Det tredje kapitlet i min kommande lärobok för blivande och verksamma svensklärare, svenska som andraspråkslärare och retoriklärare heter Respons och responssituationen. I många undersökningar lyfts responsen fram som det moment som är mest lärande, oavsett om det är muntlig eller skriftlig framställning som är föremål för responsen.

I undervisning i muntlig framställning måste responsens idé vara närvarande i samtal mellan elever och lärare om vad responsen ska innehålla och hur den kan framföras på bästa möjliga sätt. Responsens idé är att både bekräfta det som gestaltas med hjälp av språket i framställningen och blicka framåt mot nya syften och mål.

Elever investerar språk, kropp, tanke och handling i muntlig framställning, vilket kan göra responssituationen till en känslig situation för både lärare och elev. Det handlar ju om att tala om det ethos eleven byggt och etablerat; att i responsen bekräfta elevens ethos och att utmana ett fortsatt byggande och etablerande.

Kapitlet inleds med en snabb presentation på hur synen på respons förändrats under den egentligen korta historia som svensk skola har, sett ur ett utbildningspolitiskt perspektiv. Därefter har jag ambitionen att visa på olika sätt att tänka kring responsens idé. De teoretiska tankemodeller som presenteras och problematiseras är formulerade utifrån undersökningar som är gjorda i autentiska klassrum. Kapitlet i min bok avslutas med vilka fallgropar som kan finnas när respons ges.

I min forskning har och har jag haft stor nytta av ethosbegreppet trots avsaknaden av fastslagna definitioner. Själv menar jag att ethos framträder genom språk, kropp, tanke och handling i en muntlig situation. I och med att det består av så många dimensioner skulle det blir rätt meningslöst att formulera något snävare om man, som jag, undersöker muntlig framställning. 

Jag tycker att ethos är ett intressant begrepp att röra sig med. Det är synnerligen situationellt och kontextuellt. Det är med ethos som med lärande. Lika lite och lika mycket som vi kan säga att ”där sitter en grupp ungdomar och lär sig” kan vi säga ”där sitter en människa och bygger ethos”. Det är både sannolikt och inte sannolikt på samma gång. Samtidigt som det är omöjligt att peka ut när något händer, är det möjligt att peka ut när det händer. I vilket fall som helst är ethos nog det enda begrepp som kan säga något om när trovärdighet eller icke-trovärdighet talas fram i ett sammanhang eftersom både språk, kropp, tanke och handling är närvarande i stunden. För mig är det användbart i en mängd olika sammanhang.

Men:

I helgen roade jag mig med att läsa en bok av en författare som är rätt välkänd som retorikkonsult. Boken vänder sig till lärare som verkar i svensk skola. Retorikkonsulten konstaterar redan på sidan 13 att ethos är klädsel och kroppsspråk. Jag studsar. Var det så enkelt? Varför ägnade jag fyra år av mitt liv att fundera över vad ethos är? Nu fattas det bara att Björklund läser samma bok och nappar på den förenklade förklaringen till hur en lärare kan tala fram sin trovärdighet i klassrummet. Nej, bevare mig väl säger jag!