Ofta när muntlig kommunikation genomförs offentligt, till exempel som vid studenternas redovisningar igår (se förra inlägget) så vill man också gärna innehållsbestämma vad trovärdighet innefattar. Går det att besvara vad trovärdighet är?

En av den mest utbredda missuppfattningen när det gäller muntlig kommunikation och trovärdighet är den ibland kallade ”7-38-55%-regeln”. Regeln innebär att ett trovärdigt budskap förmedlas till endast 7 % med orden som används, till 38 % med röstens tempo och tonläge och till 55 % med kroppsspråket. Undersökningen som finns bakom siffrorna gjordes av den amerikanske forskaren Albert Mehrabian i början av 1970-talet och föremålet för hans undersökning var hur människor kommunicerade känslor och attityder. Det visade sig att deltagarna i undersökningen ofta använde ironi i den typen av kommunikationssituation och för att ironin skulle bli tydlig för lyssnarna överdrevs röstbehandling och kroppsspråk. Många har därefter felaktigt hävdat att all typ av verbala budskap till mesta delen blir framfört via icke-verbala uttryckssätt och inte genom orden och deras betydelse. Det finns därmed en missuppfattning om syftet med Mehrabians undersökning och resultaten därav som har påverkat mångas syn på muntlig kommunikation och trovärdighet.

Så på frågan om vad trovärdighet är svarar jag: Det är innehållet och de uttalade orden som betyder mest. Varje uttalat ord betyder så mycket mer än vad kroppsspråket gör. Det kan vara bra att tänka på att det är en missvisande bild som visas upp när quick-fix-retoriken påstår något annat.  Att bygga upp sin trovärdighet är så mycket mer komplicerat.

Blotta ordet redovisning kan få många att sucka. En dags muntliga redovisningar kan få den bästa lyssnaren att säcka ihop.

Igår var det dags för en gäng studenter på lärarutbildningen att göra muntliga redovisningar utifrån begreppen socialisation, språk och lärande. De hade valt böcker fritt och hade som uppgift att på tio minuter tala fram något eller några av begreppen och grunda dem i den skönlitterära boken. Det blev bra.

Alla var bra förberedda och dagen gick förvånansvärt lättvindigt mot sen eftermiddag. Kurskamraterna hade i uppgift att ge respons enligt en mall där syfte, disposition, språk/stil samt framförande var aktuellt. Det var ett sätt att styra responsen.

Ett problem uppstod i förra veckan när vi diskuterade själva ordet bokpresentation och vilken erfarenhet man har av sådana. Referat och recension är det mest vanliga och det vet vi ju alla hur tråkiga sådana kan bli.

Efter gårdagen kan vi säga att ett gäng lärarstudenter har utmanat begreppet bokpresentation och sakta men säkert kommer det att fyllas med ett nytt innehåll.

Denna blogg är ju tänkt att vara en motpol till alla bloggar och hemsidor som framställer den praktiska retoriken som quick-fix. Att framställa något muntligt inför en publik är inget quick-fix. Alla vill framstå som trovärdiga och samtidigt vet vi att vi inte själva kan avgöra om vi är det utan det är publiken som avgör.

En antologi som kom för ett tag sedan skriver fram den muntliga framställningens komplicerade konst på ett väl sätt tycker jag. Boken heter ”Forelesningens kunst” och är utgiven på Unipub 2011. Antologin innehåller 14 olika bidrag som beskriver den praktiska retoriken ur lika många olika perspektiv. Inget quick-fix här inte, utan snarare 14 tillfällen att fundera över sin egen roll som föreläsare.

För tillfället är min favorit kapitlet om Petrus Ramus skrivet av den norske pedagogen Yngve T Nordkvelle. I den beskriver Nordkvelle hur Petrus Ramus i mitten av 1500-talet reagerade på att han efter varje föreläsning bara visste vad hans lärare visste. Fullständigt meningslöst och onyttigt och utan värde. Petrus Ramus startade ett eget college där han iscensatte sina idéer om föreläsningen som ett tillfälle där språket istället skulle utmana varje student att tänka själva.