån den måttstocken. En presentation som ska vara fem minuter lång ska alltså bygga på ett manus som är ungefär 700 ord långt. Här blir det alltid diskussioner med studenterna om min trovärdighet när jag säger 140 ord i minuten. Kommentarerna handlar oftast om att man talar mycket snabbare och därför får in fler ord i ett manus. Det är möjligt, brukar jag svara, men det kan hända att jag och publiken inte lyssnar lika fort. Det handlar ju till syvende och sist om att få möjlighet att tala fram ett innehåll som publiken ska komma ihåg! Olika undersökningar visar att vi generellt klarar av att ta in max 160 ord i minuten och dessutom kunna återge innehållet. Och varför maxa sitt manus och inte ha utrymme för improvisation eller att göra en definition i stunden när en inser att publiken inte är med på noterna?

Men är jag trovärdig när jag säger 140 ord i minuten? Nja, allt går ju att nyansera, men jag menar att det är en god måttstock. Låt mig utveckla det lite:

Om det handlar om att lyssna på uppläsningar av olika slag, till exempel i radio, är tempot ännu lägre. Det beror på att vi där som lyssnare inte ser talaren framför oss. Och som talare i radio har en inte heller möjlighet att utnyttja stödresurser i sitt tal. Med stödresurser i det här sammanhanget menar jag till exempel gester och mimik eller kanske ”en bild på väggen”.

I den fysiska muntliga framställningen har man dessa stödresurser till sitt förfogande och kan därför öka tempot på sitt tal något. Men det finns ytterligare en skillnad som är värd att beakta här. Det är sällan vi gör en uppläsning när vi gör en muntlig presentation i realtid med publiken några meter från oss. Det är snarare så att vi ska se det som en konversation med en fysiskt närvarande publik som både kan se och höra oss gestalta ett innehåll.

Så beaktar vi, studenterna och jag, att det är en konversation och inte en uppläsning vi ska göra så funkar mina rekommendationer på 140 ord i minuten alldeles utmärkt när manus ska skrivas. OCH naturligtvis måste de 140 orden i minuten ha ett innehåll som passar och är lämpligt i situationen. OCH det finns så mycket att säga om muntliga presentationer som examinationsform så jag tänker komma tillbaks gång på gång till det nu under ett par veckor. Det är en ambition i alla fall.

En av mina Ted-favoriter på ted.com är rättsjuristen Bryan Stevenson. Han är en framgångsrik jurist och har vunnit många komplicerade mål när han försvarat personer där det handlar om mänskliga rättigheter. Lyssna gärna på honom här. Det är ingen uppläsning han gör, det är en konversation. Han är i dialog med sin publik.