I senaste numret av tidskriften Svenskläraren (4/2011) har jag skrivit en artikel där jag argumenterar för att man måste släppa in förberedelsearbetet till en muntlig redovisning i klassrummet. Min erfarenhet är, utifrån två undersökningar och lång arbetslivserfarenhet,  nämligen att förberedelsearbetet överlåts till eleverna att sköta på egen hand. När detta sker har inte läraren insyn i den process som föregår en muntlig redovisning, vilket i sin tur betyder att det är besvärligt för läraren att ge respons som verkligen är utvecklande för eleven.

När man arbetar med skriftlig framställning har läraren oftast insyn i förberedelsen. Eleverna får lämna in utkast, får respons på dem, skriver om, testar nya infallsvinklar och så vidare. Jag menar att samma tillvägagångssätt måste erbjudas inför muntlig framställning. Det skulle underlätta för eleverna att både få bygga och etablera sitt ethos. Och det skulle underlätta för läraren både när denne/denna ska ge respons och göra olika typer av bedömningar.

Nu kan man säga att startskottet för min post doc-anställningen har gått. Jag har nämligen för första gången presenterat min projektidé på en koferens – Forskning vs. erfarenhet. Det var en liten och givande konferens med många intressanta framläggningar med högskolepedagogik som gemensamt fokus. Mitt projekt då? Jo, …

… jag kallar mitt projekt för Kommunikation mot profession. Syftet är att identifiera på vilket sätt muntliga kommunikativa förmågor korresponderar med den kommunikativa kompetens som efterfrågas i professionell verksamhet. I olika typer av styrdokument för professionsutbildningar står det att den muntliga och skriftliga kommunikationen i utbildningen ska ha olika grupper som målgrupp. Det är den muntliga kommunikationen som intresserar mig i första hand i detta projekt.

Jag tänker göra min undersökning bland de studenter som planerar sin framtid som sjuksköterskor och blivande interaktionsdesigners.  Jag tänker att båda dessa yrkesgrupper kommer att ha sitt muntliga språk som ett av de främsta arbetsredskapen. Rent generellt kan man säga att kan man inte kommunicera sin kunskap muntlig kan det vara svårt att få de arbetsuppgifter man vill ha – eller ens få ett arbete man har utbildning för.

Men hur uppmärksammas träningen i att bli kommunikativt säker i sin yrkesroll i själva utbildningen? Vilka möjligheter får studenterna att bygga och etablera starka ethos? Jag ska börja med att granska vad som uttrycks i styrdokumenten. Men fram i vår lär jag dyka upp i miljöer där jag kan möta studenter i utbildning. Det ser jag fram emot!

Dessa svarta figurer fann jag i trappan på min arbetsplats. För mig blev det symboliskt eftersom jag var på väg till en föreläsning. Svårigheten med att hålla en föreläsning är oftast inte att förbereda innehållet. Svårigheten ligger i att föreställa sig dem som ska lyssna. Det monologiska talet finns inte. Det handlar istället om den monologiska dialogen. En föreläsning når aldrig fram till lyssnarna om det inte är så att talare och lyssnare hjälps åt att komma till målet. För att komma till slutet behöver talaren ha hjälp vid varje trappsteg.

Var på ett seminarium om forskningsetik igår. Det seminarieledaren, professor Ronald Stade, gjorde och som jag inte mött tidigare i ett muntligt sammanhang är att lyfta fram relation mellan etik, ethos och handlingar. Han påpekade att triaden öppnar för nya frågor som handlar om hur vi ser på forskningsetik – eller som han sa ”triaden borde kreera etiska dilemman”. Men låt mig återvända till triaden etik, ethos och handling (ethikós, éthos och èrgon) så som jag använder begreppen när jag talar och tänker om när en människa bygger och etablerar ethos i offentliga miljöer.

Ethos etymologiska rötter med betydelsen en individs vanor och sedvänjer är ett ethos som uttrycks som en människas personlighet och identitet och som dessutom är historiskt, social och kulturellt förankrat. Etik har samma etymologiska rötter. Släktskapet mellan orden”ethos” och ”etik” framkommer i Aristoteles syn på trovärdighet med utgångspunkt i en människas dygd. Vad vi måste tänka på är att Aristoteles levde i ett samhälle som tillhörde en gruppkultur jämfört med vår individkultur. Idag kan det framstå som en snäv tolkning av en människas karaktär att enbart diskutera dennas dygder. Karaktärsdrag framställs numer som ett mönster av egenskaper som avspelgar individens förhållande till sig själv och till andra. En del av ethos kan alltså sägas vara en produkt ur människans etiska förhållningssätt, en reflektion över moralen, och en reflektion över det människan gör – över handlingen.

När en människa bygger och etablerar ethos (se tidigare inlägg om retorik och utbildning) är både etik och handling i förhållande till situationen ytterst intressant.  Inte bara när man diskuterar forskningsetik. Ethos, etik och handling är användbart i diskussion om kommunikation överhuvudtaget – forskningskommunikation såväl som övrig kommunikation.

Om man inte riktigt vet hur man ska vara i en situation kan man då spela sig själv? Och med vilket resultat? Det fick jag bland annat möjlighet att diskutera på Oslo universitet igår. Jag var inbjuden till ett seminarium i forskningmiljön för sakprosa och jag kom hem till Sverige med nya intressanta frågor i bagaget.

En av skolans viktigaste uppdrag är att fostra demokratiska medborgare. För att kunna verka som demokratisk medborgare måste man ha kommunikativ kompetens. Det är det som min undersökning som resulterade i avhandlingen Klassrummet som muntlig arena handlar om.

Två rätt tydliga scenario kunde jag se under året som jag följde 30 stycken 16-åriga ungdomar. Antingen etablerade de ett övnings-ethos där de triggades igång av den lekfulla stämningen och man spelade med i det som gestaltades. Eller så triggades man igång av allvaret och ville verkligen övertyga i den retoriska situationen. Det som då ibland hände vid presentationen där de ville vara övertygande för att de trodde på sin sak var att de inte visste hur de ska vara i själva situationen och en dokusåpa spelades upp där eleven är huvudrollsinnehavaren och spelar sig själv – de etablerade ett elev-ethos. Det blev en konstlad situation som var svår för läraren och klasskamraterna att hantera.

En särskild fråga jag fick igår och som jag kommer att tänka vidare på är om det är så att demokratiaspekten kan knytas till någon speciell situation då elever bygger och etablerar ethos. Jag måste in i mitt material igen – med andra ögon.

Igår mötte jag en gäng högskolelärare för att diskutera hur man kan tänka retoriskt kring en föreläsning. Det som gjorde diskussionen bra är att vi har ett levande exempel. En kollega ställer upp och håller en 20-minuters lång föreläsning och det är den vi utgår ifrån i våra analyser och diskussioner om föreläsningen som konst.

Det blev en heldag där ethos, pathos och logos var i centrum. Inga enkla svar kan ges, men det är ett bra svar i sig eftersom vi då kan sluta sträva efter det ideala. Eller?

Jag läste en kortkort bok om föreläsningens utformning för några veckor sedan. Innehållet i den får mig att känna mig klappad på huvudet. Författaren menar till exempel att föreläsaren måste kunna sitt innehåll. Och säger jag då! Författaren menar också att föresläsaren måste hålla tiden. Och säger jag då! Författaren menar också att en inledning måste vara intressant. Och säger jag då!

Föreläsningen som undervisningsform är mer komplicerad än så. Det borde författaren veta och inte klappa oss andra på huvudet med självklarheter!

Bilden på mig och texten där jag presenterar mitt syfte med bloggen har försvunnit. Nu ställer jag mig frågan om vad som hänt. Och kan man säga att mitt ethos har rymt, stuckit sin kos, gömt sig? Kan ett ethos vara så personligt? Eller är det bara bilden av mig som försvunnit? Jag får fråga en administratör med starkare ethos än mitt eget!