Retorik – no quick fix

– en blogg om det komplicerade i att använda språk, kropp, tanke och handling

De tysta elevernas dilemma

by Cecilia Olsson Jers on 3 juni, 2012

För bara någon dag sedan kunde vi i bloggen Körlings ord läsa om så kallade tysta elever och hur omgivningen förväntar sig att de ska ta för sig. Jag blir berörd varje gång jag läser eller hör uttrycket ”tyst elev”.

I min undersökning som jag genomförde 2010 berättade gymnasieungdomarna om hur det påverkat dem att bli kallade antingen ”tyst” eller ”pratig”  under hela sin skolgång. De menade att skolans norm var att ungdomar ska bli mer muntligt aktiva. Men aldrig var det någon som talade om vad det kunde eller skulle innebära. Det var hela tiden dubbla budskap när det gällde deras muntliga språk, menade eleverna. Å ena sidan fick de reda på att de var för ”pratiga” och å andra sidan signalerades skolans norm att ”prata mer”.

I både ”pratig” och ”tyst” ligger en stigmatisering och värdering och jag menar att det kan vara mer värdefullt att tala om eleverna som pratsamma och tystlåtna talare. Gemensamt för dem är att de konstruerar muntlighet. Muntlighet konstrueras oavsett om talaren är pratsam eller tystlåten. En elev som i en situation är pratsam kan i en annan situation vara tystlåten. En pratsam talare gör sin röst fysiskt hörd och blir därför mer uppmärksammad, men den tystlåtna talaren påverkar också muntligheten i ett klassrum genom sin mer dämpade framtoning. Men det de har gemensamt är att de alla är talare oavsett om man är tystlåten eller pratsam och att de påverkar och påverkas av situationen oavsett talutrymme.

Att etablera ethos är komplicerat, oavsett om arenan är ett klassrum eller en mer offentlig plats. I klassrummet som muntlig arena menar jag att det viktigaste är att elever får möjlighet att bygga upp förmåga och kompetens om en muntlig situation genom att få delta i sådana. Oavsett om man är pratsam eller tystlåten.

Tågreflektion XX

by Cecilia Olsson Jers on 2 juni, 2012

Man har börjat variera informationen som ges om den tysta kupén. Konduktörerna, eller vem det nu är, växlar mellan att säga…
– I den tysta delen av vagnen får endast lågmälda samtal föras.
… och att säga: 
– I den tysta delen av vagnen ska det vara tyst.

Jag sitter där och undrar vilket jag mår bäst av. I vilket fall som helst vet jag att jag gillar tåg!

En bra föreläsare?

by Cecilia Olsson Jers on 31 maj, 2012

Det märks att det är redovisningstider på högskolan nu. I var och vartannat rum ser jag studenter som redovisar muntligt. I ett av rummen har man tydligen diskuterat vad som utmärker ”en bra föreläsare”. Det är nämligen rubriken på ett A4 som blivit glömt på en bänk.

Studenten uppmanas att lista tio goda egenskaper och tio mindre bra egenskaper hos en föreläsare – alltså lista egenskaperna hos föreläsarens ethos. Här drar jag i bromsen. Egenskaper! Vad menar man med egenskaper hos en bra föreläsare? På lappen som blivit kvarglömd har någon listat  goda och mindre bra egenskaper på följande sätt:

Goda egenskaper: Pratar lugnt, erfaren, får föreläsningen att verka intressant, vara positiv och glad
Mindre bra egenskaper: Pratar för snabbt, för nervös, tråkig föreläsning, ej läst på

Vad av ovanstående är egenskaper?

Jag undviker själv att tala om en föreläsares goda och mindre bra egenskaper. Egenskaper leder för mig in diskussionen på ”autentiska jag” hos talare. Alltså en essensialistisk syn på ethos som inte stämmer överens med varken min syn på ethos eller på min syn på hur man bygger sitt ethos. Nu fick jag det sagt! 

 Det är inte konstigt att många studenter känner oro vid presentationer om det är deras egenskaper, deras autentiska jag som ska diskuteras efteråt. Jag är upprörd och bestört!

Examinationstider

by Cecilia Olsson Jers on 30 maj, 2012

När jag skrev rubriken här ovan skrev jag först fel – jag skrev examenstider. Felet består i att jag inte alls befinner mig i examenstider utan i examinationstider. Jag examinerar studenter och doktorander flera gånger i veckan för tillfället. Om de är på väg mot sin examen är en helt annan fråga!

Ikväll ska jag examinera magisterstudenter på uppsatser. Jag har haft god tid på mig att läsa texten och skriva kommentarer. När magisterstudenten får tillbaks sin text har denne ungefär en vecka på sig att skriva om hela eller delar av uppsatsen och justera mer eller mindre tokigheter. Så är det oftast med skriftliga framställningar som ska examineras. Både skribenten och examinatorn har tid på sig för reflektion och justering utifrån respons. Samma gäller inte muntliga framställningar. Där är det oftast nu och här som gäller. Reflektion och justering lyser med frånvaro.

Tills nu.

I den doktorandkurs som handlar om att presentera forskningsresultat för olika grupper, som jag är kursledare för, gör vi annorlunda. Förra årets kursdeltagare var väldigt nöjda med själva examinationstillfället och den respons de fick och hade som en önskan i utvärderingen att får göra om alltihop. Som lärare är det liksom högsta betyg tycker jag – att elever/studenter/doktorander vill göra om alltihop utifrån den respons som de fått. Det är verkligen processtänkande på hög nivå. Att få göra om alltihop är det jag prövar i årets kurs.

Vid gårdagens examination höll doktoranderna två olika typer av muntliga framställningar. Den ena riktade sig mot en vetenskaplig publik och den andra mot en populärvetenskaplig publik. Utgångspunkten är att ha en retorisk syn på sin framställning och därför är också responsen som ges efteråt utifrån ett retoriskt perspektiv.

Det är åhörarna som ger respons, och kurslärare kan koncentrera sig på att lyssna både på själva framställningen och på den respons som ges. Det är ju inte enbart som talare man examineras i en kurs där den muntliga framställningen är huvudsaken utan man examineras också som responsgivare.

 Responsschemat är ett väl utprövat arbetssätt i retorikkurser på olika nivåer och går ut på att fyra åhörare åt gången har ansvar för att lyssna i tur och ordning på inventio, dispositio, elocutio och actio/pronuntiatio. Fördelen med att få koncentrera sitt lyssnande är att man samtidigt övar på sitt kritiska lyssnande. Att kunna ge respons på en helhet är en mycket grannlaga uppgift och som man måste ha långvarig erfarenhet av att kunna göra. Risken är annars att det blir inlåsningseffekter i själv responsen som inte är speciellt utvecklande. Med inlåsningseffekt menar jag att om någon börjar ge respons på till exempel elocutio är det svårt att komma ur det för någon annan. Det är som i ett samtal i ett grupparbete. Den som tar första ordet sätter oftast agenda på vad man ska tala om. Det undviker man om man utgår från ett i förväg planerat responsschema.

Inlåsningseffekter i actio/pronuntiatio är väldigt vanliga och utifrån ett retoriskt perspektiv kan man se detta som en nedglidning i processen. Ser man den retoriska arbetsprocessens sex delar – intellectio, inventio, dispositio, elocutio, memoria och actio/pronuntiatio – uppställt i en vertikal modell är det vanligt att responsen glider ner i processmodellen och enbart handlar om actio/pronuntiatio. I min undersökning i samband med forskarutbildningen visade det sig tydligt att denna nedglidning var mycket lite utvecklande för den som talade. Däremot spädde det på den eventuella oron som fanns inför en muntlig framställning. Actio/pronuntiatio handlar ju till syvende och sist om hur jag behandlar min kropp och min röst och som 16-åringar brukar säga: ”hur kul är det på en skala att enbart få synpunkter på min kropp och på min röst inför andra”.

Jag håller med varenda 16-åring – hur kul är det på en skala att snacka om kropp och röst inför en publik – och förespråkar alltså ett responsschema som täcker in den större delen i den process en muntlig framställning bygger på.

Klockan fyra igår var vi trötta i sal F 372. Det tar på krafterna att lyssna intensivt, uppmärksamt och retoriskt. Nu ser jag fram emot nästa tisdag då vi gör om alltihop. Det känns som att få plocka godbitarna från ett frukt- och godisfat.

Tågreflektion IXX

by Cecilia Olsson Jers on 25 maj, 2012

Information och säkerhet – ja det hör ihop. Men frågan är i vilket led informationen blir otydlig. En kompis skrev om en pleonasm på Facebook häromdagen: ”Tåget närmar sig nu slutstationen. Tåget kör inte vidare.”  Den information som ges i den meningen är inte självklar. Själv hörde jag följande lätt oförståeliga information från en konduktör i morse där jag satt i kupén närmast lokföraren.

– Är det din väska som står i här i gången?, frågade konduktören.
– Ja, svarade min medresenär.
– Då får du flytta den antingen till hatthyllan eller under sätet. Skulle det vara så att lokföraren behöver komma snabbt ut här så finns en risk att han står på huvudet över din väska och det är inte bra, sa konduktören.

Då tänkte jag: ”Varför måste lokföraren ut och springa i gångarna?”

Jag gillar mina tågresor, men jag börjar bli lite orolig för alla underförståddheter som finns i information som pumpas ut till oss resenärer.

Klassrummet som muntlig arena – kapitel VII

by Cecilia Olsson Jers on 23 maj, 2012

Mitt senaste inlägg handlade bland annat om skrivprocessen. Att skriva en bok är verkligen en process. Nu ligger min i pressarna och når bokdiskarna i mitten av sommaren. I bloggen har jag kommit fram till en presentation av mitt sista kapitel i boken Klassrummet som muntlig arena – att tala fram sin trovärdighet:

Det sista kapitlet har fått titeln Retoriken i praktiken – en diskussion. Jag tror inte att det har undgått någon när man kommer till mitt slutkapitel att jag driver en tes genom hela boken. Uttalat lyder tesen: att bygga och etablera ethos måste ses som två olika processer för att elever ska ges bästa möjliga lärandesituationer när de bygger sin muntliga trovärdighet. I sista kapitlet diskuterar jag just detta. Retoriken i praktiken sätter hela talprocessen i rörelse, vilket betyder att talprocessen också måste göras synlig i olika grad för eleverna för att de ska få en bra chans att hantera sin väg mot vuxenlivet.

Att det är en krånglig väg har jag inte stuckit under stol med någonstans i bokens övriga kapitel. Både lärare och elever kan gå vilse eller känna sig vilsna många gånger, men man kan ändå vara på rätt väg så länge man på bästa sätt använder den verktygslåda som retoriken erbjuder.

 Jag vill avsluta detta inlägg med att återanvända bokens tredje sista mening, vilket också kan sägas vara en sammanfattning av det sista kapitlet: Den didaktiska utmaningen i klassrummets muntliga arena ligger alltså i att teoretiskt och praktiskt problematisera talare, lyssnare och innehåll i samma utsträckning.

De sex andra kapitlen presenteras i tur och ordning:
Kapitel I
Kapitel II
Kapitel III
Kapitel IV
Kaptiel V
Kapitel VI

Utamana föreställningen om respons

by Cecilia Olsson Jers on 21 maj, 2012

Jag ville illustrera första powerpoint-bilden till ett seminarie om skriv- och responsprocessen med bilder och sökte på google. Jag blev kanske inte överraskad eftersom bilderna på något sätt bekräftade det jag anade. Seminariedeltagarna och jag fick i alla fall en bra diskussion om vad ”som ligger i luften” när man nämner skrivprocess och respons på texter.

Vad hittade jag?

När jag googlade på writing process + cartoons fick jag upp mängder av bilder som illustrerade i grunden positiva processer. Det var bilder med stora pennor, mycket svett, hår som stod rätt upp för skribenten hade dragit i det, många röda utropstecken när idéerna ramlade in och skriften började flöda, många papper som skrynklas ihop tillsammans med högar som växer och ser klara ut…. Även om det är, som nån klok sagt, mer transpiration än inspiration att skriva så andades även den mest ångestfyllda bild av en positiv attityd.

Titta på bilden här. Personen är så full av skaparlusta att munnen är öppen. Det är svung i pennnan och de färdigskrivna arken får vingar. Muggen är fylld av energi (antar jag).

Nu kan det ses som en åldersstigen bild att välja av mig eftersom personen skriver med en stiftpenna, vilket ju ingen förmodligen skulle välja 2012. Men strunt i det och insup den positiva, skapande stämningen.

Men hur förmedlas respons i bilder?

Jag googlade feedback + cartoons. Här blev bilderna direkt av en dystrare karaktär. Om någon undrar varför jag googlar cartoons så beror det på att jag tänker att cartoons många gånger innehåller ett stråk av humor och det är jag ute efter när jag illustrerar powerpoint-bilder. Oftast.

Jag föredrar också begreppet respons istället för det engelska feedback. En orsak är språket, en annan är att det har en nära anknytning till ett processorienterat arbetssätt. Alltså ett arbetssätt som bygger på att en produkt processas fram. Man går inte från 1 till 100 på sekunden. Det blir sällan bra. När det gäller muntlig och skriftlig framställning blir det så tydligt att det handlar om arbetsprocesser inför något som ska presenteras muntligt eller skriftligt. Det är därför som jag skiljer mellan att bygga och etablera ethos till exempel. Att bygga ethos bygger på en rätt långsam process som bör lyftas fram oftare i undervisningssammanhang.

Men hur såg nu bilderna ut som jag hittade?

Jo, de var förknippade med helt andra associationer än kul, arbetsam lycka. Bilderna var förknippade med personlig smärta och att smärtan gavs av någon till någon.

Antingen var det som bilden till vänster – en rejäl smocka som känns. Eller så var det bilder som förknippades med död. Den som fick respons hoppade ut genom ett fönster eller från ett högt torn. Den som gav respons stod bredvid och utbrast förvånad: ”Oj, den responsen tog”.

Är det verkligen den bilden som vi ska förmedla av respons? För mig är respons något som både ska bekräfta och utmana i ett utbildningssammanhang. Det är också därför som jag envisas med att kalla det för respons och inte för de trendiga begreppen formativ bedömning, lärande bedömning, feed forward och liknande. Bedömning associerar till att döma och bli bedömd.

Det är viktigt för lärare på olika stadier att diskutera bilder och föreställningar om respons med sina unga elever och sina äldre studenter. Utmana bilderna av att respons är något som ska smocka och skada oss. Respons är något helt annat, men bilderna sitter djupt rotade – av någon anledning.

Jag avslutar med en öppning till ett inlägg jag kommer att göra i bloggen om ett tag: om det rätt oskyldiga ordet respons är laddat med negativa föreställningar – vilken energi krävs det inte då av en högskolelärare att få studenter att se kritik som något positivt.

 

 

 

 

Säg det med ett frimärke!

by Cecilia Olsson Jers on 15 maj, 2012

Kan en förlorad tand illustreras med en blomma som tappat några kronblad? Kan ett tredimensionellt mikroskåp illustreras med en blå glasbit? Kan en rostig skruv och strösocker från ett närliggande fik gestalta en läkningsprocess i munhålan? Hör seriefigurer och mjukisdjur hemma på en doktorandkurs? Vad har en snusdosa och en tandläkare gemensamt?

Ovanstående frågor ställs till innehållet i en doktorandkurs. Är det verkligen seriöst frågar säkert nån. Ja, det kan ställas frågor av liknande slag på en doktorandkurs där ”the audiance” är i fokus. Jag har förmånen att vara kursledare för ett gäng doktorander som går kursen Presentera forskning för olika grupper på Malmö högskola. Själv unnar jag mig lyxen att sitta med som sidekick till de olika lärarna på kursen. Lärarna är Batman och jag är Robin. Inte dumt alls!

Idag mötte doktoranderna Christel Brost för att reflektera över visuella möjligheter i muntliga presentationer. Christel utmanar tänkandet och handlingen på ett mycket speciellt sätt genom att låta doktoranderna vara detektiver in i sina forskningsprojekt. Målet är att tänka i andra banor än vad man vanligtvis gör på ett seminarium eller på en konferens. Att tänka retoriskt med andra ord.  Christels ledord är funktion. Varje gång som diskussionen om hur man gestaltar eller illustrerar sin forskning, oavsett målgrupp, närmar sig häftiga effekter bromsar Christel och skriver funktion, funktion, funktion på tavlan.

Hela eftermiddagen var en allvarlig doktorandshow vill jag påstå. Utifrån detektivarbetet hade deltagarna varit sakletare likt  en kreativ Pippi Långstrump. Svårbegripliga (för en sidkicker som jag) forskningsområden blir förståeliga och till och med lättförståeliga när vardagliga föremål används tillsammans med ett muntligt språk.

Christel gav doktoranderna en frivillig uppgift avslutningsvis att göra på sin egen kammare. ”Formulera och illustrera ditt forskningsprojekt på ett frimärke”. Hm, hm, tänkte jag. Jag börjar med att länka till mitt i bloggen. För det krävs enbart en hyperlänk. Fusk? Jag är ju kursledare… och nästa vecka sitter jag med och sidekickar journalisten som möter forskaren och forskaren som möter journalisten.

Tågreflektion XVIII

by Cecilia Olsson Jers on 10 maj, 2012

Nu har jag åter lyssnat på när studenter förbereder sig på tåget in till högskolan. Förberedelsen tar då mellan fem och tjugo minuter:

– Jamen, det här blir bra.
– När du pratar om det så kan jag förbereda detta så länge. Det är det ingen som märker.
– Ja, det blir bra.
– Vad tror du om att lägga till ett par extra powerpoint så tar det också lite tid.

Good luck, tänker jag. Jag tror varken att läraren eller kurskamraterna som ska lyssna är helkorkade.

 

Palme och retorikundervisningen

by Cecilia Olsson Jers on 1 maj, 2012

Vad har Palme och dagens retorikundervisning gemensamt? Svaret är enkelt. Palme används ofta som ett exempel på god retorik, dålig retorik, övertygande retorik och så vidare. Men min erfarenhet är att det blir svårare och svårare att använda honom eftersom jag blir äldre och studenterna yngre. Studenter som är födda 1986, året då Palme mördades, är 26 år i år och få av dem minns Olof Palme som någon som hade ordet i sin hand. De studenter som är födda mellan 1980 och 1983 minns de känslor som deras föräldrar visade i februari 1986. Men inte varför.

Att använda Palme som exempel när man vill peka på metaforikens betydelse och också visa hur dagens politiker oavsett partifärg plockar upp Palmes metaforik när den är användbar för att den kan förklara komplicerade saker på ett så bra sätt, är rätt så vanligt inom retorikundervisning. För att verkligen få fram den poängen märker jag att jag övergår från att vara retoriklärare till att vara historie- och samhällslärare istället. Och egentligen är jag svensklärare. Det i sin tur förstärker mitt påstående att retorikundervisning inte ska separeras från annan undervisning. Men det får jag argumentera för i ett annat inlägg.

Idag, 1 maj, publicerar Aftonbladet årets 1 maj-affisch. Uppdraget att skapa affischen gick till Carl Johan de Geer och han valde att låta en opublicerad bild av Olof Palme från 1968 utgöra konstverket. Bilden kan man tala mycket om, men det som blir spännande är att en mejlkonversation mellan konstnären och Aftonbladets kulturchef där den sistnämnde ifrågasätter motivvalet och den förstnämnde försvarar och förklarar sitt val ingår i själva 1 maj-affischen/konstverket.

I konversationen kommer det jag talade om inledningsvis fram. Nämligen svårigheten att vara tydlig med historia. I bilden finns en mängd enthymemer, alltså underförståddheter, som varje generation måste förmedla till nästa generation. I morgon har jag en retoriklektion. Frågan är om jag inte skulle ta och inleda med det jag precis har skrivit om.

Mejlkonversationen mellan konstnären och kulturchefen är klockren tycker jag:

Hej Carl Johan!

Som du säkert vet, låter vi varje första maj en konstnär göra en affisch. Vill och kan du göra 2012 års affisch?

undrar och hälsar

 Åsa

 

Hej Åsa!

Ja, det gör jag gärna! Skicka mig måtten!

Hälsningar

 Carl Johan

 

Fint!

Exakt mått: bredd 251 millimeter, höjd 355 millimeter. Deadline 26 april klockan 9.

 /Åsa

 

Hej Åsa!

Till 1:a maj tänker jag mig en enkel men betydelsefull bild av Olof Palme. Tog den 1968. Titel på bilden: Olof Palme maj 1968.

Varma hälsningar

 Carl Johan

 

Hej du,

Vi fattar inte riktigt tanken med Palme-bilden. Vi vill ha affischkonst, där du tydligt tar ställning för nåt.

 Åsa

 

Hej Åsa!

Nu blir jag förvånad. Är van att ha konstnärlig frihet när jag jobbar. Tycker att Palmebilden (den har aldrig visats) skapar en stämning kring politiken som känns rätt just nu.

Hälsningar

 Carl Johan

 

Det är klart du har din konstnärliga frihet, men jag har lite svårt att se poängen med bilden. Ska ”Olof Palme maj 1968” stå som en vanlig bildtext, menar du?

 Åsa

 

Hej igen!

Ett foto betraktas sedan lång tid, t ex på Moderna Museet, som ett konstverk vilket som helst. Skillnaden i verkshöjd mellan foto och måleri finns inte mer. Därför betraktar jag ”Olof Palme maj 1968” som titeln på ett verk. Och en, i dagsläget, väldigt betydelsefull titel.

 Carl Johan

 

Hej igen,

Den här diskussionen blev lite ledsam: jag vet att foto är konst. Vi vet båda, att konstens betydelse kan och ska diskuteras (Fru Ramona).

Jag tycker inte att fotot på Palme säger nånting om dagens politiska stämning – men vill du ha det så här, så självklart. Det är ju intressant att den vänster som 1968 var så kritisk mot Palme nu har helt andra känslor.

 Åsa

 

Hej Åsa!

Ja, den ändring som skett när det gäller Palmekänslor är intressant. Om man för 40 år sedan kallade Sverige ”Palmeland” kunde det väcka vrede hos högern, där det fanns misstankar om att Palme var sovjetagent. Och väcka vrede även hos den yttersta vänstern, som ansåg att socialdemokratin var för villig att kompromissa med kapitalisterna.

Vänstern var oförmögen att se in i framtiden. Men nu, efter det solidariska samhällets sammanbrott, nu när medborgare kallas kunder, när social nedrustning till yttersta misär kallas valfrihet – nu krävs det att vi minns vår historia. Vad vi hade och vad som gått förlorat. Och vad vi måste återupprätta.

 Carl Johan