Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

Beskriva processer!

by Cecilia Olsson Jers on 24 januari, 2013

Att beskriva en process är svårt. Att beskriva en skriv- eller talprocess är svårare. Förmodligen är det senare svårare på grund av att språket och individen hör så tätt samman. En skriv- eller talprocess beskrivs genom det språk som i sin tur konstruerar ethos. Ja, det är till och med svårt att beskriva vad en skriv – eller talprocess är!

Jag har långt om länge lyckats ta mig igenom boken En dåre fri av Beate Grimsrud. Det beror helt och hållet på att jag tycker att den är så smärtsam att läsa och jag blir berörd på ett sätt jag inte alltid vill bli. Beate Grimsruds huvudperson, Eli, har berättelser som en överlevnadsstrategi i en förvirrad värld. Det som gjort att jag i min läsning gång på gång satt små gula paper index här och var i boken är att jag funnit ett par avsnitt som beskriver skrivprocessen på ett så fantastiskt bra sätt tycker jag. Det är så jag själv hade velat uttrycka mig. Det finns en glädje i skrivandet som tilltalar och inte den ångest som skrivandet oftast brukar illustreras med. Här kommer två utsnitt från boken:

Vi inreder en pytteliten skrivplats åt mig i Lolos och mitt minimala rum. Jag börjar åter jobba som tidningsbud om morgnarna. Jag skriver för fullt. Letar mig fram i språket. Har hittat en form att undra i och ett språk att undra på. Man kan lära sig något av sig själv. Jag skriver inte så som jag tänker att jag ska skriva. Jag skriver så som jag tänker när jag skriver. Jag blir inspirerad av meningen före. Bilderna och rytmen strömmar till. Jag säger meningarna högt. Upprepar och upprepar. Det är som godis i munnen. Jag hittar på ett eget mönster. Tycker jag syr ihop texterna med en tjock röd tråd. Det är en ung människas resa in i världen, drömmen och livet. En ung människa som nyss öppnat ögonen. En som inte vet hur det brukar vara. Hon rör sig genom historia efter historia och försöker efter bästa förmåga förstå sin omgivning. Frågan är inte, vem är jag. Frågan är, vem är dom andra.

Och nästa citat som är minst lika laddat med glädje och som beskriver den viktiga responsen från
andra samtidigt som man skriver:

Att tänka text, att skriva text, att samtala om text. Det är det bästa jag vet. Jag njuter i hela kroppen. Sonja och jag ger våra manuskript till varandra. Vi turas om att bjuda på restaurang. Vi gick tillsammans på skrivarkursen och har fortsatt att ta del av varandras skrivande sedan dess. Varenda rad, varenda bok från början. Vi pratar om form och innehåll. Associationer, möjliga vägar vidare. Jag brukar rita små mönster på papperet bredvid hennes dikter, om hur jag läser dem. Själv visar jag allt på ett väldigt tidigt stadium. Faktum är att jag knapp hunnit skriva alls förrän jag vill visa. Jag vill inte vara ensam på vägen till den färdiga. Tror nästan bara vid tanken på första meningen att romanen är klar, och vill lämna in till förlaget. Sonja hejdar mig. Hon lurar mig längre och längre in i skrivandet. Hon visar mig att jag bara är i början av en lång resa.

Nu väntar jag på att någon kan beskriva talprocessen med samma glädje. Var finns den roman som behandlar en talares väg fram till talet?

 

Kroppsspråkets betydelse!

by Cecilia Olsson Jers on 21 januari, 2013

Myter sprids och odlas. En av den vanligaste myten i kommunikativa sammanhang är den om att kroppsspråket säger mer än orden i en kommunikativ situation. Det finns inga vetenskapliga belägg att så skulle vara fallet. Men myten odlas vidare av en mängd föreläsare i olika branscher. Jag har själv försökt döda myten i olika inlägg här på bloggen och jag applåderar varje försök att göra detsamma. Här kommer en artikel av Peter Ström Søeberg, redaktör på Retorikmagasinet (för övrigt en mycket läsvärd populärvetenskaplig tidskrift om retorik som numera finns lättillgänglig på Pressbyrån).

Råttan i retoriken: http://www.retorikforlaget.se/artiklar/rattan-i-retoriken

Lägg in Peters artikel i kurser på högskolan som handlar om muntlig kommunikation är mitt råd. Varje gång myten odlas vidare matar man dem som är oroliga för att formulera sig i kommunikativa situationer.

I den större undersökning jag gjorde i samband med avhandlingsskrivandet för några år sedan hjälper ungdomarna mig i försöken att döda myten genom att berätta om hur de själva känner inför att använda sig själva, sitt kroppsspråk och sin oro inför att tala i klassrummet. Sammanfattningsvis kan man säga att de tyckte att det var ett himla tjat om att de skulle vara oroliga i kommunikativa situationer. Nu var inte min undersökning någon undersökning om oro för att tala,  talängslan eller kroppsspråkets betydelse eller icke-betydelse utan en undersökning om hur man etablerar ethos – alltså en betydligt större fråga än om man viftar lite för mycket med armarna eller tittar åt fel håll eller kliar sig i håret eller håller armarna i kors framme på magen eller bak på ryggen. Men ungdomarnas röster om sin syn på att vara talängslig  kanske ändå kan vara användbart för någon som vill hjälpa till att döda myten!

sidorna 155-194 i Klassrummet som muntlig arena. Att bygga och etablera ethos (avhandlingen).

eller

sidorna 92 -120 i Klassrummet som muntlig arena – att tala fram sin trovärdighet (lärobok).

 

Forskning och ethosetablering

by Cecilia Olsson Jers on 9 januari, 2013

Just nu förbereder jag ett föredrag på en konferens. Det uppstår en del problem… och jag får tillfälle att i mina pauser från skrivbordet fundera på vilket som är mest roligt – att forska eller att berätta om min forskning.

I höstas genomförde jag ett antal intervjuer med lärare som undervisar på sjuksköterskeutbildningen om deras syn på professionellt språk och hur de stöttar blivande sjuksköterskor på vägen dit.  Den senaste månaden har jag transkriberat, analyserat och tolkat utskrifterna. Det är en både intressant och grannlaga uppgift för en forskare. Jag är väldigt förtjust i den delen av mitt arbete när jag får grotta ner mig i mina papper och mina tankar. Mycket tid går åt. Och för tillfället har jag den.

Att få följa en tanke från början till slut är oerhört tillfredställande och ett oväsen utifrån kan få mig ur balans och förfärligt irriterad. Jag antar att det är sinnebilden av en forskare som sitter i sitt mörka rum helt avskärmad från omgivningen.

Tyvärr så är de där riktigt ostörda stunderna väldigt få. Oftast knackar omgivning på. I vilket fall som helst så är själva analysfasen väldigt spännande. Likt en spårhund tar jag mig igenom de transkriberade intervjuerna. Antecknar, spårar, antecknar, spårar och efterhand träder mönster fram. Mönster som sen bildar underlag för nästa fas där jag ställer mig frågan ”och hur förklarar jag nu det här”. Då följer en tid när det handlar om att hitta teorier som kan hjälpa mig att förstå.

Men nu är min uppgift att berätta om resultaten av mina efterforskningar. Det är en ny fas jag går in i då. På konferensen har jag exakt 15 minuter på mig att göra mina resultat rättvisa och skapa ett intresse hos publiken som gör att de inte kan motstå att ställa frågor till mig…

De som tror att jag slänger ihop 15 minuters prat på en dag har fel. Det tar dag efter dag. Föredraget ska göras på engelska, vilket betyder att jag inte kan tänka 15 x 140 ord i manuset. Jag talar engelska mycket saktare än jag talar svenska så mitt manus får inte överstiga 1500 ord. Jag konsulterar goda kolleger. Det finns en mängd val som måste göras innan mitt ethos har en chans att framträda starkt och trovärdigt. Jag sysslar alltså med ethosetablering.

När det 1500 ord långa manuset är färdigt handlar det om att illustrera det i en retorisk fokuspunkt – ja, en powerpoint alltså.

Det låter som om jag tycker att det är besvärligt att berätta om min forskning. Men det gör jag inte. Jag tycker att det är en himla kul del av jobbet som forskare – också.

Det är därför jag blev sittande här och funderar på vilket som är roligast – att forska eller att berätta om den….

Förändra ethos

by Cecilia Olsson Jers on 14 december, 2012

När jag talar om att jag i min forskning är intresserad av hur människor skriver och talar fram sin trovärdighet i olika sammanhang möter jag oftast nyfikenhet. Det är ju inte så konstigt eftersom trovärdighetsbegreppet i förhållande till hur vi använder oss av vårt språk berör något djupt personligt hos de flesta människor.

Det är inte heller ovanligt att jag möts av en mängd vardagliga sanningar vilket gör att jag ibland framstår som ”den som hela tiden säger tvärtom”. Att framstå som ”den som hela tiden säger tvärtom” kan vara rätt besvärligt, men det finns ju en orsak till att jag kallar min blogg för Retorik no quick-fix. När det gäller språkbruk finns varken sanningar eller enkla lösningar, quick fix. Det handlar snarare om att bli medveten om sig själv i kommunikativa sammanhang och där retoriken kan hjälpa till att förklara ett och annat.

En vardaglig sanning är till exempel att du endast har några sekunder på dig att fånga intresset i en muntlig framställning. Har du inte fångat intresset då kommer inte publiken att lyssna på dig. Nu ska jag försöka ta död på denna vardagliga sanning genom att beskriva ethos som dynamiskt och föränderligt.

Ethos kan delas in i det inledande ethos, det erhållna ethos och det slutliga ethos. Det är med andra ord föränderligt i en slags cirkelrörelse.

Det inledande ethos är det man har med sig in i en kommunikativ situation. Det har inte så mycket att göra med vad man som talare gör eller säger i stunden utan mer vilken uppfattning lyssnaren har om den som ska tala. Olika trovärdighetsundersökningar ställer frågor oftast om det inledande ethos. De här studierna visar att det finns en samstämmighet mellan en persons bakgrund och vår uppfattning om personen. Vi vet med andra ord redan vad vi tycker innan vi börjar lyssna… Ett exempel på en sådan situation är hur reklamen utnyttjar kändisar för att göra reklam för ett visst märke. Ett högt inledande ethos ökar då sannolikheten för att vi ska påverkas.

Men så snart vi börjar kommunicerar skapar vi nya bilder av oss. Ethos börjar alltså röra på sig och vi kan nu börja tala om ett erhållet ethos. Verbet erhållet blir användbart här eftersom det antyder att vi får ett ethos av någon annan, vi erhåller något. Annorlunda uttryckt: lyssnarens bild av vårt inledande ethos utmanas av vårt språkbruk och sätt att agera. Det är nu som det kan vara intressant att börja tala om trovärdighet eller icke-trovärdighet. De olika argument som en talare framför kan uppfattas som mer eller mindre relevanta och hållbara och påverkar det ethos lyssnaren är beredd att tilldela oss.

En vanlig övning i retorikundervisning är att argumentera mot sin ståndpunkt. Det brukar vara ett effektivt sätt att kullkasta andras påståenden genom att tvinga sig själv att argumentera utifrån den man ska argumentera mot (i övningen alltså…). Genom att sätta sig in i en annans argumentation kan man stärka den egna argumentationen. När man som lärare iscensätter den här typen av övningar brukar det föränderliga ethos bli väldigt tydligt både för talaren och för lyssnarna. Ethos är nära förbundet med vårt språk. Uttryck och formuleringar påverkar det erhålla ethos.

Sist det slutliga ethos – det markerar det intryck som lyssnaren har om talaren när denna slutar kommunicera. Och som lyssnaren bär med sig efteråt.

Kan jag då fortfarande påstå att det inte är kört om det är så att man gör dåligt ifrån sig de första sekunderna på ett muntligt framträdande? Ja, eftersom vi alla går från det inledande ethos, till det erhållna mot det slutliga i varje kommunikativ situation finns det inget som talar för att det bara är de inledande sekunderna som är viktiga. På ett par minuter, eller under längre tid kan vi mycket väl förändra vår syn på en talares ethos. Och då har vi troligen glömt vad som sades inledningsvis!

 

Två tips!

by Cecilia Olsson Jers on 28 november, 2012

På varje konferens och varje möte finns det alltid någon som inte kan hålla tiden. Första personen drar över en minut, andra personen drar över en minut, tredje personen drar över tre minuter och fjärde personen drar över två minuter. Alla som ska tala har fått en kvart på sig. Det innebär att personen som ska tala efter dessa har blivit bestulen på sju minuter. Nästan halva tiden.

På en minut hinner man säga ungefär 140 ord. Det är ett bra rättesnöre. Har jag femton minuter till mitt förfogande innebär det ett manus på cirka 2000 ord. Det är tips nummer ett och vänder sig till talare.

Tips nu nummer två adresserar jag tidhållaren: http://researchinprogress.tumblr.com/post/35832081228/what-session-chairs-should-do-when-speakers-go-overtime

 

 

Tågreflektion XXV

by Cecilia Olsson Jers on 22 november, 2012

Tjuvlyssna är en stor konst och som mångårig tågpendlare känner jag mig nästan som en expert på området. Följande diskussion lyssnade jag till häromdagen:

Fyra stycken studenter diskuterar sina studier. Jag förstår att de är blivande präster:

– Jamen, ett begravningstal är nog ett av de viktigaste talen man som präst kan hålla. För de anhöriga tänker jag.
– Jo, absolut, men det är svårt eftersom man måste verkligen försöka lära känna den döde. Försöka få fatt i något hos den döde som betyder tröst för de sörjande. Något de sörjande tar med sig. Jag vill att mina ord ska beröra.

(här börjar jag spetsa öronen, det är ju ett ämne som engagerar mig – ords betydelser) 

– Risken finns att man blir överrumplad av känslor.

(ja, tänker jag, och minns alla retorikstudenter genom åren som börjat gråta av sin egna ord)

– Det är en svår balansgång det där med ord och känslor.

(ja, ja, ja tänker jag, präststudenterna har fattat poängen)

– Min morfar var lokförare.

(men vad nu, tänker jag, vad har det med begravningar att göra, släpp inte ämnet)

– Han brukar berätta att på hans tid var alla tåg i tid.

– Men vet ni vad. Varför ska vi skriva fyra olika begravningstal? Vi kan väl låna av varandra så behöver vi inte lägga ner så mycket energi på den uppgiften. Det är ju enkelt att bara byta ut namnet på den döde. Det är ingen som kommer att märka ändå. Vi har det ju så stressigt nu. Det kan vi alltid säga i alla fall Om nån skulle komma på oss. Att vi haft alldeles för många uppgifter samtidigt.

(nä, vad tusan hör jag, det finns fuskande studenter även i prästutbildningen, mina fördomar kommer på skam, jag vågar inte vända mig om och titta på dem för att jag är rädd att det i mina ögon ska synas hur jag ser på deras ethos, deras för tillfället mycket, mycket svaga prästethos) 

 

Vad har cig och retorik gemensamt?

by Cecilia Olsson Jers on 19 november, 2012

I en hörna i mitt arbetsrum har jag ett rätt stort antal cigarettaskar. Jag är rökfri sedan 23 år tillbaks så besökare i mitt rum står lite undrande inför denna massiva hög av tobak. Men askarna har sin historia. Eller snarare texten på askarna.

När jag skulle planera en föreläsning om skrivande för snart tio år sedan gick jag och klurade på hur jag skulle inleda föreläsningen. I en rökruta fanns ett cementrör som var fullständigt överfullt av cigarettaskar med otäcka budskap på: du dör om du röker, du dödar ditt barn, du dödar din omgivning och så vidare. Det var nytt med budskap på cigarettaskarna och jag tog med mig ett par tre stycken och kostade på mig färg-OH. Ja, det är riktigt – OH. Varken powerpoint eller Prezi fanns på kartan vid den här tiden jag började samla otäcka budskap.

Tanken var att jag skulle inleda med att tala om ords påverkan på vårt handlande. Hur varje enskilt ord har en retorisk betydelse, i både tal och skrift. Att varje enskilt ord har betydelse för hur jag får fram ett budskap. Att varje enskilt ord är bebott med betydelser. Att varje enskilt ord är beroende av sammanhanget det framförs i. Texten på cigarettaskarna var ju tänkta att få människor att avstå att röka. Texten skulle få läsaren att gå från reaktion till aktion.

 

I den retoriska arbetsprocessen är det under begreppet dispositio som man som talare (eller skribent för den delen) arbetar med sin disposition. I den klassiska retoriken föreslogs att ett tal skulle bestå av fem huvuddelar:

Exordium – inledning där lyssnarens intresse ska väckas

Narratio – en bakgrundsskildring tecknas

Propositio – talets huvudtanke förmedlas

Argumentatio – argument, förslag och påståenden framförs

Conclusio – avslutning och sammanfattning

Numera framförs tal i mer komplexa situationer än under antiken och kan därmed inte låsas vid klassiska dispositionsmodeller för att bedömas som framgångsrika, men Aristoteles förslag på hur tal eller skrift effektivt ska disponeras står sig än idag. Det ska finnas en början, en mitt och en avslutning som fångar läsaren och lyssnaren. Lite svårt att argumentera emot… Men ack så svårt att följa. Otaliga är de gånger jag själv lyssnat på de här rätt sömniga inlednings- och avslutningsmeningarna:

Jag ska berätta om….

Nu har jag inget mer.

Finns det några råd på hur man som talare kan inleda då? Ja, det finns mängder. Börja i något som redan är känt, börja med en fråga, börja med att provocera, börja med ett skämt, börja med något oväntat, med flera med flera. Den här typen av råd framstår som väldigt självklara och uppfattas därför som rätt meningslösa, menar jag, eftersom många är så självklara att de blir urvattnade. Däremot kan råden vara bra att använda sig av som ett analysredskap för ens egen reaktion när man lyssnar på något. Vad var det som gjorde att jag reagerade inledningsvis? Blev jag provocerad, överraskad eller fick jag kanske möjlighet att skratta lite?

Som vanligt tänker jag att det går inte säga ”gör så” så blir det bra – det finns inget quick fix. Som talare och skribent så handlar det om att samla på sig en repertoar av ”börjor” som man själv kan variera i olika situationer. För att bli en bra skribent sägs det att man ska läsa mycket. Analogt med det menar jag att för att bli en bra talare måste man lyssna mycket. En guldgruva är till exempel sighten ted.com. På sighten finns professionella talare och i de allra flesta fall levererar de också genomtänkta inledningar.

Om man lyssnar noga kan man också höra hur inledningen inte är tagen ur luften utan den har förgreningar ner i hela föreläsningen. I en skickligt planerad inledning pekas vägen genom talet ut. Och vid varje dispositionsmarkör talet igenom skiner inledningsorden igenom på ett eller annat sätt. Det är också orsaken till att man i sin förberedelse ska skriva inledningen allra sist. Det är när hela manuset sitter som man vet vad inledningen ska ha för poänger.

 

Själv har jag blivit lite nördig på just disposition i muntliga framställningar och jag vågar påstå att jag i de allra flesta fall kan höra om en muntlig presentation är förberedd på tåget mellan Lund och Malmö eller om presentatören har tagit sig tid att planera och organisera sina ord under en längre tid och i process.

Är jag själv en bra föreläsare med engagerande inledningar, mittor och avslutningar? Nej, det tror jag inte. Jag är både slarvig och otydlig emellanåt – och ibland sätter nervositeten käppar i hjulet för den bästa av dispositioner. Däremot är jag rätt bra på att analysera och stötta andras genom respons!

Hur kommer det sig då att högen med cigarettaskar växer på mitt skrivbord? Jo, den gången för tio år sedan fick jag med mig hela studentgruppen på ords betydelse för våra bilder av verkligheten. En student som jobbade extra på Pressbyrån berättade till exempel att kunder i början föredrog askar utan dödshot på. En annan student berättade att cigarettaskar producerade i länder med hög analfabetism hängde upp informationen på bilder istället. En tredje berättade hur otroligt provocerad hon blev av texterna. Det gick nästan att ta på känslan av engagemang för budskap genom ord i rummet där jag höll föreläsningen om skrivande. Just där och då kände jag mig som en bra föreläsare som kommit på en bra inledning till ett längre föredrag om skrivande.

Studenter började ge mig tomma cigarettaskar med bilder eller texter skrivna på olika språk. Flera kolleger hakade på. Det senaste fyndet är en oöppnad cigarettask med text på grekiska. Den kom med internposten. Ett annat fynd är asken från Schweiz med text på tre språk.

Jag tänker att högen med cigarettaskar växer för att det finns ett intresse hos de flesta människor för ord – och på mitt skrivbord kan de samlas. Ord sätter retoriska avtryck hos oss!

 

 

 

Einstein och en retorisk situation

by Cecilia Olsson Jers on 13 november, 2012

Einstein ska vid ett tillfälle ha delat ut samma frågor och uppgifter på en tenta som han gjort vid ett tidigare tillfälle. När studentgruppen påpekade att de fick samma tenta en gång till svarade Einstein:

– Jag vet det, men denna gång kommer era svar att vara annorlunda.

Ovanstående är en av mina favorithistorier eftersom den så tydligt sammanfattar att kunskap är föränderlig och dynamisk beroende på i vilket sammanhang den konstrueras och används.

 

När jag undervisar i muntlig och skriftlig framställning söker ofta studenter ”de rätta svaren”. De vill gärna ha reda på hur man ska göra för att det ska bli rätt. De vill veta hur de ska göra för att tala eller skriva fram sin trovärdighet, sitt ethos. En retorisk situation är ett begrepp jag har användning för när jag ska förklara att det finns en mängd olika ”rätta sätt”.

 

Det som är utmärkande för en retorisk situation är att det finns ett problem, en publik/lyssnare och en talare/skribent. Begreppet retorisk situation har funnits sedan antiken, men det är först i modern tid som det har lanserats som ett begrepp för de kommunikativa situationer där det behövs någon form av aktivitet genom tal eller skrift för att lösa ett problem. En talare eller skribent går helt enkelt från reaktion till aktion i en retorisk situation. De flesta situationer där man argumenterar blir därmed retoriska – och olika för varje gång de uppstår.

 

För att enkelt förklara komplexiteten i muntlig retorisk situation tar jag hjälp av professor Lloyd Bitzer:

 

Problemet i en retorisk situation ska vara så påträngande att det skapar engagemang och intresse hos dem som lyssnar. Det betyder att de som lyssnar (publiken) är personer som kan påverkas att handla och som har en vilja och en möjlighet att avhjälpa problemet. En publik som är lyhörd helt enkelt.

Talaren i sin tur ska förhålla sig till de villkor som är aktiva i den retoriska situationen. Villkoren delas in i icke-retoriska och retoriska. De icke-retoriska är sådana som i den aktuella situationen inte går att påverka – lagar, fakta, föremål – men som det krävs att man förhåller sig till. De retoriska villkoren handlar om talarens förmåga att använda sig av olika argument som möjliggör och begränsar situationen.

 

Det är vanligt att man använder begreppet retorisk situation för att analysera politisk trovärdighet. Jag menar att det är också ett begrepp och analysredskap att använda sig av i utbildning i muntlig framställning och skriftlig framställning. I utbildningssituationer skapas en mängd retoriska situationer under kursernas gång.

 

Min forskning om ethos i muntliga sammanhang visar att om övnings- och examinationstillfällen inte engagerar – till exempel om den retoriska situationen är luddig och syftet inte klart för dem som deltar – blir sällan situationen lärande för studentens ethosbyggande. Jag förutsätter att ett övergripande syfte med att skapa kommunikativa situationer överlag i utbildningar är att utveckla ethos. Med andra ord – ett övergripande syfte med all utbildning är att få möjlighet att utveckla sin trovärdighet som talare och skribent.

 

Risken finns att ethos blir stelt och oelastiskt istället för dynamiskt och elastiskt om inte kommunikativa situationer överlag engagerar med sitt innehåll. I min forskning har jag kunnat visa på muntliga situationer som urartar på grund av att innehållet i det man ska tala om inte berör. Det blir istället ett ytligt övande på isolerande färdigheter som att tala högt, titta på publiken, och så vidare. För många studenter är det då svårt att återge innehållsfrågor som leder vidare i kunskapsbyggandet. Jag drar slutsatsen och vågar påstå att ethos och ett fördjupat lärande om kommunikation hänger tätt samman med innehållsfrågor.

 

Vad har då ett elastiskt och dynamiskt ethos med Einstein och hans återkommande tentor att göra? Jo, när det gäller retoriska situationer i utbildning ställs oftast samma fråga av studenterna.

 

Nämligen: ”Hur ska jag göra för att bli trovärdig som talare?”

 

Frågan är alltså samma, men svaren kommer alltid att växla och förändras beroende på vilken retorisk situation man befinner sig i eller är på väg in i. Det är en av orsakerna till att jag kallar min blogg för Retorik – no quick fix. Det finns inga enkla, raka eller tydliga svar när det gäller trovärdighet och kommunikation. Det finns bara väldigt enkla, raka och tydliga frågor.

Om att vara talängslig eller inte

by Cecilia Olsson Jers on 7 november, 2012

Jag vill hellre tala om oro för att tala när andra talar om talängslan.  Det är inte för att förminska den ängslan många känner sig ha inför att tala offentligt. Kanske de allra flesta av oss känner av ett stråk av oro i muntliga sammanhang där det handlar om att ha ordet ett längre tid. Men att vara talängslig är något helt annat. Det som kan hända om man är talängslig är att man marginaliserar sig själv eller blir marginaliserad – man blir helt enkelt utanför i de muntliga sammanhangen. Jag har skrivit om det här tidigare och att jag gör det nu igen handlar om att jag i förra veckan blev uppringd för att kommentera högskolans Våga-tala-kurser.

 

Några tar itu med sin talängslan. Det är därför bra att Våga-tala-kurser finns. Innehållet i de kurserna skiftar beroende på vem som håller i dem. Det kan vara KBT-träning, dramaövningar och retorikövningar. Som jag förstått det är det framgångsrikt för de talängsliga. Metoden är däremot inte så viktig. Det viktiga verkar vara att någon tar den talängslige på allvar och stöttar på den skakiga vägen när ethos byggs för att senare etableras inför andra än den egna gruppen.

Hur ska man som lärare tänka kring studenters oro för att tala vid muntliga presentationer? Den färdighet som den muntliga presentationen bygger på måste integreras i kursernas innehåll menar jag. Det kan naturligtvis vara bra med föreläsningar kring retorik och presentationsteknik, men det räcker inte. Den kommunikativa färdigheten som en muntlig framställning bygger på måste läras in i första hand i autentiska retoriska situationer.

 

 

Autentiska retoriska situationer uppstår hela tiden, i varje ämne och i varje kurs. Det kan handla om muntliga examinationer, men också om mer eller mindre planerade argumentationer. Den som en gång lärt sig känna igen de enklaste argumentationsmönstren kan ta stöd i dem vid en oplanerad argumentation och på sikt bemästra sin oro för att yttra sig. Det är stor skillnad på om någon tycker eller någon argumenterar, både för den som talare och för den som lyssnar.

 

Likväl som en lärare förväntas stötta studenter när de ska skriva inom akademin måste man också ha viljan att stötta studenters ethosbyggande i ett muntligt sammanhang. Det är många gånger frånvaron av den stöttningen som skapar mer eller mindre oro. I de allra flesta fall förväntas studenten ha med sig kunskapen från lägre stadier om hur man bygger upp en muntlig framställning. Det är möjligt att studenter idag har det på ett annat sätt än för bara 10 år sedan, eftersom muntlig framställning och retorik är obligatoriska moment på gymnasiet numera, Men…

 

… kunskap om kommunikativa färdigheter är färskvara så fort sammanhanget är nytt. Varje muntlig kommunikativ situation är unik eftersom innehållet förändras beroende på dem som lyssnar eller på annat sätt interagerar med talaren.

 

Vi uppmärksammar och verbaliserar ofta de brister som många menar finns runt studenters skrivande i akademin. Det rör allt från texters ytnivå med stavning och ordhantering till texters mer övergripande nivåer där frågor om förmågan att skriva kritiskt intressanta texter, strukturera innehåll och mottagaranpassa innehåll och form. Viktiga diskussioner där inga svar är givna – som väl är. Varför problematiseras inte det muntliga i samma utsträckning? Kan avsaknaden av den problematiseringen vara en orsak till att många känner oro i muntliga sammanhang? Det är frågan jag ställer mig.

 

Tolka applåden

by Cecilia Olsson Jers on 30 oktober, 2012

Jag uppskattar applåder. Det är alltid kul att få. Ett bevis på uppskattning. Jag har varit iväg på ett par olika event den sista tiden där publiken gett ”stående ovationer” – alltså att publiken står upp, applåderar och utropar hejarop eller visslingar. Nej – det är inte jag som fått stående ovationer utan jag har befunnit mig i publiken. Det måste vara något alldeles speciellt att ta emot applåder när publiken står upp. Undra om man någon gång vänjer sig så mycket vid stående så att en sittande applåd inte gills. Som en dålig recension.

Varje gång jag applåderar någon annan (eller vid något enstaka tillfälle får) blir jag påmind om min undersökning jag gjorde i samband med forskarutbildningen där jag under ett år följde 30 stycken 16-åringar i deras arbete med att tala fram sin trovärdighet. När en muntlig presentation var gjord fick alltid eleven en applåd. Det kändes självklart och skulle nog ha känts underligt om applåden hade uteblivit. Så är jag rätt övertygad om att man gör i alla undervisningssituationer oavsett stadium. Själv brukar jag alltid numera kommentera före applåden nåt i stil med ”Och så en härligt applåd på det. Applåder kan vi inte få för många av under våra liv”. Orsaken till att jag gör det har alltså sin historia i min undersökning.

Eleven var klar. Applåden kom och så skulle man ge respons. Till de elever som var lite oroliga eller som inte var så vana vid situationen och var i ett skede där ethos kanske inte var så starkt och stabilt blev responsen också väldigt försiktig och nästan lite räddhågsen. Både lärare och elever var rädda för att såra och responsen blev många gånger helt enkelt meningslös utifrån ett utvecklingsperspektiv. Applåden som sådan tänkte jag inte så mycket på där jag satt som deltagande observatör.

När jag däremot började skriva ut mitt material och lyssnade på timme efter timme med inspelade lektioner upptäckte jag att applådens längd varierade i förhållande till responsen som gavs. Det kanske inte är ett revolutionerande resultat i sig, men det är ett rätt skrämmande sådant. Det man inte vågade uttrycka i ord i responsen sas (troligen omedvetet) via applåden. Min erfarenhet är att man som talare är väldigt känslig för subtila markörer i den stund man är klar med framställning och frågar tyst för sig själv ”var jag trovärdig?” och att även en applåd som markör präglar synen på sig själv som talare.

I ett klassrum, åter igen oavsett stadium, menar jag att man också måste diskutera responsens utformning likaväl som responsens innehåll. Som lärare måste man tänka på att man som elev/student inte i första hand går in för att förstå det som görs eller sägs i responssituationen utan att man i första hand tolkar det som görs och sägs. Att diskutera tolkningens betydelse är alltså otroligt viktigt när det gäller responssituationer i muntliga framställningar. Ett begrepp för där tolkning och förståelse av respons diskuteras kan vara kontextrespons till skillnad från till exempel respons som ges utifrån olika kriterier för vad som ska uppnås i ett visst sammanhang. Att dela in responsarbetet i kontextrespons där man resonerar om responsens utformning och innehåll, lyssnarrespons där lyssnaren reception är i fokus, talarrespons när det handlar om talarens egna upplevelser av sin framställning i förhållande till de mål som finns för uppgiften och situationell kriterierespons där man ger respons utifrån i förväg uppställda kriterier. En sådan fyrdelad tankemodell kan hjälpa till att reflektera över vad man som lärare sätter igång för processer i samband med att respons ska ges på en muntlig framställning.

Om vi avslutningsvis återgår till ordet applåd… Slår man upp ordet  för att få en förklaring till vad det är blir förklaringen rätt fysisk. Någon slår ihop händerna för att visa sin uppskattning. Ja, så gör vi. Men det står också att varianter på en applåd kan vara att man  genom att fladdra med händerna, vanligen i höjd med huvudet kan visa sin uppskattning för att inte störa under tiden som något framförs muntligt. Enligt Wikipedia kallas det att hattifnatta efter Tove Janssons Muminböcker.

När politiker tränas i retorik spelas deras framförande in i syfte att se vad som sägs strax innan en applåd kommer. Ur det kan politikern dra olika slutsatser om vad som är framgångsrikt att ta upp i olika sammanhang. På engelska kallas det clap-trap och på svenska blir det väl ungefär applådknipare.

Varken stående ovationer, hattifnattapplåder eller applådknipare tror jag är något att ta in i undervisningens pedagogiska och didaktiska utformning när det gäller att stödja elever och studenter på vägen på att bygga och etablera ethos. Men förståelse och tolkning hör absolut hit!