by Cecilia Olsson Jers on 25 oktober, 2012
Som forskare går vardagen (och ibland också helgen) ut på att bygga och etablera ethos för att framstå som seriös, trovärdig och noggrann. Arbetsdagen är oftast väldigt allvarlig med stränga deadline och skarpa iakttagande ögon på det som uttalas och argumenteras. Ibland behöver jag distansera mig från allt det allvarliga. Denna sida hjälper mig: http://researchinprogress.tumblr.com/
by Cecilia Olsson Jers on 24 oktober, 2012
I Höör har vi tre perronger. På en perrong väntar folk på tågen som går söderut och på den andra på tåg som går norrut. Den tredje är en återvändsgränd i Höör där tågen står en stund för att sedan vända åter söderut. I morse stod vändtåget inne. Det var ett pågatåg som fått namnet Christina Piper, skånsk kvinnlig företagsledare på 1700-talet. Namnet bär på företagsamhet och pengar. In på perrongen där folk väntar för att ta sig norrut rullar Tiffany Persson, Hipp-hippkaraktären från Staffanstorp. Namnet bär också på företagsamhet och pengar om än i något motsatt riktning mot vad Christina Piper står för.
Mitt emot står jag och tänker att högt och lågt möts vid Höörs tågstation.
Strax kommer tåget som tar mig söderut. Tåget heter Öresundståget. Något fantasifattigt tycker jag.
by Cecilia Olsson Jers on 21 oktober, 2012
I förra veckan var jag på en tredagarskonferens i Göteborg tillsammans med 600 andra deltagare. Konferensen handlade om högskolepedagogik. Det var en mängd intressanta föredrag och faktiskt en av de få konferenser där jag själv upplevde alla keynotespeakers som intressanta. Keynotarna var fem till antalet och alla lyckades få mig att se nya saker i redan känd information. Framförallt var den allra första en inspirerande talare. Det är ju sällan som keynotarna kommer med så mycket nytt – det är ju oftast pålästa människor i publiken – och därför krävs det istället att en keynote är inspirerande och har förmågan att få publiken att se nytt i gammal information. Aha-upplevelser helt enkelt. Det lyckades förstetalaren William Rankin med. Ett starkt ethos framträdde med hjälp av ett analogiskt innehåll!
Han talade om hur synen på lärandet och att lärandets idé kommer att förändras i takt med teknikens utveckling. Det som han lyfte fram som problematiskt är att inte alla har tillgång till teknikens möjligheter. Det är en djupt demokratisk fråga som måste diskuteras om och om igen. Speciellt av oss som arbetar på lärarutbildningarna.
I vanliga fall brukar jag anteckna frenetiskt för hand när jag lyssnar på något intressant, men lagom till NU-konferensen hade jag laddat ner en app på iPaden som heter Notability. Den ger mig möjlighet att:
1. Fotografera av det som visas med hjälp av powerpoint och liknande (vi är nog många som aldrig hinner med att skriva i samma takt som talaren bläddrar i sin digitala presentation).
2. Snabbt trycka på inspelningsmikrofonen om det är något som sägs som jag absolut vill komma ihåg (det är lite speciellt att inspelningsfunktionen på nutida teknik oftast sympoliseras av en mikrofon som ser ut att komma från 1930-talet).
3. Anteckna mina egna reflektioner i samband med att jag lyssnar istället för att skriva ned det som föredragshållaren säger. Det jag reflekterar över finns ju redan i mitt digitala anteckningsblock.
Det är bra för mitt eget lärande märker jag. Jag hinner alltså tänka samtidigt som jag lyssnar. Men å andra sidan är jag precis slut efter ett föredrag eftersom jag använder mig av fler funktioner i hjärnan än när jag bara kan luta mig tillbaks och lyssna. Jag är onekligen spänd på min egen utveckling… Tekniken ger mängder av möjligheter, men svårigheter är höga hinder att ta sig över.
I det enorma utbudet av kortare föredrag försökte jag hålla mig strikt till dem som på något sätt tog upp handledning i högre utbildning. Det verkar som om de svåraste hindren här är fortfarande det som var svårt när jag själv gick lärarhögskolan i mitten av 1980-talet – nämligen att sudda ut det sätt man själv blivit handledd på. Det sitter tydligen i oss som ristat i sten. Handledning, lärande och samhällsutveckling verkar inte gå hand i hand alltid. Men det var inte enbart bekymmer som presenterades. Lyckade projekt fick också plats.
Själv presenterade jag mitt post doc-projekt så långt jag nu kommit. Jag försökte utnyttja min tid väl och blev framförallt bekräftad i min övertygelse om att den muntliga kompetensen och att stödet som studenter får i utbildningen när det gäller detta är något som måste beforskas. Vad som också är fördelen med att få möjlighet att presentera projekt på konferenser är de egna aha-upplevelserna som kommer när man (läs jag) får idéer som det tagit längre tid att skriva fram. Min slutsats är att det är närmare mellan munnen och hjärnans tankar ibland än det är mellan handen och hjärnan. En långsökt slutsats kanske…
by Cecilia Olsson Jers on 14 oktober, 2012
Tala ut, skriva fram, lyssna in och läsa på. Fyra olika prepositioner som beskriver fyra olika kommunikativa handlingar. I två dagar har jag befunnit mig på internat med mina forskarkollegor i smdi – svenska med didaktisk inriktning. Forskarämnet smdi står på tre ben: språk, litteratur och didaktik. Det innebär att ämnet är tvärvetenskapligt, vilket gör det både dynamiskt och spännande.
Vi var på internat för att resonera om på vilket sätt vi förhåller oss till ett lärande i medielandskapet. De nya medierna (som inte är så nya längre) används av fler och fler. Mejl, sms, blogg, twitter, facebook – raden av ord som inte fanns för 20 år sedan är vardagsbegrepp för oss idag. Jag skriver till exempel snabbare idag på dator än vad jag till och med lyckades stenografera för 30 år sedan. Idag kan jag bara de enklaste stenografiförkortningarna. Till exempel betyder ett streck bindeordet och, en krummelur som ser ut som en spiskrok betyder kanske och spegelvänder man spiskroken är det tecknet för ändelsen –ing. Idag överflödig kunskap.
Nya medier, eller kanske snarare digitala medier, uppfattas som både hot och möjligheter när det gäller kommunikation.
Vad innebär det då att ha kommunikativ kompetens? Vad är kompetens i detta sammanhang? För mig så är kompetens en kombination av kunskaper, färdighet och attityder. Kommunikativ kompetens är då denna kombination i förhållande till muntlig och skriftlig framställning.
I de dokument som skola och högskola har att rätta sig efter så formuleras den kommunikativa kompetensen under ”förmågor och färdigheter”. Jag roar mig med att se vilka synonymer det finns till dessa båda ord och överväldigas:
Färdighet: förmåga, skicklighet, kunnighet, kunskap, talang, teknik, vana, händighet, konst, gott handlag, rutin, snabbhet…
Förmåga: duglighet, talang, kunnande, skicklighet, begåvning, fallenhet, anlag, ork, kraft, styrka, energi, kapacitet, prestanda, potens, resurs, tillgång…
Krasst innebär det att om vi förväntar oss kommunikativ kompetens av någon, oavsett medium, räknar vi med att personen ifråga motsvarar innehållet i synonymerna till färdighet och förmåga. Det är inte kanske inte så konstigt att det kan vara besvärligt att både bygga och etablera ethos ibland. Trovärdigheten sätts på spel varje gång något kommuniceras. Och ändå handlar kommunikation bara om att tala, skriva, lyssna och läsa. Något vi alltid gjort.
by Cecilia Olsson Jers on 5 oktober, 2012
Jag pendlar med tåg varje dag och slås ofta av hur många det är som använder dator, iPads, mobiler och liknande tekniska hjälpmedel för att skriva något – vad vet jag inte, men jag utesluter mejlkonservatörerna när jag säger ”många”. Jag kan tänka mig att man gör olika typer av tankeskrivande, idéer sätts på pränt, dagordningar formuleras, kom-ihåg-listor upprättas, utkast till böcker och artiklar tar sina första stapplande steg i en tågkupé.
Själv har jag fullt sjå med att lära mig utnyttja olika skriv-appar som ska underlätta min skrivtillvaro. Det är rätt kul, men samtidigt rätt tidsödande och jag vet inte om det blir så mycket skrivit. Jag märker att jag mer och mer förlorar konsten att skriva för hand. Däremot skriver jag mycket på dator för att få igång tankeflödet. Jag skriver alltså mycket för att tänka.
Det finns de som påstår att skrivande med ett digitalt tekniskt hjälpmedel skapar en distans till det skrivna som inte skribenter som skriver för hand upplever. Handskriften skulle då ligga närmare oss själva. Men å andra sidan så skrivs det mer idag när det är så enkelt att revidera text i en dator. Nedskrivna tankar kan lätt byta plats i en struktur som inledningsvis är rätt rörig. Tokigheter suddas ut med några snabba klick.
Det sägs också att skärmen har betydelse för hur man läser sin egen text. En liten skärm ger en väldigt liten yta att läsa text på och man kan till och med mista sammanhangen. Det tål att tänka på när skrivande sker på en mobilskärm. En stor datorskärm däremot visar större textmängd och det är lättare att revidera på en texts mer globala innehållsliga delar.
Men å andra sidan sägs det att människor som skriver för hand oftare tar tillvara på texter de skrivit under längre tid. Man kan gå tillbaks till texterna på ett annat sätt än till sin datorskrivna text. Olika redigeringsprogram i datorn kan i och för sig spara ändringar i texten, men alla som använt ett sådant program i en text som sakta växer fram vet också att det kan vara mycket eländigt, svårt att läsa och hänga med i textens alla överstrykningar.
Ovanstående funderade jag på när jag häromdagen såg en person sitta och skriva i en stor svart bok med läderpärmar. Vi satt i samma tågkupé och jag höll nästan andan för det var så vackert att se. Det var nästan så jag önskade att hen skrev med en fjäderpenna också, men det var tyvärr en helt vanlig Bic. Själv satt jag vid samma tillfälle och gjorde en statusuppdatering på facebook med hjälp av min nyinskaffade gummipenna. Jag har nämligen skogshuggarhänder med korta fingrar, vilket gör det svårt att träffa enskilda bokstäver.
Nedanstående youtube-clip har publicerats idag på olika nätsidor. Det verkar som om pennan är lite inne! Eller ute!
by Cecilia Olsson Jers on 3 oktober, 2012
Isabella Löwengrip är ju, som jag förstår det, en av de mest framgångsrika unga bloggerskorna som agerar i Sverige idag. Idag ger hon svar på tal till sina mer hätska läsare och svarar bland annat en av dem, som kommenterat hennes språk, så här:
”Stavningen är inte min starkaste sida. Men det spelar liksom ingen roll 2012, jag skriver böcker ändå. Startar en tidning ändå.”
Ett intressant påstående i dessa dagar då skrivandet ändå är en mycket vanlig uttrycksform. För något år sedan spreds nedanstående text visa facebook och mejl. Den är lite kul fortfarande:
Mänisnaks hjnräa kan lsäa oedrn i vlkien odnrig som hlset, det edna vkitgia är at…t den fsötra och stsia btkosaevn stetir på rtät palts. Rsteen kan vraa hluler om bluler och du kan ädnå lsäa det untan ngåra porlbem.
Själv är jag rätt bra på att stava, men är på väg att förlora konsten att skriva för hand. Det är bekymmersamt eftersom jag i grunden tycker att penna och goda idéer hör ihop.
by Cecilia Olsson Jers on 30 september, 2012
Kairos är ett så bra begrepp att använda när jag vill hålla fram att fånga det rätta ögonblicket – i ett muntligt sammanhang så handlar det alltså om förmågan att välja rätt innehåll, vid rätt tillfälle och välja lagom många ord beroende på vem man vänder sig till. Det går att öva upp sin förmåga att fånga Kairos. När det handlar om forskningskommunikation kan man nog till och med påstå att det är nödvändigt. Forskningskommunikation är den dialog och det utbyte som sker mellan forskning och samhälle. Som forskare är det en grannlaga uppgift att kommunicera forskning eftersom kommunikationen är komplex, mångfasetterad, svår och spännande.
Malmö högskola och Lunds universitet anordnade i fredags den första deltävlingen i årets ForskarGrandPrix. Fyra forskare från vardera lärosäte deltog. Tävlingen gick av stapeln på St Petri gymnasieskola i Malmö och i aulan fanns 400 ungdomar som skulle lyssna kritiskt. Att välja ungdomar som målgrupp var ett medvetet val från arrangörerna. Ungdomarna står för den tryggade rekryteringen av blivande forskare! Ett mål för de åtta forskarna på Petri var att visa att trots att forskning kan vara rätt nördigt är det samtidigt spännande, kul och nödvändigt för att kunskap ska utvecklas.
I fredagens ForskarGrandPrix skulle forskarna tala om sin forskning eller ett forskningsresultat i tre minuter. Tre minuter! Det är en utmaning och som kräver lång förberedelse både i tanken och på papperet. Churchill sa när han fick ett uppdrag att tala i en kvart inför publik: ”Visst, ge mig tre månader att förbereda mig. Hade jag haft tre timmar till mitt förfogande så hade jag kunnat förbereda mig på en kvart…”. Det ligger nåt i det.
De två svårigheter jag menar är de första man ska forcera är: 1) Vad väljer jag som forskare att tala om? 2) Hur fångar jag ungdomarnas intresse för mitt val? Förpackningsformen gestaltas utifrån svaren.
Sin egen forskning uppfattar man själv som bred och djup. Som forskare är man ibland rädd för att förenkla eftersom förenklingen kan leda till utarmning av bredden eller djupet och därmed förståelsen (tror och hoppas man). Skulle jag själv till exempel tala om min forskning om ethosbyggande och ethosetablering under tre minuter kan jag inte välja att tala om hela min forskning. Jag har snart ägnat 6 år (fyra år som forskarstuderande och två år som forskare) av mitt liv att fundera på frågor som rör på vilket sätt, i vilka sammanhang och varför man bygger och etablerar ethos. Hur kokar jag ner hela min förståelse till tre minuter? Det är en mängd aktiva och medvetna val som måste göras. Ett av de första valen handlar om terminologi och därmed tala om trovärdighet och inte ethos (fast jag nästan slår mig själv i magen när jag sätter likhetstecken mellan ethos och trovärdighet).
Att ha ungdomar som målgrupp är också en grannlaga uppgift. Ungdomar i 18-19årsåldern har minst 10 års erfarenhet av att vara kritiska lyssnare på mängder av föredrag från lärare och klasskamrater. De är erfarna och vet vad de vill ha för att tycka att något är värt att lägga ner lyssnar- och förståelsetid på. De är med andra ord en svår publik att nå eftersom de inte tummar en sekund på att innehåll och form är lika viktigt. Då räcker det inte med att jag själv som forskare tycker att innehållet är intressant. Som forskningskommunikatör måste jag ändra perspektiv och ställa mig frågan om vad ungdomarna vet om frågan och vad de kan tänka sig ställa för frågor om just mitt ämne. Frågor som de kanske inte ens vet om att de har, utan som jag som forskare måste formulera. Jag måste hitta retoriska fokuspunkter. Där är nog mitt eget ämne inte så besvärligt – vem skulle vilja påstå att de inte vill framstå som trovärdiga? Hm!
De åtta forskarna på Petri i fredags har starka ethos i sina roller som forskningskommunikatörer och jag tycker det är häftigt att få ha varit med på resan fram till Petriframträdandet.
Det vet i fanken om jag klarat uppgiften! Grattis till Karolina och Malin som vann i tävlingsmomentet som hörde till! Jag håller alla tummar för framgångar i fortsättningen!
by Cecilia Olsson Jers on 25 september, 2012
Bra att det regnar ute. Det blir långa meningar skrivna när solen inte lockar till utevistelse. Jag har en app på iPaden som heter OmmWriter. Det sägs att musik är bra för skrivflödet och ibland funkar det. Men allra bäst för skrivandet är nog trots allt regnet.
by Cecilia Olsson Jers on 17 september, 2012
Igår vrickade jag foten så illa så jag fick vistas på, i tur och ordning, vårdcentral, röntgen och ortopedakuten idag. Jag åkte hemifrån kl 8 och kom hem rätt exakt kl 18. Det blir 10 timmar det. Det kan uppfattas som bortkastad tid då den egentliga vården kanske blev cirka 30 minuter. Att ta sig mellan vårdcentral, röntgen och ortopedakuten har nog tagit en timma. Det innebär att jag väntat i sjukhuskorridorer i drygt 8 timmar idag. Det blev 8 givande timmar. Jag tog tillfället att wallraffa nämligen. Jag försökte alltså förstå min forskningsfråga om sjuksköterskors professionella språk inifrån deras egen verksamhet. En stor skillnad mellan mig och Günter Wallraff är dock att han var utklädd för att smälta in medan jag avstod från den vita rocken. Jag låg på en brits och läste veckotidningar.
Jag har alltså i åtta timmar lyssnat på en mängd sjuksköterskor som växlar språk hela tiden. De talar med varandra, de talar med läkare, de talar med medelålders män, de talar med äldre kvinnor, de talar med barn, de talar med ledsna ungdomar… Det är alltså en mängd olika retoriska situationer som sjuksköterskorna har att förhålla sig till varje dag. Människan är ju troligen i de allra flesta situationer både funktionell och pragmatisk. Men är det det som gör hen språkligt professionell?
Jag har under dagen hört sjuksköterskor använda medicinska termer som utesluter alla utom läkarna och sjuksköterskorna. Jag har hört sjuksköterskor som talar om att man ger någon den vanliga ”cocktailen”, vilket jag tolkar som ett inom-avdelningsspråk. Jag har hört sjuksköterskor som frågar någon efter vilket som är tilltalsnamnet och sjuksköterskor som använder underförståddheter i språket genom att titta på körkortet och säga ”Cecilia eller Mari?”. Jag har hört sjuksköterskor som har frågat efter smärta på ett sätt som jag förstår inte bara innefattar om det gör ont. Ordet smärta tillhör förmodligen det som kan kallas omvårdnadsspråk.
Inom retoriken talar man om begreppet aptum i betydelsen det som passar sig. När någon bryter mot aptum blir det oftast uppmärksammat. Ett utav de tydligaste exemplen är när Birgit Friggebo uppmanade publiken i Rinkeby att sjunga We shall overcome för att som, hon sa, ”få ner stämningen i denna lokal”. På ett youtube-clip syns dåvarande statsminister Carl Bildts förskräckelse över Friggesbos oförmåga att läsa av aptum. Han kan inte göra något åt att förändra situationen och bådas ethos försämras i ett ögonblick.
Med aptum menas alltså att man måste ha en känsla för vilka ord som passar för vilket tillfälle. När jag nu försöker förstå hur blivande sjuksköterskor blir professionella i sitt muntliga språk handlar det alltså till viss del om aptum. Det är inte självklart när man tillägnar sig aptum. Och kanske ännu mer intressant i en utbildningssituation – är det viktigt att kunna tala om aptum för att förstå sitt språkbruk?
Jag har hört att av alla anmälningar som kommer in till Socialstyrelsen varje år handlar 3000 om kommunikation. Det skulle vara intressant att läsa dessa anmälningar gjorde av patienter som menar sig ha blivit missförstådda på något sätt. Handlar kommunikation här om det verkliga språkbruket eller handlar det om något annat.
Jag är i alla fall en nöjd patient. Åtta timmar på en brits gav mig mycket att tänka på.
by Cecilia Olsson Jers on 13 september, 2012
I sommar har jag varit på fler musikkonserter än vanligt och av någon anledning hamnat rätt långt fram i publikhavet. Därför har jag fått möjlighet att ta del av den tysta kommunikation som förs mellan musikerna under konsertens gång och den mellan musikerna och publiken. Jag har där och nu funderat över hur man som musiker använder ögonen i kommunikationen. Det är ju också en konst varje offentlig talare brottas med. Det handlar ju om att fånga Kairos. Som ensam talare framför en publik är ögonen kanske det starkaste hjälpmedel som tar in situationen och också den del av kroppen som kommunicerar att det även försiggår en tyst kommunikation med publiken.
I många psykologiska undersökningar lyfts kombinationen uttryck och känsla fram och oftast är det leendet som ses som ett kommunikativt uttryck och i retoriska undersökningar är det snarare den kommunikativa situationen som undersöks och inte enskilda och isolerade kroppsrörelser. Kroppen har i olika undersökningar dessutom visat sig ha underordnat betydelse om man sätter det i jämförelse med innehållet i det som sägs. Men för en liten stund tillåter jag mig att lyfta fram ögonen som mest betydelsefulla.
I bilden som jag visar här som exempel på ögon som talar är fångad av Knut Utler, norsk fotograf. Han har lyckats fånga kommunikationen som sker mellan en munspelare och en koraspelare. Nu vet jag inte vad munspelaren ”säger” till koraspelaren. Vad jag däremot vet är att han måste säga det med ögonen eftersom munnen är upptagen med att framkalla toner i munspelet.
I retorikundervisningen brukar jag föreslå att varje tillfälle där man får möjlighet att tala planerat inför någon annan också ska vara ett tillfälle där man övar på något nytt. Det är ändå ingen som kommer att märka vad i övningen består! Det viktiga är att efter talsituationen reflektera över hur det gick. Lärde jag mig något nytt om mig själv som jag kan ha nytta av i framtida liknande situationer?
Veckans läxa blir: hur kommunicerar mina ögon? Stämmer de överens med det jag uttalar med min mun? Kan jag på något sätt öva upp min närvaro i en situation genom att själv reflektera över vad mina ögon säger?