Kairos är ett så bra begrepp att använda när jag vill hålla fram att fånga det rätta ögonblicket – i ett muntligt sammanhang så handlar det alltså om förmågan att välja rätt innehåll, vid rätt tillfälle och välja lagom många ord beroende på vem man vänder sig till. Det går att öva upp sin förmåga att fånga Kairos. När det handlar om forskningskommunikation kan man nog till och med påstå att det är nödvändigt. Forskningskommunikation är den dialog och det utbyte som sker mellan forskning och samhälle. Som forskare är det en grannlaga uppgift att kommunicera forskning eftersom kommunikationen är komplex, mångfasetterad, svår och spännande.
Malmö högskola och Lunds universitet anordnade i fredags den första deltävlingen i årets ForskarGrandPrix. Fyra forskare från vardera lärosäte deltog. Tävlingen gick av stapeln på St Petri gymnasieskola i Malmö och i aulan fanns 400 ungdomar som skulle lyssna kritiskt. Att välja ungdomar som målgrupp var ett medvetet val från arrangörerna. Ungdomarna står för den tryggade rekryteringen av blivande forskare! Ett mål för de åtta forskarna på Petri var att visa att trots att forskning kan vara rätt nördigt är det samtidigt spännande, kul och nödvändigt för att kunskap ska utvecklas.
I fredagens ForskarGrandPrix skulle forskarna tala om sin forskning eller ett forskningsresultat i tre minuter. Tre minuter! Det är en utmaning och som kräver lång förberedelse både i tanken och på papperet. Churchill sa när han fick ett uppdrag att tala i en kvart inför publik: ”Visst, ge mig tre månader att förbereda mig. Hade jag haft tre timmar till mitt förfogande så hade jag kunnat förbereda mig på en kvart…”. Det ligger nåt i det.
De två svårigheter jag menar är de första man ska forcera är: 1) Vad väljer jag som forskare att tala om? 2) Hur fångar jag ungdomarnas intresse för mitt val? Förpackningsformen gestaltas utifrån svaren.
Sin egen forskning uppfattar man själv som bred och djup. Som forskare är man ibland rädd för att förenkla eftersom förenklingen kan leda till utarmning av bredden eller djupet och därmed förståelsen (tror och hoppas man). Skulle jag själv till exempel tala om min forskning om ethosbyggande och ethosetablering under tre minuter kan jag inte välja att tala om hela min forskning. Jag har snart ägnat 6 år (fyra år som forskarstuderande och två år som forskare) av mitt liv att fundera på frågor som rör på vilket sätt, i vilka sammanhang och varför man bygger och etablerar ethos. Hur kokar jag ner hela min förståelse till tre minuter? Det är en mängd aktiva och medvetna val som måste göras. Ett av de första valen handlar om terminologi och därmed tala om trovärdighet och inte ethos (fast jag nästan slår mig själv i magen när jag sätter likhetstecken mellan ethos och trovärdighet).
Att ha ungdomar som målgrupp är också en grannlaga uppgift. Ungdomar i 18-19årsåldern har minst 10 års erfarenhet av att vara kritiska lyssnare på mängder av föredrag från lärare och klasskamrater. De är erfarna och vet vad de vill ha för att tycka att något är värt att lägga ner lyssnar- och förståelsetid på. De är med andra ord en svår publik att nå eftersom de inte tummar en sekund på att innehåll och form är lika viktigt. Då räcker det inte med att jag själv som forskare tycker att innehållet är intressant. Som forskningskommunikatör måste jag ändra perspektiv och ställa mig frågan om vad ungdomarna vet om frågan och vad de kan tänka sig ställa för frågor om just mitt ämne. Frågor som de kanske inte ens vet om att de har, utan som jag som forskare måste formulera. Jag måste hitta retoriska fokuspunkter. Där är nog mitt eget ämne inte så besvärligt – vem skulle vilja påstå att de inte vill framstå som trovärdiga? Hm!
De åtta forskarna på Petri i fredags har starka ethos i sina roller som forskningskommunikatörer och jag tycker det är häftigt att få ha varit med på resan fram till Petriframträdandet.
Det vet i fanken om jag klarat uppgiften! Grattis till Karolina och Malin som vann i tävlingsmomentet som hörde till! Jag håller alla tummar för framgångar i fortsättningen!