Min syster är konstnär. Hon hävdar bestämt att alla kan lära sig teckna och måla. Hon säger att det egentligen bara handlar om att teckna bort den luft och det utrymme som finns runt föremålen man vill ska framträda.  Min son är musiker. Han säger ungefär samma sak – ta bort toner för att få fram toner. Min vän är poet och trubadur. Han säger att orden inom honom tränger undan luften med sådan kraft att han blir andfådd. Dessa tre personers förhållande till luft kom jag att tänka på när årets retorikpris gick till Jessica Gedin, programledare för kulturprogrammet Babel. I en intervju på SVT skojar hon genom att säga att hon fått priset för sin tystnad. Jag förstår att hon skojar om det för det är både svårt att förstå och förklara hur luft och tystnad är själva förutsättningen för att mejsla fram ett budskap oavsett  vilken gestaltning det får.

Ofta möter jag människor som menar att kommunikativa färdigheter och förmågor är medfödda. Antingen så har man det eller så har man det inte. Det där tror jag inte på. Jag menar att det är hårt arbete som gäller om man vill framstå som trovärdig i kommunikativa sammanhang. När jag döpte om den retoriska processen (partesmodellen) till begreppet den retoriska arbetsprocessen i min forskning var det en medveten språklig handling från min sida. Jag menar att arbetsprocess sätter fokus på att det är arbete det handlar om, inte att glida med i en process som fortlöper oavsett om jag tillför något för egen del. Det är kul att begreppet den retoriska arbetsprocessen blivit så spridd i olika utbildningsdokument efter 2010, men frågan är om fokus ligger på arbete eller på process i förståelsen och i tolkningen av begreppet.  Nu tillbaks till Jessica Gedin.

Jessica Gedin får bland annat frågan om hur hon jobbar med språket inför de tv-program hon leder. Hon svarar att hon är väldigt noga med förberedelsen. Och sen kommer hon till något som gör att jag spetsar öronen eftersom det tangerar arbetet och inte processen. Hon säger: ”Jag jobbar mycket musikaliskt med språket. Jag skriver mina manus och läser dem högt för att hitta rytmen i dem. Jag jobbar inte i nåt ’free mood consciousness’”.  Hon läser sina manus högt för att hitta rytmen i dem! När man undervisar i retorik och muntlig framställning kan det till och med ibland vara svårt att få deltagarna att skriva manus. Många tror och tycker att orden ska komma spontant. Då tror man att det är mest äkta. Hm. Jag tolkar Jessica Gedin som att spontaniteten kommer ur att INTE jobba i nåt ”free mood consciousness”. Det är retorik för mig. Spontaniteten kommer ur arbetsprocessen tillika förberedelsen.

”Jag jobbar musikaliskt med språket”, säger Jessica Gedin också. Att musikaliska och språkliga uttryck ligger nära varandra är något som jag tror att de som är intresserade av att förbättra sin egen kommunikativa förmåga skulle intressera sig för. I min forskning har jag haft glädje av begreppet förströdd tillägnelse. Inom musikteori används begreppet för att visa på det omedvetna lärande som sker i vardagliga situationer och som inte är förknippat med ansträngning och koncentration. Det har nämligen visat sig att ungdomar kan lära sig både sångtexter, melodier och instrumentella passager genom den innötning som sker genom att passivt lyssna. Det har sedan visats sig att den förströdda tillägnelsen av något man inte vet om att man har lyssnat på sedan kan användas på ett avancerat sätt i skapandet av ny musik. Det är alltså inte som de flesta av oss tror – att det är det aktiva lyssnande vi alltid lär oss bäst av. Jag tänker att man i en medveten undervisning om retorik kan lyfta fram förebildlighetens betydelse för kommunikativa färdigheter och att vi lär oss mycket genom att förstrött tillägna oss! Med hjälp av den teoretiska retoriken kan man då sätta ord på vad som sker i den kommunikativa situationen. Nu var det inte det Jessica Gedin sa med uttrycket att jobba musikaliskt med språket, så tillbaks till henne.

När Jessica Gedin hänvisar till att jobba musikaliskt med språket anar jag att hon menar att språket kan ses som ett musikaliskt uttryck och jag vill här lyfta fram den bok jag läst de senaste dagarna. Den heter Spegling och är skriven av Sven Åberg. Författaren har låtit sex av Sveriges mest framstående pianister samtala om hur man kan tala om den lärandeprocess som försiggår ett konstnärligt hantverk. Jag har läst boken med stor behållning. Bland annat skriver Sven Åberg om det han kallar för förspråklig erfarenhet. Det handlar om, enkelt uttryckt, att skapa en upplevelse av ett ögonblick där två eller fler delar något som inte alltid kan uttryckas språkligt. Det handlar om mötet mellan talaren och publiken, musikern och lyssnaren, författaren och läsaren, målaren och betraktaren. Åberg skriver: ”den som varit med om en konstnärlig upplevelse har i någon mening förändrats, utökat sin verklighetsbild med en ytterligare referens utifrån en delad känslomässig upplevelse”. Jag tolkar Jessica Gedin som om hon menar att en musikalisk upplevelse ligger nära en språklig upplevelse och båda upplevelserna bygger på att den som uttrycker sig har förberett sig noga.

Retorik kan ses som ett hantverk där det handlar om ”konsten att lära sig tala och skriva”. Med en retorisk term talar man hellre om techne än om konst (techne kan enkelt översättas med konsten att utöva ett hantverk). I det antika Grekland diskuterades technebegreppet utifrån om retorik var ett hantverk eller inte. Det fanns hantverkare som byggde båtar och det fanns hantverkare som arbetade som läkare. En skicklig hantverkare som byggde en båt lyckades få båten att flyta och fungera på det sättet som det var tänkt. En skicklig hantverkare som skulle läka en människa lyckades inte alltid bota människan. Vilken typ av hantverkare är då en talare och skribent? Aristoteles menade att den hantverkare som hade språket som sitt redskap inte alltid kunde räkna med att nå sina lyssnare. Det lutade alltså mer åt att vara en hantverkare likt en läkare. Trots god förberedelse och god yrkeskunskap är det inte säkert att det blir som man har tänkt sig. Platon däremot menade att talaren som hantverkare mer liknade båtbyggaren. I SVT-intervjun finns också Barbro Fällman med som prisutdelare av årets retorikpris. Frågan är om inte Fällman lutar åt Platons hantverksbygge när hon säger att retorik är väldigt lätt att lära sig eftersom det handlar om ”små enkla modeller”.  Jag vill ta upp skämskudden när jag hör det. Det blir pinsamt att höra när samtidigt Jessica Gedin sitter bredvid och säger underförstått att retorik inte består av ”små enkla modeller” utan om hårt arbete för att bygga och etablera sitt ethos, sin trovärdighet. Det handlar om att brottas med, banka på, knåda runt och ta bort luft –  inte om att ”lära sig en modell”.

Avslutningsvis återvänder jag  till min syster, min son och min vän och deras övertygelse om att det handlar om att mejsla bort luft och tystnad för att ge plats åt ett budskap. Jag ska tipsa dem om att läsa Anders Mildners bok Koltrasten som trodde att den var en ambulans.  Att läsa om och lyssna till luft och tystnad skulle väl kunna kallas att man arbetar på att förstrött tillägna sig en konst?