Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

Tågreflektion XXVII

by Cecilia Olsson Jers on 25 maj, 2013

Jag har ett speciellt intresse för tågkonduktörer. Som regelbunden pendlare tycker jag att jag lär känna dem. Förmodligen är det ömsesidigt för de gånger jag hittills glömt mitt månadskort har de sett genom fingrarna och låtit mig åka vidare utan att behöva böta tresiffriga belopp. Peppar, peppar ta i trä!

Vad menar jag då med att lära känna dem? Det handlar ju knappast om att de har tid att sitta en stund och prata. Nej, det handlar om hur de reagerar med kropp och ord när de tittar på månadskortet för att se så att det är giltigt. Några böjer sig fram och granskar sifferkombinationen noga, andra sveper snabbt med blicken. Några ler mot varje resenär, andra är stenansikten. Några dyker upp likt spöken, andra säger högt och tydligt ”Nypåstigna” när dörren till kupén öppnas. De konduktörer som inte använder det talade ordet under sin inspektion förblir ändå rätt anonyma för mig. Det är nåt helt annat med dem som använder det talade ordet till varje passagerare.

Fraserna ”ha en bra dag”, ”trevlig resa”, ”tack” och så vidare är de mest använda. Vardagliga, vänliga uttryck som i det lilla betyder en hel del för mig som pendlare. Jag har börjat roa mig med att blunda när jag hör det första ”ha en bra dag” för att titta upp först när det är mitt månadskort som ska kontrolleras. Då kontrollerar jag om jag kunde identifiera konduktören med hjälp av vad de säger och på vilket sätt de säger det. Det är tur att de inte vet vad jag håller på med… Det är förvånansvärts få gånger jag tar fel. Konduktörsstilen sitter där, kan man kanske säga.

En konduktör tar jag dock aldrig någonsin fel på. Hen sprider värme och glädje genom att använda ett mycket speciellt ord. Hen säger nämligen ”super” när sifferkombinationerna och datum stämmer på månadskorten som snällt visas upp. Jag ler varje gång jag hör ”super”.

Jag tror att orsaken till att jag blir glad och varm varje gång jag hör ”super” är att jag själv tänker på följdordet ”duper”. ”Super duper” är en ordkombination som jag själv förknippar med att något är mycket bättre än bra. Ungefär som att säga ”super super”. Jag hör inte “super duper” så ofta nu för tiden och jag anar att det i vissa sammanhang har ersatts med ”coolt”. Det säger kanske snarare något om min generation. Men det säger också något om ords förmåga att påverka människan. ”Ord är skarpare än svärdet”, tillhör fortfarande mitt favoritcitat. Varje litet ord betyder något. Varje litet ord sätter igång nya ord. Även ett så litet ord som ”super”. Ord sätter sig under skinnet – Super duper love!

Metaforens magi

by Cecilia Olsson Jers on 15 maj, 2013

En av retorikens mest använda stilfigurer är metaforen. Den är förmodligen också den mest använda eftersom den förekommer ofta i vårt dagliga tal utan att vi tänker på det. En metafor återger nämligen en sida av verkligheten med en bild av en annan verklighet. Metaforen skapar alltså en inre bild som säger något mer, och kanske något mer skarpt, än vad som uttrycks i det synliga eller det hörbara ordet. Det enskilda ordet eller budskapet blir fyllt med ett innehåll som ger en annan förståelse. Väl valda metaforer kan få oss att se saker och ting i ett nytt ljus.

Metaforerna är väldigt vanliga i vardagsspråket. Så vanliga att vi inte ens tänker på att vi använder dem.  Jag säger ofta till exempel att mina barn är ”mina guldhjärtan”. Ibland TÄNKER jag om personer som jag blir trött och irriterad på att ”de är bromsklossar”.  Vill jag peppa en person inför något kan jag säga ”Det här är ett gyllene tillfälle att visa vad du går för”. Alla de tre exemplen är lättförstådda för de allra flesta. Guldhjärtan är något värdefullt och glänsande. Bromsklossar är någon som står i vägen. Ett gyllene tillfälle är en tidpunkt som förmedlar hopp. Om jag säger att ”du är en buffel” eller ”du är en teddybjörn” har jag framkallat två skilda inre bilder. Den första ses förmodligen som en förolämpning och den andra ses förmodligen som en komplimang. Metaforen bygger på någon slags likhet med andra ting som ger andra associationer som förhoppningsvis blir tydligare – eller dunklare.

När jag sitter här och skriver använder jag ibland datormusen och stolen jag sitter på har stolsben. Både datormus och stolsben är så vardagligt använda metaforer så vi tänker inte ens på att det egentligen är en bild av en annan bild. Just datoranvändning eller snarare datorns skrivprogram är uppbyggda kring välkända metaforer som gör det hela både mer lättbegripligt och användarvänligt: fönster, verktyg, mappar, skrivbord, papperskorg….

De funktioner som metaforen fyller är i många fall pedagogiska genom att man beskriver något kanske mer komplicerat med något enklare. Men en metafor kan också fungera på motsatt sätt genom att det kan fördunkla ett budskap. Ibland uppfattas till exempel vissa budskap som ”luddiga”. Då kan det vara så att metaforen som används är mångtydig och det kan vara svårt att finna en överenskommelse om vad ett budskap egentligen står för. Det är vanligt inom politiken och det är då vi medborgare frågar efter konkretioner – ge oss exempel på vad det betyder!

ormMetaforer framkallar också i många fall känslor. Att bli kallad guldhjärta framkallar en känsla och att bli kallad bromskloss framkallar en annan. Men hur är då det vetenskapliga språkets förhållande till metaforer? Ett språk som gärna vill förknippas med tydlighet och klarhet. Det ska jag återkomma till. Nu istället till en praktisk övning om metaforer:

Prova att beskriva en kärleksrelation med musikmetaforer: orkester, trumpet, tvärflöjt, gitarr, symfoni, komponera, dansa …

Beskriv sedan kärleksrelationen med krigsmetaforer: strategi, attack, beskjuta, bomba, upprusta, vapen …

Den svåra mottagarmedvetenheten och epic battle

by Cecilia Olsson Jers on 8 april, 2013

Det började i ett samtal med en ung person. Vi hade tittat och lyssnat på Mikael Wiehes ”Jag vill bara va en gammal man” och jag gick igång på den närvaro den typen av allusioner ger som just finns i låten. En av stroferna lyder ”Jag vill bara va en gammal man, ja en sån som gör så gott han kan”. Jag citerade glatt, för den unga människan jag samtalade med, Hasse Alfredssons ”Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”. Mikaels Wiehe alluderar ju väldigt tydligt på just den då han dessutom sjunger ”ja, en sån som gör så gott han kan”. Det lilla ”ja-et” skulle precis lika gärna kunnat ha varit ”ni vet ju”.

Den unga personen hade ingen aning om den för mig välkända strofen om ”gammal man gör så gott han kan” och jag fick börja så att säga från noll för att få hen att förstå min fascination. Därefter kom vi in på allusionens kraft. Allusion är ett retoriskt grepp som skapar gemenskap med dem som lyssnar. Talaren alluderar på något som redan är känt av publiken kan man säga. Det kan förstärka en gemenskap man har sedan tidigare. I all form av skriftlig och muntlig framställning blir allusionen ett förstärkande argument som skapar en acceptans för någonting. Som lyssnare är det helt enkelt lite lättare att förstå ett budskap om man har lite förförståelse. Svårigheten ligger i att för talaren eller skribenten veta vilken förförståelse som finns hos en publik.

Allusionen som argument kan bli lika övertygande som någon annan retorisk figur, men det krävs att personen som talar har satt sig in i vad lyssnaren kan om saken. Samma sak gäller naturligtvis för skrivandet. Det handlar helt enkelt om mottagarmedvetenhet. Det var det vi samtalade om, den unga personen och jag.

Just mottagarmedvetenhet kan vara besvärligt att undervisa om så snart det handlar om skriftlig och muntlig framställning. I min större undersökning, om hur 16-åriga ungdomar bygger och etablerar sin muntliga trovärdighet för några år sedan, blev det extra tydligt vid ett par tillfällen att läraren är den som blir mest utanför i allusionerna som görs av eleverna vid muntliga presentationer. Eftersom jag var tillsammans med dem utanför klassrummet hade jag insyn i vilka diskussionsämnen som var på gång bland eleverna. Det kunde vara allt från egna intressen till mer samhällspolitiska frågor. Inne i klassrummet använde sig sedan eleverna av hänvisningar/allusioner till sådant som skapade gemenskap med resten av klasskamraterna (och i viss mån med mig som forskande observatör). Läraren förstod inte allusionerna och gav den presenterande eleven kritik för att inte vara mottagarmedveten. Följden blev att eleven inte kände igen sig i kritiken och hade svårt att förstå vad mottagarmedvetenhet generellt kunde innebära. Det här var ett intressant dilemma att diskutera för mig som en rent vetenskaplig fråga. Men om jag går ett snäpp vidare och funderar på vad mina resultat kan hjälpa till för en förhoppningsvis mer lärande situation så tänker jag så här:

I ett klassrum som undervisar om muntlig och skriftlig framställning är det inte alltid lämpligt att låta de unga eleverna eller de äldre studenterna själva utgöra exemplen. I fallet som jag redogjorde för ovan fick ju eleverna kritik för att inte vara mottagarmedvetna när det i själva verket var så att de använde exakt den typen av allusioner som faktiskt gjorde dem mottagarmedvetna – det vara bara läraren som inte var mottagaren utan resten av publiken.

Jag menar att man i undervisningssituationer om muntlig och skriftlig framställning generellt måste diskutera begreppet allusion och inte bara diskutera det de gånger som deltagare i undervisningen ska få respons och kritik. Youtube-clip är en guldgruva för varje lärare när det gäller muntlig framställning. Vad är det som gjorde att jag till exempel förstod Mikael Wiehe, och den unga person som jag lyssnade tillsammans med inte förstod Wiehe? Varför är det viktigt med allusioner som det retoriska grepp som gör att någon lyssnar och förstår? Kan kunskap om allusionens makt till och med öka människors kritiska förmåga? En mängd intressanta frågor på olika nivåer kan ställas både av elever, studenter och lärare (och forskare) i det här sammanhanget. Det är bara att ge sig ut på youtube och leta bra exempel – och som lärare brottas med aktuella allusioner och inte bara ta säkra kort som Martin Luthers Kings tal eller Hitlers argumentationer för stora massor.

Jag vill avsluta med att hänvisa till ett youtube-clip som en kollega till mig tipsade om i förra veckan. Serien heter Epic rap battles för dem som vill googla. Snacka om skattkista för någon som är intresserad av retorik. Här bjuder jag på en ord-battle mellan jultomten och Moses. Försök hänga med och räkna allusionerna? Hur många förstår du? Vilka förstår du är en allusion, men du förstår inte sammanhanget? Hur tar du reda på sammanhanget? Och kanske den roligaste frågan – vem vinner och vad vinner hen på? Argumentationen är igång!

Forskargrandprix 2013

by Cecilia Olsson Jers on 5 april, 2013

Förra året tävlade Sverige för första gången i ForskarGrandPrix och första pris gick till södra Sverige. Marie Dacke från Lunds universitet kammade hem första priset i stark konkurrens. Från Malmö högskolas räkning tävlade Daniel Nebel.

Nu är det dags igen att dra ihop 16 forskare från Lund och Malmö, där en från vart lärosäte kommer att gå vidare till finalen i Stockholm. Förra året var det nio lärosäten från hela Sverige som tävlade och vad jag hört så kommer det att bli betydligt fler detta år.

Jag har fått möjligheten att även i år vara med som retorisk coach. Det ser jag fram emot. Och jag återkommer här i bloggen om våra förberedelser.

Ta gärna del av förra årets final som nu ligger ute på UR:s hemsida. Den är lärande ur två perspektiv: dels är den kunskapstät och som lyssnare lär man sig en mängd nytt, dels är den lärande ur retorisk synvinkel.

Se inslaget

 

Tyst – jag måste få tänka!

by Cecilia Olsson Jers on 21 mars, 2013

Jag har råkat ut för perceptions-syndromet. När man själv är gravid – så ser man bara gravida, när man börjar reta sig på ett ord – så hör man hur ofta det används. vas och ansikteEller när man väl sett vasen är det omöjligt att se två ansikten. Den senaste bilden jag sett som är rätt spännande i den vägen är bilden på ett träd och så uppmanar man betraktaren att räkna ansikten. När man väl börjar se ansiktena försvinner trädet. Dessa typer av övningar är rätt kul när det gäller att öva sig i att tänka förgrund-bakgrund eller närhet-distans.ansikte

Vad jag själv råkat ut för just nu är att jag gång på gång ramlar över texter som handlar om tystnad. Reklam på böcker om tystnad finns på varje banner och i många mejl, och vänner, bekanta och kolleger hyllar tystnadens lov. Mitt blogginlägg förra veckan handlade till viss del om tystnad…

Tystnad förknippas oftast med att skriva och läsa – och i viss mån lyssna – när det gäller de kommunikativa färdigheterna. Högläsning är i och för sig en ljudföreteelse, men den privata läsningen är numera något som sker tyst. För 200 år sedan var det vanligt att man även satt i sin ensamhet och läste högt, men om någon skulle göra det idag skulle det troligen betraktas som lite skumt. Tystnaden behövs för att man ska kunna tänka i samband med att man skriver och läser.

Det är alltså fullt legitimt att stanna upp i sin läsning eller i sitt skrivande för att i tystnaden tänka och reflektera över något som antingen skaver positivt eller negativt. Det är inte svårt för någon av oss att framkalla bilden av en person med en bok i knäet, och med blicken någonstans i fjärran. Det är heller inte svårt att framkalla bilden av någon som sitter med papper och penna eller ett tangentbord framför sig och som är stilla med händerna och istället biter stillsamt, tyst och tänkande på läppen. Inom utbildning uppmanar vi också studenter till att stanna upp och tänka när de läser och skriver.

När det gäller talande är det tvärtom. Utnyttjar man tystnaden i radioprat så tror lyssnarna att strömmen har gått eller batterierna har tagit slut. Utnyttjar man tystnaden i en föreläsning skruvar lyssnarna på sig och tror att föreläsaren har kommit av sig. Pinsam tystnad uppstår.

Som rätt flitig föreläsare har jag nu en önskan jag vill framföra. Min önskan är att någon i publiken vid något tillfälle räcker upp handen, visslar eller på nåt annat sätt påkallar min uppmärksamhet för att avstanna mitt ordflöde och säger

 Hördu Cecilia. Vill du vara hygglig och vara tyst en stund.
Jag behöver
lite tystnad för att kunna tänka på det du säger!

Det borde alltså vara legitimt för en lyssnare att få stoppa en talare för att denne har hört något som skaver, roar eller berör på nåt annat sätt på samma sätt som det är legitimt för läsaren och skribenten att stanna upp i tystnaden och möta sitt tankeflöde. Jag väntar på dagen då mina åhörare ber mig vara tyst för de måste få tänka på det jag sagt! Jag lovar att meddela om det händer!

talmoln

 

Retoriken, tystnaden och konsten att tala!

by Cecilia Olsson Jers on 14 mars, 2013

Min syster är konstnär. Hon hävdar bestämt att alla kan lära sig teckna och måla. Hon säger att det egentligen bara handlar om att teckna bort den luft och det utrymme som finns runt föremålen man vill ska framträda. fårhimmel Min son är musiker. Han säger ungefär samma sak – ta bort toner för att få fram toner.blickkommunikation Min vän är poet och trubadur. Han säger att orden inom honom tränger undan luften med sådan kraft att han blir andfådd. Dessa tre personers förhållande till luft kom jag att tänka på när årets retorikpris gick till Jessica Gedin, programledare för kulturprogrammet Babel. I en intervju på SVT skojar hon genom att säga att hon fått priset för sin tystnad. Jag förstår att hon skojar om det för det är både svårt att förstå och förklara hur luft och tystnad är själva förutsättningen för att mejsla fram ett budskap oavsett  vilken gestaltning det får.

Ofta möter jag människor som menar att kommunikativa färdigheter och förmågor är medfödda. Antingen så har man det eller så har man det inte. kormakur och gitarrDet där tror jag inte på. Jag menar att det är hårt arbete som gäller om man vill framstå som trovärdig i kommunikativa sammanhang. När jag döpte om den retoriska processen (partesmodellen) till begreppet den retoriska arbetsprocessen i min forskning var det en medveten språklig handling från min sida. Jag menar att arbetsprocess sätter fokus på att det är arbete det handlar om, inte att glida med i en process som fortlöper oavsett om jag tillför något för egen del. Det är kul att begreppet den retoriska arbetsprocessen blivit så spridd i olika utbildningsdokument efter 2010, men frågan är om fokus ligger på arbete eller på process i förståelsen och i tolkningen av begreppet.  Nu tillbaks till Jessica Gedin.

Jessica Gedin får bland annat frågan om hur hon jobbar med språket inför de tv-program hon leder. Hon svarar att hon är väldigt noga med förberedelsen. Och sen kommer hon till något som gör att jag spetsar öronen eftersom det tangerar arbetet och inte processen. Hon säger: ”Jag jobbar mycket musikaliskt med språket. Jag skriver mina manus och läser dem högt för att hitta rytmen i dem. Jag jobbar inte i nåt ’free mood consciousness’”.  Hon läser sina manus högt för att hitta rytmen i dem! När man undervisar i retorik och muntlig framställning kan det till och med ibland vara svårt att få deltagarna att skriva manus. Många tror och tycker att orden ska komma spontant. Då tror man att det är mest äkta. Hm. Jag tolkar Jessica Gedin som att spontaniteten kommer ur att INTE jobba i nåt ”free mood consciousness”. Det är retorik för mig. Spontaniteten kommer ur arbetsprocessen tillika förberedelsen.

”Jag jobbar musikaliskt med språket”, säger Jessica Gedin också. Att musikaliska och språkliga uttryck ligger nära varandra är något som jag tror att de som är intresserade av att förbättra sin egen kommunikativa förmåga skulle intressera sig för. I min forskning har jag haft glädje av begreppet förströdd tillägnelse. Inom musikteori används begreppet för att visa på det omedvetna lärande som sker i vardagliga situationer och som inte är förknippat med ansträngning och koncentration. Det har nämligen visat sig att ungdomar kan lära sig både sångtexter, melodier och instrumentella passager genom den innötning som sker genom att passivt lyssna. Det har sedan visats sig att den förströdda tillägnelsen av något man inte vet om att man har lyssnat på sedan kan användas på ett avancerat sätt i skapandet av ny musik. Det är alltså inte som de flesta av oss tror – att det är det aktiva lyssnande vi alltid lär oss bäst av. Jag tänker att man i en medveten undervisning om retorik kan lyfta fram förebildlighetens betydelse för kommunikativa färdigheter och att vi lär oss mycket genom att förstrött tillägna oss! Med hjälp av den teoretiska retoriken kan man då sätta ord på vad som sker i den kommunikativa situationen. Nu var det inte det Jessica Gedin sa med uttrycket att jobba musikaliskt med språket, så tillbaks till henne.

När Jessica Gedin hänvisar till att jobba musikaliskt med språket anar jag att hon menar att språket kan ses som ett musikaliskt uttryck och jag vill här lyfta fram den bok jag läst de senaste dagarna. Den heter Spegling och är skriven av Sven Åberg. Författaren har låtit sex av Sveriges mest framstående pianister samtala om hur man kan tala om den lärandeprocess som försiggår ett konstnärligt hantverk. Jag har läst boken med stor behållning. Bland annat skriver Sven Åberg om det han kallar för förspråklig erfarenhet. Det handlar om, enkelt uttryckt, att skapa en upplevelse av ett ögonblick där två eller fler delar något som inte alltid kan uttryckas språkligt. Det handlar om mötet mellan talaren och publiken, musikern och lyssnaren, författaren och läsaren, målaren och betraktaren. Åberg skriver: ”den som varit med om en konstnärlig upplevelse har i någon mening förändrats, utökat sin verklighetsbild med en ytterligare referens utifrån en delad känslomässig upplevelse”. Jag tolkar Jessica Gedin som om hon menar att en musikalisk upplevelse ligger nära en språklig upplevelse och båda upplevelserna bygger på att den som uttrycker sig har förberett sig noga.

Retorik kan ses som ett hantverk där det handlar om ”konsten att lära sig tala och skriva”. Med en retorisk term talar man hellre om techne än om konst (techne kan enkelt översättas med konsten att utöva ett hantverk). I det antika Grekland diskuterades technebegreppet utifrån om retorik var ett hantverk eller inte. Det fanns hantverkare som byggde båtar och det fanns hantverkare som arbetade som läkare. En skicklig hantverkare som byggde en båt lyckades få båten att flyta och fungera på det sättet som det var tänkt. En skicklig hantverkare som skulle läka en människa lyckades inte alltid bota människan. Vilken typ av hantverkare är då en talare och skribent? Aristoteles menade att den hantverkare som hade språket som sitt redskap inte alltid kunde räkna med att nå sina lyssnare. Det lutade alltså mer åt att vara en hantverkare likt en läkare. Trots god förberedelse och god yrkeskunskap är det inte säkert att det blir som man har tänkt sig. Platon däremot menade att talaren som hantverkare mer liknade båtbyggaren. I SVT-intervjun finns också Barbro Fällman med som prisutdelare av årets retorikpris. Frågan är om inte Fällman lutar åt Platons hantverksbygge när hon säger att retorik är väldigt lätt att lära sig eftersom det handlar om ”små enkla modeller”.  Jag vill ta upp skämskudden när jag hör det. Det blir pinsamt att höra när samtidigt Jessica Gedin sitter bredvid och säger underförstått att retorik inte består av ”små enkla modeller” utan om hårt arbete för att bygga och etablera sitt ethos, sin trovärdighet. Det handlar om att brottas med, banka på, knåda runt och ta bort luft –  inte om att “lära sig en modell”.

Avslutningsvis återvänder jag  till min syster, min son och min vän och deras övertygelse om att det handlar om att mejsla bort luft och tystnad för att ge plats åt ett budskap. Jag ska tipsa dem om att läsa Anders Mildners bok Koltrasten som trodde att den var en ambulans.  Att läsa om och lyssna till luft och tystnad skulle väl kunna kallas att man arbetar på att förstrött tillägna sig en konst?

Retorik och medielandskapet

by Cecilia Olsson Jers on 6 mars, 2013

När jag går genom korridorerna på mitt arbete på högskolan passerar jag naturligtvis en mängd studenter. De allra flesta, och jag menar verkligen de allra flesta, har en mobil, en läsplatta av något slag eller en bärbar dator i sin närhet. Hur ställer man sig som lärare i retorik till detta inflöde av digitala medier när retorik oftast förknippas med att tala, skriva, läsa och lyssna? Hur ska jag som är trogen det mänskligt språkliga uttrycket förhålla mig till medielandskapet?

Det är inte en helt enkel fråga att svara på eftersom det samtidigt är omöjligt att spjärna emot den digitala påverkan på vårt sätt att kommunicera (det är ju inte för inget jag driver denna blogg!). För mig blir det viktigt att ställa frågan” vilken roll har retoriken i medielandskapet?”. I det här sammanhanget så är retorik för mig språkliga uttrycksformer som är grunden när vi bygger och etablerar kommunikativ kompetens.

IMG_1010I en antologi som precis har kommit ut skriver jag tillsammans med ett antal forskarkolleger på Malmö högskola under rubriken Kommunikativa kompetenser i det nya medielandskapet. Antologin har titeln Medie- och informationskunnighet i nätverkssamhället. Skolan och demokratin. Vi valde att gå in i ämnet medie- och informationskunnighet med de sex olika perspektiven lyssna, tala, läsa, skriva, se och gestalta, eftersom vi anser att man inte kan undervärdera den betydelse dessa förmågor har för en människas grundläggande kommunikativa kompetens. Risken finns att de blir sekundära när man diskuterar medie- och informationskunnighet. Till syvende och sist handlar det ändå om att kunna lyssna, tala, läsa, skriva, se och gestalta för att kunna göra sig förstådd och förstå andra oavsett om det sker virtuellt eller fysiskt. Frågan är då hur lärare på mest kloka sätt kan se de kommunikativa förmågornas möjligheter att utnyttjas i de nya medierna och hur de nya medierna möjligheter kan utnyttjas i de kommunikativa förmågorna.IMG_1011

Vi försöker peka ut ett antal ställen där det kan skava, men vi pekar också på ett antal ställen där möjligheterna finns. Vi skriver bland annat:

”Det är enkelt att låta den demokratiska aspekten bli det som lyfts fram när det gäller talande, lyssnade och MIK (medie- och informationsteknik) i det nya medielandskapet eftersom det finns ett fundamentalt perspektiv i talandet och lyssnandet som en resurs för kritiska diskussioner och demokratiskt medborgarskap. I samtal, diskussioner och mellanmänskliga möten utvecklas en kritisk förståelse för andra människors tankar och åsikter. För att i dessa få möjlighet att på ett trovärdigt sätt muntligt förmedla olika typer av ståndpunkter krävs ett kritiskt förhållningssätt till information som utvecklar det privata tyckandet till genomtänkt argumentering. – – –  Stor del av informationshämtningen via internet sker emellertid idag utanför den ordinarie skoltiden och för att kunna bedöma innehåll och uttrycksform i samtal och diskussioner i klassrummet måste lärare ha både teoretisk kunskap om och praktisk erfarenhet av att hämta information från olika informationsleverantörer”.

För mig som arbetar på en lärarutbildning blir det en viktig fråga att ställa hur vi förbereder blivande lärare att arbeta med medie- och informationsteknik eftersom det är de blivande lärarna som ska ut i skolorna och möta barn och ungdomar som tillhör en generation som är födda in i den digitala verkligheten. Då är vi tillbaks i min inledning där jag gav en inblick i hur i stort sett de flesta studenter idag har en mobil, läsplatta och bärbar dator på en armlängds avstånd. Hur kan jag som retoriklärare dra mitt strå till hur vi ska förhålla oss till det nya medielandskapet?

Förutom att ge möjlighet att erövra de praktiska redskap som retoriken erbjuder i form av tankemodeller kring talprocessen så ger retoriken oss också redskap för att bedöma och analysera budskap som vill påverka eller manipulera. Språk är makt oavsett om det yttrar sig muntligt eller digitalt. Retoriken hjälper till att urskilja olika former av påverkan och därigenom får vi metoder för hur man kan kritiskt analysera till exempel digitala medier.

Vår text i antologin utgår inte från ett tydligt retoriskt perspektiv när det gäller kommunikativa kompetenser, utan utgår mer från en mer tvärvetenskaplig syn på kommunikation. Den är dock mycket läsvärd av alla som är intresserade av retorik och kommunikation. Det finns ytterligare tio texter som har medie- och informationskunnighet i fokus och där man från olika vetenskapshåll förhåller sig till det ramverk från UNESCO som presenterades 2011 i dokumentet Media and Information Literacy Curriculum för Teachers´. Referens till antologin är: Medie- och informationskunnighet i nätverkssamhället. Skolan och demokratin. (2013). Nordicom. Redaktör är Ulla Carlsson från Göteborgs universitet. Den går att beställa på Nordicoms hemsida.

 

Powerpoint, bokstäver och minnet!

by Cecilia Olsson Jers on 22 februari, 2013

En ständigt återkommande fråga från studenter när jag (eller någon av mina kolleger) hållit i en föreläsning är: ”Kan du lägga ut powerpointen på webben?” Det kan jag naturligtvis, men jag gör det alltid med tvekan eftersom jag vid ett par tillfällen fått se mina egna powerpoint användas i sammanhang där de faktiskt inte hör hemma.

När jag sammanställer en powerpoint så är ju min ambition att den ska stödja lyssnandet och förståelsen för just det som jag säger vid just det tillfället. Därför blir det inte trovärdigt att se delar av sin powerpoint användas till en helt annan publik. Det har alltså gjort mig försiktig med vad jag skriver på de olika bilderna, vilket i sig inte är nån nackdel – så tack för det.

Jag funderar mycket på vad det är som gör att man vill ha tillgång till powerpointen i efterhand. Är det för att stödja sitt minne och sina egna anteckningar? Jag vill gärna tro det, men samtidigt så tänker jag att åtminstone mina powerpoint är fullständigt värdelösa som minnesstödjare. Jag strävar nämligen efter minimalism. Likt Al Gore som jag tycker är en förebild i genomtänkta slides. Jag tänker att välfyllda powerpoints tar uppmärksamheten från innehållet i föreläsningen. Det ställer stora krav på publiken också att både hinna lyssna, läsa, skriva och tänka på samma gång. Det kanske är värd en föreläsning eller i alla fall ett seminarium att diskutera det…

Nu skulle man kunna tro att den dåliga erfarenheten av att få egna ord använda i andra sammanhang där de inte hör hemma är ett fenomen som eskalerat samtidigt som internet. Men frågan diskuterades faktiskt redan av de gamla grekerna:

En mycket gammal myt från Egypten berättar historien om när Thoth uppfann bokstäverna. Tidigare hade han uppfunnit talen, räknekonsten, geometrin, astronomin, brädspelet och tärningsspelet. När han uppfunnit bokstäverna gick han till konungen över Egypten, Tamus, och visade sin senaste uppfinning och sa att detta borde meddelas till alla egyptier.

Tamus frågade efter nyttan med bokstäverna och Thoth svarade honom att:

Denna uppfinning skall göra egyptierna visare och mera minnesgoda; det är ett medel att skaffa visdom och gott minne.

Tamus svarade Thoth att det var så att vissa hade förmågan att uppfinna, andra hade förmågan att bedöma vilken fördel eller skada uppfinningarna kunde göra för dem som skulle använda dem. Och så fortsatte han:

 Och nu har du, bokstävernas fader, i kärlek till dina barn tillskrivit dem en egenskap som de alls inte ha. Ty denna din uppfinning skall skapa glömska i lärjungars själar, enär de ej skola komma att odla sitt minne; ty i förtröstan på skriften skola de hämta minne utifrån, från de främmande tecknen och ej från sitt eget inre. Din uppfinning hjälper dem ej att få ett gott minne, utan ersätter deras eget dåliga minne. Du skaffar ej dina lärjungar sanningen utan blott ett sken av sanning. De skola få höra mycket men ingenting lära; de skola inbilla sig veta mycket och dock i allmänhet vara okunniga; de skola bli odrägliga att umgås med, sedan de blivit självkloka i stället för kloka.

Denna myt återgav Sokrates i sin Faidros-dialog och strax hade Sokrates gjort myten till sina egna ord när han sa:

När talet en gång är nedskrivet tumlar det runt överallt, både bland dem som förstår sig på det och bland dem som det inte angår; talet vet inte vem det ska och vem det inte ska vända sig till.

Nu tror jag ju inte att mina powerpoint kommer att ”tumla runt”, men jag tycker att Sokrates Faidros-dialog i det här fallet sätter fingret på problemet med ”föreläsningen nedskriven på en powerpoint”. Bokstäver förvillar mer än de förtydligar! Om man nu ser dem överhuvudtaget!

 

Blivande lärare och retorik

by Cecilia Olsson Jers on 18 februari, 2013

I förra veckan mötte jag nästan 200 blivande lärare i en så kallad storföreläsning om retorik och muntlighet. Det är nåt speciellt att ha så många blivande lärare framför sig i en föreläsningssal. Det finns en förväntan i rummet. Förväntan på att få gå ut att möta barn och ungdomar i den svenska skolan. Det var just mötet med barn och ungdomar som gjorde att jag själv valde att gå från journalistjobbet till lärarjobbet för rätt så exakt 27 år sedan. Just mötet med en ung generation människor är nog det mest utmanande och utvecklande som finns. Jag ångrade aldrig en dag som lärare varken på grundskolan eller på gymnasieskolan.

Nu blev min tillbakablick på ett yrkesval ett sidospår så här inledningsvis i ett blogginlägg som ska handla om vilket huvudbudskap jag hade i min föresläsning, nämligen: Den retoriska teorin och begreppsapparaten hjälper till att få syn på sig själv som talare i offentliga sammanhang. Det är ingen tillfällighet att Lewins ”ingenting är så praktiskt som en god teori” blir användbart i det här sammanhanget.

Det är många som menar att man lär sig att hantera ett yrkesspråk genom att praktiskt delta i de arbetsuppgifter som finns. Om man då ser muntlighet som en praktisk handling där det handlar om att prata innebär det att man tror att man lär sig att prata genom att prata och genom att prata ännu mer. Jag säger inte emot, men…

… som lärare har man sitt muntliga språk som det absolut viktigaste arbetsredskapet. Låt oss leka med tanken att man tillägnar sig ett yrkesspråk genom att enbart öva på att prata. Själva yrkesspråket är alltså hantverket man ska lära sig. Yrkesspråket är en praktisk kunskap, ett praktiskt hantverk.

För att bli riktigt duktig på ett hantverk krävs det 10 000 timmars övning. Det innebär alltså att för att erövra ett yrkesspråk skulle en blivande lärare behöva tala i 10 000 timmar innan man kan kalla sig för lärare – få sin legitimation. Varje vecka har 40 arbetstimmar, varje vecka har 5 arbetsdagar och varje år har cirka 230 arbetsdagar. För att göra en snabb beräkning kan vi/jag/ni konstatera att det skulle ta närmare tio år av konstant pratande 8 timmar om dagen för att lära sig det hantverk som är lärarens viktigaste redskap – det muntliga språket.

Nu återvänder vi till det lewinska citatet om att ”ingenting är så praktiskt som en god teori”. Vad betyder det här? Jag menar att den goda teorin i det här fallet är den teoretiska retoriken. Genom att använda retoriken som en spegel mot sig själv för att lära känna sig själv i kommunikativa situationer behöver inte all inlärning ske praktiskt. Man behöver inte bara öva sig på att prata.

Ett exempel: Efter en muntlig framställning kan det vara lärorikt att använda begreppen ethos, pathos och logos på sig själv för att förstå den erfarenheten man precis har tillägnat sig. Vad hände med min trovärdighet i den här situationen? Vad var det som gjorde att det blev så himla bra? Den reflektionen skulle jag tro får återverkningar på nästa gång som det är dags att tala fram sin trovärdighet.

Vad blir nu min sammanfattande kommentar till detta något röriga blogginlägg som försöker greppa över en mycket komplex fråga om hur man tillägnar sig ett yrkesspråk?  Mitt svar på den frågan är att om det finns en ambition att i professionsutbildningar ge studenter möjlighet att erövra ett yrkesspråk redan under utbildningen måste ”hantverket muntlighet” problematiseras, teoretiseras och diskuteras i varje kurs under utbildningen och reflektioner måste integreras med kursernas innehåll. Det räcker inte med en tre timmars lång föreläsning under första terminen. Jag återkommer om detta bara jag lugnat ner mig lite!

Tågreflektion XXVI

by Cecilia Olsson Jers on 11 februari, 2013

Inom retorikfältet talar vi ofta om förebildlighet. Men ibland blir jag tveksam om lärandepotientialen i det. I morse, kl 6.45, på tåget utspann sig ett samtal mellan två personer där deras arbetsplats var i fokus. Den ene var minst sagt lite tjatig i sina kommentarer:

– Det låter sjukt jobbigt.
– Så sjukt jobbigt det låter.
– Nej, gud så sjukt.
– Sjukt jobbigt.
– Jamen, det verkar ju helt sjukt jobbigt.

Varför ha Bosse Ringholm som förebild liksom – tänkte jag.